Ines says:
ja
tyvärr fanny
men
vi måste bli rika
inte för rikhetens skull
för att mätta vårt intellektuella upplysningsbehov
det låter väl bra?

Jackchirak is sjukstuga says:
Fanny tyck om mig fast jag har blivit tjock.
fanny says:
allvar?!
Jackchirak is sjukstuga says:
Vågar inte ens uppskatta mitt midjemått.
fanny says:
allvarligt?
är det så illa?
Jackchirak is sjukstuga says:
Ja
fanny says:
oj
jacob då
inte äta alla sweets
Jackchirak is sjukstuga says:
MEN FANNY DE ÄR JU SÅ GODA!
Å SÖTA!
fanny says:
NEJ
Jackchirak is sjukstuga says:
Smaskigt.
fanny says:
FY
Jackchirak is sjukstuga says:
hehe jag vet.
borde gå o äta frukost nu egentligen.
fanny says:
okej
inga brownies

Seriöst.
Träffar jag inte snart någon intressant och smart människa på det här jävla universitetet i den här jävla stan kommer jag börja tro att jag är helt fantastisk.
Och det är ju inte särskilt ödmjukt.

1. Kan man verkligen sälja sina fonder för att åka till Mexiko?
2. Är det inte farligt i Mexiko?
3. Vad fan gör man i Mexiko?
4. Hur kan inkompetenta människor vara chefredaktörer när till och med jag skulle kunna göra det bättre? (Alltså inte du, Bettan, verkligen inte, och ingen annan på Smp heller för den delen.)
5. Vem fan har Swedbank frivilligt? (SEB <3)
6. Hur kan människor som sluddrar jobba i kassan på bank?
7. Är Peter Jihde skittråkig eller rentav väldigt mysig?
8. Tycker ni inte att jag i fortsättningen bara ska skriva i listor?

1. Hur fan har Elgiganten kunnat värva John Cleese till sin reklam?
2. Hon med lockigt hår i Idol med den där konstiga grejen på huvudet har ju alldeles för liten mun. Hon kan ju inte prata, inte skratta och verkligen inte sjunga utan att det ser sjukt ut.
3. Hur kan denna Elin Kling leva med sig själv?

1. Att vi ska ha redaktionsmöte hemma hos min chef imån eftersom hon gått ner i spagat på fyllan och därav inte kan gå.
2. Att jag (IGEN!) var så sjukt förutseende och norpade nästa moduls kurslitteratur på bibblan. Global Political Economy - Evolution and Dynamics. Hej Linnsan, du kan nog vänta dig lite fler frågesamtal än det av pinsamt enkel karaktär igår. Och hej Jacob, du kan nog vänta dig lite fler mail.

Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Kämpa. Försvinn inte. Jag älskar dig. Jag älskar dig.




Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare. Det kommer bli bättre. Det kommer bli ljusare.

"Before we can make poverty history, we need to get the history of poverty right. It's not about how much wealthy nations can give, so much as how much less they can take."

Skriver rätt mycket. Med min musarm. Redigerar bilder. Försöker bli en duktig fotograf. Säger ja till alla jobb. Längtar efter lönen. Har kanske ett halvtidsjobb på g. Sparar alla pengar jag kan. Bränner på helgen på klubbinträden. Sörjer att jag måste lägga ett helt artikelarvode på att färga håret. (Så förbannat tjejigt.) Kalkylerar. Bäddar min säng. Skickar sms med en tjej jag pratat med två gånger. Hon står alltid på dansgolvet. Har gått upp det jag gick ner. Har ändå ingen att visa det för. Fula trosor och orakade ben. Har ont i min arm. Går omkring i min Mountain Lakes High School-tröja. Pratar med min syster om att hon vill dö. Svärtan. Döden. Skriver ut artikel efter artikel om världen och Afrika och utvecklingen och världen. Sminkar mig. Tänker ut saker vi skulle göra om du var här. Tänker ut vad jag ska göra om jag får jobbet jag inte alls fått än. Försöker tänka på sex men det går inte så bra. Linn skriver "livet, livet livet!" och jag känner mig konstigt nog inte så avundsjuk. Jag vet inte varför. Simon säger att jag låter så deppig i min blogg. Jag är inte så deppig. Jag mår rätt bra egentligen.

Mina små lärlingar.
Är det ett enda program ni ska se på tv så är det Den stora resan.
Serien har fått utstå oförtjänt mycket skit med tanke på att det är en fullkomligt underbar studie i människans natur. Och på allra bästa sändningstid.
Det genialiska i produktionen är att inga tolkar är involverade. Familjerna förstår inte varandra - men de förstår så mycket ändå. Som här, när von Scheeles anländer i Indonesien:





Det är så mycket kärlek att man nästan får en tilltro till människan igen.
Titta på hela program här. En enkel regel nummer, ja vad fan är vi på nu. Do it.

