Lämnar kontoret nu. Eller mja, tar med det med mig snarare. Jag vet inte var ni har era jobb men de kommande dagarna är min arbetsplats i alla fall Peace and Love, Borlänge, Sweden. För fjärde året i rad. Varför är en fråga. För att det är Sveriges största festival är ett möjligt svar. För att det bara blev så, är ett som jag mer kan identifiera mig med.

Och Hultsfred har till slut dött. Vilken tragisk död. Kapitalismen fäller återigen den som står svagast, och så ska det väl vara. Survival of the fittest, som Darwin uttryckte det så vackert. Eller the circle of life – Lejonkungen.

Snart går tåget. Vi ses i tidningen eller på konserterna. Lateeeerz.

För övrigt vill jag tipsa om min väns fantastiska fotoblogg.
Pretentiös som hon är fotar hon bara analogt, och utan efterredigering. Såklart.
Här är den.

"Du kommer inte klara det. Du är inte så stark."

Resten av familjen tittar på mig och stämmer in. Min lillebror stämmer in extra högljutt. Jag tittar på min potatis på tallriken.

"Du kommer inte klara det, Fanny."

Summa summarum: Varför bor jag här?

Ska bara ta tag i mitt liv först. Nu: tårta. Bbl.

Tja läget då.

Nä chillar mest på Smp, lyssnar på krimreportrarnas pressetiska dilemman, sommarfikar med featuregruppen, ringer lite kommunväxlar, börjar få riktig koll på allt som händer i länet (ikväll är det trivseldans i Kärrasand till exempel, Thoréns spelar se där se där), tjötar lite med Agneta, fikar ännu mer, hälsar på de UNDERBARA samhallstädarna, deletar deletar deletar den enorma ström av pressmeddelanden som inte rör mig, trängs vid lunchbordet, svarar glatt på arkivfrågor, hjälper Cecilia med nöjesredaktörandet, tittar på den fina grönskan utanför mitt fönster och skriver lite nyheter.

Det här och det här har gett upphov till jävligt mycket kommentarer den här veckan. Hehe. Människor och rondeller alltså.

I övrigt händer inte så mycket. Stillsamt. Folk går hem på semester. Blev pressackrediterad till P&L idag. Har också kommit fram till att jag nog är lite mano. Min omgivning kan tydligen instämma i denna analysen också. Det borde ju ligga i mina gener så att säga. Nåväl. Nu är det helg och jag befinner mig i en trevlig uppåtperiod.

GÖTT.

Ett jobb utan arbetsuppgifter
En nyckel till min pojkväns lägenhet
Tid
En alldeles för stor benägenhet till att gråta
För mycket pengar
En viktig vän med för lite pengar
En klen kropp
Ett liv
En blogg att skriva emo-inlägg i

Såklart att människor bemöter dig som ett gnälligt fruntimmer om du beter dig som ett. Det är väl ingen idé att lipa om det i krönikor, vad ska ändras då? Actions speak louder than words liksom. "Varken kvinna eller man blir förtryckt som inte låter sig förtryckas". Och så vidare.

Så tyckte jag innan. Innan jag landade i dubbelmoralen där jag nu simmar omkring.

Efter en serie oförutsedda händelser började jag nämligen fundera lite på det där, nyansera min något tonårsnaiva inställning. Jag började uppmärksamma små situationer, och jag började påpeka dem. När den gubbiga läraren sa "detta kan ju inte tjejer, eller hur killar HÖHÖHÖ" pep jag men hallå vänta lite nu.

Och då blev det verkligt intressant. Då började människor, framför allt de med snopp, reagera tillbaka! Om jag sa "nittio procent av olyckorna i trafiken orsakas av män" så var där alltid en man som sa "men männen kör oftare än kvinnor". Om jag sa att alla sexförbrytare är män, var där alltid någon kille som kände sig tvingad att högljutt påpeka att en procent faktiskt är kvinnor.

Det är uppenbarligen väldigt känsligt det här. Och otroligt roande. Snart började jag slänga till höger och vänster med fakta som att 99 procent av världens alla tillgångar ägs av män, och att fler kvinnor dör av våld i hemmet än de människor som dör i väpnade konflikter - bara för att se vilka möjliga försvarsargument som skulle hostas upp. Såklart blev jag väldigt snart stämplad som någon slags überfeminist. Också rätt så roande.

