Livet är så skört. Så fint. Det finns så mycket att längta till. Jag längtar så mycket. Det bara finns där, väntar på mig. Livet. Jag blir så glad. Så varm. Fast det är söndag och juli och regn och det känns som höst. Undrar lite varför jag plötsligt känner såhär. Accepterar. Och längtar. Puss på dig livet. Vi kommer ha det fint tillsammans.

Sitter här på kontoret och skriver om baskerns ursprung. Försöker att hålla tillbaka våldsamt fnitter. Eftersom den kommer från den franska regionen Béarn är det alltså en bearnaise hatt.

En bearnaise hatt. En bearnaisehatt!
Hahaha!

Men det kan man ju inte sitta och fnissa åt såhär på den seriösa redaktionen. Så jag kväver det.

Lyssnar på vampyrerna och påminner mig om varför mina livsval är som de är. Rätt bra taktik faktiskt.
Apropå livsval sa min barndomskärlek såhär angående nästa välkända steg i detta så kallade liv:

"Jaha, ska du dit. Det skulle jag kunna säga till dig att du skulle göra när du gick i femman."

ÅHHHH.


Nu känns allt lite mer rätt. Är det någon man vill höra något sånt från är det väl barndomskärleken.

Ja, här ligger jag i skuggan och har det rätt så bra.

Sex won't make him love you and a baby won't make him stay.

Det händer en del kul grejer på jobbet. Jag skrattar rätt mycket. Särskilt åt telefonsamtalen man får. Samtal av blandad kaliber. Idag tog jag emot ett av sann och pur kvalitet:

Jag: *Presenterar mig och Smålandsposten*
Kvinna: Hejsan! Jag står här med en död fladdermus. Vad ska jag göra?
Jag: ...

Skrattade, googlade och bollade vidare tantan till SR:s skjutjärnsreporter och numera även fladdermusexpert. Fem minuter senare ringde Ines. Vi sa ingenting utan bara skrattade i flera minuter. Sen sa vi "jag måste jobba nu" och la på.

För övrigt har brandlarmet gått tre gånger på två dagar, det är som om hela byggnaden har börjat protestera mot den helvetiska värmen. Vi svettas ihjäl men dricker ändå kopiösa mängder kaffe.

Det är väl typ det enda jag gör. Kommer ibland hem och suckar åt den overkligt stora klädhögen på mitt golv.

Människor som bloggar om sina jobb känns ju bara allmänt sunkiga (om det inte handlar om fladdermussamtal då, det läser jag gärna hundra inlägg om). Så därför ligger vi lite lågt ett tag, tills motivationen för typ någonting hittar tillbaka. Orkar inte ens vara romantisk eller mano längre. Nåväl! Allt har sin tid.

Vem hoppar på sitt eget glasögonfodral, vem klipper av sitt backstage-vip-armband, vem glömmer kläder så hon får lufsa runt i sin pojkväns, vem spiller yoghurt på sin pojkväns kläder en minut efter hon tagit på sig dem, vem dränker hela sin väska i vatten (tre cm djup damm i botten), vem dränker hela sin väska i cider en dag senare, vem skriver att alla som inte kan stava är dumma i huvudet och stavar själv fel, vem skickar ett sms med "män är dumma i huvudet" till mannen i fråga, vem kör en bil in i ett staket, vem säger "SNARKA INTE FÖR HELVETE" till sina rumskompisar och snarkar sen så ingen kan sova, vem cyklar in i parkerade bilar, vem intar till synes lediga platser på ett tåg för att hinna spilla ner hela sätet med yoghurt lagom tills de japanska damerna kommer tillbaka.

Vem ramlar på alla dansgolv. Vem spiller på alla fester. Vem tänder cigaretter åt fel håll.

Jag heter Fanny och jag vet att du vill vara min vän.

"Då kan vi väl lika gärna beställa in en BUFFÉ från KOH THAI! Eller så kan vi väl FRITERA sillen!!!"
Det är sen kväll innan midsommarafton. Stämningen är hätsk. Det har precis kommit fram att matansvariga i sällskapet endast har tänkt sig att vi ska äta sill och potatis till midsommar nästa dag.

"INGET KÖTT?! Jag vill åka till Balkan!" stönar en i sällskapet. Hon är inte född i Sverige, och hon är redan kritisk till högtiden efter att någon entusiastiskt redogjort för morgondagens spellista, i princip endast bestående av Orup. När det kommer fram att rå fisk blir det enda i köttväg på bordet brister det.

"Är det midsommar så är det midsommar!" säger någon annan och slår näven i bordet.
Jag kan bara betrakta och le. Att hålla på traditioner, och särskilt att bli upprörd om de inte efterföljs, brukar vara något som anses gammalmodigt, lite bonnigt. Inte särskilt urbant eller ungdomligt. Men här sitter alltså tjugonånting gamla stadskids och hävdar vikten av gamla sedvänjor som vi egentligen inte har någon särskild relation till.

I ärlighetens namn är jag likadan själv. Jag vet inte hur många gånger jag sa till mina föräldrar att de var absolut supertvungna att skaffa en ful skylt med någon töntig bebisbild till min student förra året. För så ska det vara. När min mamma tvekade till att släpa in två ton björkris i huset började jag nästan gråta. Men vad fasen skulle jag med björkris till.

Det kanske har någonting med det där moderna att göra, tänker jag när hädelserna flyger genom luften sent denna sommarkväll. I vår globaliserade värld där vi har närmare till Manhattan än till Åseda blir vi nog lite rotlösa. Särskilt ungdomar, som har vuxit upp mer till MTV än Rönnerdahls valsande bland diverse blomsorter. Vi klamrar oss fast vid det lilla vi har till identitetsattribut, om det så är rå fisk på en högtid som ingen vet varför vi firar.

Det blev inget kött på midsommarbordet. Vi åt västerbottenpaj och matjesill och alla hade kransar på huvudet. Vi till och med sjöng nationalsången innan vi satte oss till bords. Och vi byggde en midsommarstång, men de enda visorna vi kom ihåg var Små grodorna och den där med "en slank han dit". Så vi dansade i ring och sjöng Oskar Linnros senaste singel i stället. Vi gjorde i alla fall vårt bästa.

Publicerat i Smp 2/7 - 2010

Vad ska jag säga. Fantastiskt. Bisarrt. Underbart.

Vi åt nutella (inte jag. SÅKLART), vi skedade, vi smugglade sprit, vi plåstrade fötterna, vi dansade, vi dog (särskilt till Vampire Weekend HAR NI SETT SÅNGAREN ELLER), vi återuppstod, vi blev rappare from the empire state of mind och vi grät bara väldigt lite. Trots att Kent öppnade med Utan dina andetag.

The Ark, Miike Snow, Shout Out Louds, Familjen, Johnossi, Markus Krunegård, Jay-Z, Mika, Julian Casablancas, Robyn, Vampire Weekend och Kent fick mig alla att dö och återuppstå litegrann.

Jag fick mina väggar och jag fick en fantastisk festival.

Nu har jag sex sidor olästa mejl att gå igenom. Fan.