Vinden tar tag i löven så det låter så fantastiskt här på baksidan när jag går hem från bussen.
Mäktigt.
Längtar till den dagen jag kan säga jag är din för evigt.
Är full.
Nu ska jag sova.

Hur ska man frigöra sig från den fångenskap du beskriver?
– För min del handlar det om att försöka hitta en längtan inuti sig själv, som kan fly undan kapitalismen. Den här malande strömmen av meningslös information, reduceringen av människor till konsumenter. För att undkomma det måste man hitta någonting inuti sig själv att mycket av det som erbjuds oss som konsumenter i det här samhället är bara damm – skräp. Det är en moralisk ståndpunkt som är tråkig att formulera i tal, men för mig är det ganska uppenbart att man inte kan leva på det sättet. Som någon som röker cigaretter, som jag själv gör, du vet att du kommer att dö när du röker cigaretter, ändå gör du det – jorden håller på att förstöras, människor svälter ihjäl, en malariaspruta kostar fem kronor, men du har svårt att förändra ditt sätt att leva. Det gäller mig själv lika mycket som någon annan. Att hitta ut ur den låsningen.
Har du lyckats med det?
– Jag vet inte. Det är en ständig kamp för att försöka bevara naivitet och längtan. Jag tror på något vis att det inte går att lyckas. Det är en effekt av den där fångenskapen jag försöker beskriva. Det finns ingen som kommer undan. Inte ens genom att försöka vara en god människa som skriver dikter mot systemet. Man är ändå en del av systemet, och rättfärdigar systemet.

Jag ser på världen
genom dödas blickar.
Med andras oro
köper jag min frid.
Och nedåt slår jag
när jag uppåt slickar.
Och snarkar däst 
med själens nöd därvid.

Jag samlar tid
som musen samlar skulor.
Till livets byggnad samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt
är byggt av smulor.
Och sanningen 
av ångrad lögn består.

I munnens valv
jag känner orden klinga.
Som återskall
av allt som sagts förut.
Min tro är klen
och klokenskapen ringa.
Och allt är början, 
mitt upp i 
och slut.

Att ni går ifrån mig (fast det ni egentligen gör är går mot er själva) kanske är en slags tjänst ändå.
Jag tror det.
Alena sms:ar att hon har köpt en lägenhet på Östermalm.
Jag undrar hur fan man kan ge ett bostadslån till en student.
Mina hjärtan från Hovshaga ska på torsdag (kanske) skriva på sitt lägenhetskontrakt.
Abbey Road.
Där ligger lägenheten.
Igår var de och snodde varenda plansch på stan, de ska klä väggarna.
Imån ska jag för första gången njuta skamlöst billig sprit på campus.

Diskuterar skandinaviska slottsvakter med amerikanen. Han är rolig och konstans lite nervös. Emelie och jag byter nummer. Score! tänker jag för mig själv. Making friends, duktig, duktig, klappar mig själv på axeln. Emelie har varit lärare i Afrika och au pair i London, vi står i kön till mikrovågsugnarna.
Träffar gamla musikstudenter i en annan restaurang. Pratar om värdekonservatism och synkoper. Jag borde börja i någon kör. Eller bestämma mig för vad jag ska rösta på.
Försöker hela tiden förklara för mig själv varför jag gör vad jag gör. Läser den här väldigt otydliga kursen för att jag vill få en annan världsbild. En mer rättvis syn på allt. Äter Samuels melon som han har tagit från salladsbordet.
För det är ju där man måste starta.
Med sin egen världsbild.
Så tänker jag nog. (Eller försöker)

Men allt känns som någon slags paus, ett uppehåll. Ett halvt liv. Vakuum.
Fan nu får du hämta mer, säger Samuel.
Går och väntar, försöker skapa en vardag.
Tittar på slutet på morgonsoffprogrammen på morgnarna, Scrubs på nätterna. Gör ju egentligen vad jag vill, säger jag till mig själv.
Vad. Jag. Vill.

Va fan.

Emelie tittar ut från bibliotekets andra våning. Säger att hon spanar in snygga killar istället för att läsa Robert Marks. Jag fördömer vår klass för att det inte finns några snygga killar. Det finns ju så många här.
Stöter på mysiga men märkliga fotoläraren utanför pedagoghuset. Han säger vilka fantastiska bilder du tagit och gör någon slags gest med båda händerna och går snabbt vidare.
Jag har tagit en kurskatalog för våren. Vet inte ens var jag bor till våren. Emma säger att vi måste åka till London över nyår. Kanske kan man stanna där. Eller följa med Emelie tillbaka till Afrika.
Jag vet inte.
Ikväll ska vi lyssna på nicaraguanska kaffebönder i Myrdal.

Andra barn tittade på Bolibompa och lyssnade på Absolut Barn.
Jag lyssnade på tre svenska machokillar som sjöng om sex och kvinnor på nödrim.



Plastbrallorna! Koreografin! Coolheten!

"Hon är stark, hon är varm, hon har pengar och skärm."
Sjöng jag så det ekade på Vasavägen.

Sen kom deras andra platta, vi var tretton och vi stod längst fram på Evedal och skrek med i texter som den här:


"Händerna på täcket, det har jag.
Allt som jag vill ge dig, det spar jag.
När du kommer hem,
addera ett och fem.
Det är det enda tal jag kan klara."

Eller den här:

"Intellekt och stimulans,
vilt sex, extravagans.
Allt det som smakar bra,
hon vet vad hon vill ha."


Med andra ord lärde vi oss tidigt vad som gällde i livet. Tack för det!


(Vill bara tillägga att den här musiken fortfarande håller. Seriöst, fan vad bra det är.)

Svettas.
Det är allt jag gör i mitt liv.
Jag cyklar mina mil. Och jag svettas.
Jag vägrar tro att det är växthuseffekten, även om man utan att vara meteorolog lätt kan konstatera att det är onormalt varmt.
DET ÄR SNART OKTOBER.
Frosten på taken, daggen på vägarna, ångan i min andedräkt.
Var är ni?

Jag cyklar mina mil.
Jag svettas.
Jag vill ha bikini.
Men istället svettas jag i det accepterade minimiantalet kläder
som man kan ha på seminarier om kultur och utveckling.
Men trots min halvslampighet är jag ändå en stor pöl när jag kommer fram.
Svettig och slampig.



Moder Natur, här får du lite inspiration.
Det är ungefär det här jag tänker mig:




Du ser väl hur lyckliga alla är, där under sina vindtäta supertjocka ultrafleece-jackor?
Varför undvarar du oss detta?

Mina mål i livet är just nu:


1. Vara snygg
2. Hitta folk att supa med
3. Inget mer

Och det kan man ju tycka vad man vill om,
men vi kan fastslå att jag inte brydde mig om detta för några månader sen.

Utanför så klampar livet i omaka skor
På McDonalds med pappa fast man ropar på mor
Mamma är hos Galne Gunnar så ät upp din pommes fritt
Och sluta och grina och Varsågod och SITT

(Mamma Mu hon blev galen i Gunnar och stack
Nu är hon förpackad som en annan Big Mac)

Dom höjde sina löner och sa det var kris
Och att det var vårat fel på nåt vis
Dom hinkar sina drinkar på nåt plan söderut
Medan ungarna grinar och läsken är slut

Så Ronald kom och sjung nu för landet i kris
För Galna Kossor och dyr KRAV-märkt gris
Gör så barnen slutar grina och jag börjar må bra
Så att jag inte köper all skit jag inte vill ha

Sjung mej drömsk och förnöjd som Nalle Puh
Med mina ungar i skogen och med Mamma Mu
Men Ronald är på muggen, ingen sång har han kvar
Han sitter och väntar
på blodiga svar

Alltså hörrni.
Vet ni hyr dyrt det är med flyg- och tågbiljetter?
DET ÄR JÄVLIGT DYRT!!!


(Sad panda).

"Come on guys, cut the president some slack."

Efter att mamma upptagit nästan hela Scrubstimmen (den viktigaste timmen på dygnet) till att berätta varför hon inte kan sova, har jag dragit den här slutsatsen:

Jag är som en progressive culture.
Resterande i min familj är en progressive-resistant, eller mer progressive-incapable, culture.

Och det är väl mitt ansvar att ta mitt ansvar to induce development.

Åh.

Livet.
Livet.
LIVET.

Och barndomen.

</3

Ord jag slagit upp på wikipedia idag:

Confucianism
Consencracy
Balkanization
Dichotomy
Cultural relativism
Caudillo
Dogma
Nepotism



Ahhh the beauty of learning!

Kanye lär skämmas idag, dels i och med allt hat mot honom, dels i och med det faktum att juryn inte kan anklagas för något, då Beyonce ändå fick det tyngsta priset.

Så han har ju rätt. Den här videon är verkligen überfet. (För bättre upplösning här.)
Även om han fortfarande är ett överskattat kukhuvud.

(00:55!!! Fatta man skulle bli uppraggad om man kunde dansa sådär.)

Samtidigt som jag nästan kreverar under tyngden av the workload (1 bok, 4 essäer och ett grupparbete på en vecka) avlider jag stundtals av hur SJUKLIGT INTRESSANT det här är. Även om jag under mina svaga stunder (oftast då läraren/författaren överteoretiserar - MAN, vad de gillar att överteoretisera) ifrågasätter vad fan jag gör detta för, kommer stunder av ljus då jag ännu en gång klappar mig på axeln. Jävligt bra val, Fanny.

För varför har klyftan mellan de 20 rikaste och de 20 fattigaste ökat från 10 gånger till 90 gånger (räknat i BNP) på bara 40 år?
Varför är västvärlden så pass utvecklad nu, när vi för endast 200-300 år sen låg i princip jämsides i hela världen?
Den utvecklade världen har en slags gemensam kultur (jämfört med till exempel Afrika och Latinamerika), men hör kultur och utveckling verkligen ihop?
Den utvecklade världen har till stor del protestantiska drag. Är religionen svaret på klyftorna?

Eller handlar det bara om mere chance att britterna hittade kol samtidigt som nya uppfinningar (i och för sig från andra regioner) kom fram, så att Europa hux flux blev jävligt rika så de kunde delta i världshandeln och förslava stora delar av världen under sina imperium. Är det resultatet av denna kedja av tillfälligheter (eller snarare olycksamheter) som vi fortfarande ser idag?

Om kolet hade legat så pass nära ytan så pass nära en huvudstad i Afrika, så att Afrika blivit utgångspunkten för industrialiseringen, hade världen varit omvänd då?
Hade afrikanska kändisar varit allvarliga i unicef-reklamer, hade de visat bilder på stackars svältande, vita nordbor?


Det är frågorna som de ställer till oss.
Det är värt all den här textmängden att få veta.

Obs jag filmade med mobilkamera, så det är lite dålig kvalité.

När jag frågar vad han tycker om mina tår säger han "allt på din kropp är sexigt" och jag säger att jag inte har rakat mig ens under armarna sen han åkte och han säger att han vill ha sex med mig nu ändå (även om han framhåller att just den biten kanske inte är det sexigaste).

Idag cyklade jag förbi någon som hade samma parfym.

(Det är så skönt att sakna.)

I've been your mother, I've been your father, I've been you sister, I've been your mistress.

Baby boy.
Baby I've been your whore.

Ni som har följt mig i minst ett år känner redan till min kärlek till mannen som sitter längst ut till vänster i Idol-juryn. Ja, jag vet inte riktigt vad han heter, jag tror det är Andreas.
Men jag vet.
Jag vet hur fin han är.

I sina om en ålderskris skvallrande munktröjor sitter han där och stirrar med halvöppen mun när det kommer in söta tjejer som faktiskt har någon slags röst. När de är färdiga bländar han alla kameramän i den blåa idolstudion med sina ej från denna jord vita tänder.
Och det är just den där ohälsosamt vita tandraden, det är äckligt amerikanska leendet, som får mig att vackla, både på mina ben och i min fasta övertygelse att jag aldrig skulle flytta till ett monsterhus i L.A., gifta mig med en överbetald låtskrivare och förvandla mig till en blond, storbystad lyxhousewife.
När han så ogenerat skiner upp när den underklädesklädda rond-tjejen kommer in och är lika porrigt amerikansk som det där mördarleendet, vill jag bara duka under och fria.
Säga:
Fuck it, Andreas.
Take me to L.A.

Jag: Ja, hej, jag har stått i kö på en bok sen i juli och den skulle kommit in för några veckor sen.
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Ja, kan jag få ditt kort, tack.
Jag: Jag bara undrar var den är, och om det kanske finns någon annan kopia på något annat bibliotek.
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Hmm.. Jaa.. Nu ser jag här att den boken du stått i kö på är utlånad.
Jag: Va?
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Är det möjligtvis kurslitteratur?
Jag: Ja.
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Jaha.. Ja, du kanske går samma kurs som Cecilia som jobbar här.
Jag: Jaha?
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Det är hon som har den tror jag. (Ler, som om det här var något att le åt)
Jag: Okej. Så hon har plockat bort mig från kön för att hon behöver boken till sin kurs?
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Njaa.. Nä, det tror jag inte hon har. Hehehe. (Ler ännu mer)
Jag: Öh. Okej. Men om du vet att hon har den, då får du ju säga till henne att hon ger den till mig så fort som möjligt.
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Ja, fast det kan jag ju inte göra.
Jag: Nähä?
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Det har förmodligen blivit något fel i att du inte fått meddelande om att boken var inne, och om ingen hämtat den så får någon annan låna den.
Jag: Men hur skulle jag kunna veta det?
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Ja, det kunde du ju inte.
Jag: Men om det är NI som har gjort fel så måste ju NI GE mig boken.
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Mja, fast så kan jag inte göra. Det är ju tekniken som har felat, det är inte en mänsklig faktor. Så det är ju inte vi som gjort fel.
Jag: Men ni är ju ansvariga.
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Jag kan ju fråga henne om hon kan tänka sig att  lämna den ifrån sig.
Jag: Finns det någon annan kopia på något annat bibliotek?
Jävligt un-service-minded bibliotikarie: Vi får inte låna hem böcker om vi har dem själva här.

Jag vill ju bara ha nya universitetsvänner som jag kan fika lite med.
Jag vill ju bara ha lite snygga män i min närhet.
Jag vill ju bara hångla litegrann. (Bara lite)
Jag vill ju bara vara lite söt.

Men när polsken idag frågade hur mycket relative deprivation jag känner (frustration alltså) sa jag bara att jag inte känner R.D. för egen skull utan bara för andra människor. Då frågade han om jag var en altruist men jag svarade att det var för generöst uttryckt.

Läser C-uppsatser och försöker vara seriösa_eleven_90 med första hemtentan. (Hej Linn jag visste att våra kunskaper om Darfur skulle löna sig!)
Pratade om SAP:s på förra föreläsningen (Hallå liksom WAZZAP Patrik!)
Längtar efter kårleget.
Gör lunchlådor.
Har insett att vi måste gå med i en nation (ALLA DET HÄR MÅSTE VI ÅTGÄRDA SNARAST, jag röstar på Smålands).
Hänger på campus och börjar få folk att coolt heja på.
Ska börja skriva för studenttidningen.
Har fantastiskt dålig ekonomi.

Och en hel del vodka on top of that.



Allt är alltså påväg åt rätt håll, mina vänner.

You can really have anything you want from me.
Anything you ask me to, I’ll do.
We can live in poverty or prosperity.
Anything impossible, I’ll try.
You can really have everything you ask,
and I’ll be intimate with you .
Giving everything over,
to making everything right.

You can really make anyone you want of me.
Anyone you need tonight, I’ll be.
Whether you want empathy, animosity.
An enemy or company, call me.
I can even be nothing if you ask, I'll turn invisible for you.
I’m the bird on your shoulder singing psalms through the night.

Throwing rocks through the windows of a monastery.
Love.
Makes me feel the super extra gravity.


Oh God.

JA HERREGUD VAD MÅNGA MÄNNISKOR MAN HAR VARIT INNAN MAN BLEV DEN HÄR.

Och nu är vi äldre och "unga vuxna" och jag har glasögon och du har skägg och så många år har gått. Vi har fortfarande svårt att vara i varandras närhet på riktigt; närvarande, avslappnade. Vi är lika dåliga på att kramas stående. Men på ett sätt lika banalt, naivt,  enkelt som förut - är allt just som förut. Vänskap är tidlös tänker jag, den existerar oberoende av tid.

Kan vi inte bara bli fulla tillsammans.

De 200 rikaste miljardärerna i världen har en kombinerad förmögenhet på $ 1,135 miljarder. Den totala inkomsten av de 582 000 000 fattigaste människorna i u-länderna kommer precis över 10% av det, 146 miljarder.

Jag har tydligen börjat på nån slags TOK-ig kurs om fred och utveckling och våld och dåliga ekonomer. Jag misstänker dock att TOK-grejen som är väldigt överhängande och närvarande ("that depends on what you MEAN by war") inte är karaktäristiskt för min kurs, utan för hela den akademiska världen.

Fuck.


Smaka bara på den här saftiga meningen:

"These important perspectives are regained if a person is seen as making his decision to act violently not only on the basis of in individual deliberations but (also) on the basis och expectations impinging on him as norms contained in roles contained in statuses through which he enacts his social self; and, if one sees a violent structure as something that is a mere abstraction unless upheld by the actions, expected from the social environment or not, of individuals."

Och såhär mysigt definierar Galtung våld:

"Violence is present when human beings are being influenced so that their actual somatic and mental realizations are below their potential realizations"

Liksom.
LIKSOM!


Anyway,
hur går det för er?