Men ungefär här uppstår något slags problem. Jag känner mig inte som stereotypen av überfeministen. Min favoritlåt är ju Sexy Bitch med David Guetta och Akon och jag tycker smink är den bästa uppfinningen sedan hjulet. Det är väl också kvinnoförtryckande, en del i någon slags patriarkal samhällsstruktur? "Damn you're so sexy bitch!". Allt blev väldigt förvirrat. Beyoncé, som jag alltid tyckt var en stark kvinnokämpe, står ju faktiskt i sina videos i princip naken och ålar sig med kåt blick in i kameran. För vem då?

Man ska leva som man lär som det heter. Jag vet inte hur jag ska leva och hur jag ska lära, för jag kan bara inte sluta gilla Sexy Bitch. Det är ju en skitbra låt. Jag får helt enkelt fortsätta att komma med jobbig fakta och pipa till då nästa gubbe säger något idiotiskt om brudar. Förhoppningsvis blir jag klok på att en dag, men fram tills dess fortsätter jag sminka mig och dansa vidare till Guettas fenomenala beat.

Publicerat i Smp 31/5 - 2010

Kommer sent
Ramlar in
Utan ursäkt
Inget liv
Utan stil
Går på ångor
Om du stannar
faller du
Kommer aldrig upp igen
Rullar ner
Stänger in
Glömmer bort

Spelar in
Hänger ut
Sena nätter
Sköljer ner
Kastar upp
Alla pengar
Ångrar du dig inte nu?
Kommer hem strax innan sju
Annan dag
Det blir bra
(Trodde du)

Här och nu
Du och jag
Fast nån annan
Samma sak
Annan smak
Måste prova
Snappade upp en nödsignal,
Hjälpte till
Trillade dit
Ännu en
KÄRLEKEN
(Sänkt igen)

Kom igen
Vi drar hem
Jag är klar här
Äntligen
Längesen
Jag vill inget annat
Jag tar sats från himmelen
Landar hårt I tystnaden
Inget sett
Inget hört
Inget sagt

Klockan är snart halv fyra här på Kendal Street och jag försöker förtvivlat att inte somna. Solen har inte ens börjat gå upp och det susar i alla rören i den gamla byggnaden. Snart ska jag ta mitt handbagage, haila en taxi på Edgware och lämna landet. It's rather sad. (It's really sad).

Elin visade oss Camden idag och jag fattar inte hur vi kunnat missa detta ställe. Världen på en kvadratkilometer. Fantastiska fejkklockor och underbar mat för tre pund. (Tre pund!!!). Gick en runda i Prouds gallerier och sörjde att jag inte skulle kunna komma tillbaka. Liksom, till och med stolarna hade tryck med Pete HALLÅ. Då är man cool. Eller.

Vi åkte till Koko denna natt. Där var det flera liveband, en enorm discokula, många fransmän, mycket knark och jävligt bra musik. Mellan Don't look back into the sun, Dance with somebody och Sex on fire sa Elin NU MÅSTE VI VERKLIGEN GÅ. (Hon jobbar ju ändå heltid). It was rather sad. (It was really sad). Det är nog ändå bra att jag lämnar denna staden med känslan of wanting more. Den känslan är helt klar underskattad.

Egentligen skriver jag bara nu för att hålla mig vaken. Det funkar. Tio minuter har gått. Linkan pikar mig hela tiden, skämtar om att jag har någon slags besatthet för att uppdatera. Men jag vet inte. Jag får bara inte somna denna natt. Natt som nu övergår i morgon.

Jag ville skriva om hur ljuset såg ut i rummet då vi kom in i lägenheten med all mascara bortgråten och jag frågade "vad är det som lyser?" och hon sa "jag vet inte" och om hur vi sen insåg vi att det var solen som gått upp. Jag ville skriva om barnen som lekte i fontänen på innergården till Somerset House, överlyckliga för lite vatten bland all betong. Jag ville skriva om gatan där vi bor som inte riktigt luktar som resten av London eftersom den kantas av arabiska restauranger där människor sitter ute och puffar på vattenpipor dygnet runt. Jag ville skriva om fältet med tusenskönor någonstans i någon park, och om hur solnedgången silades mellan blommorna. Jag ville skriva om utsikten över taken från sjunde våningen när man duschar här på Park West. Jag ville skriva om den smärtsamma utsikten över hela London från gräset på Primrose Hill, och om saknaden efter dig just där (och om den piskande insikten om hur mycket jag kommer sakna dig).

Men nu har hon vaknat, vi ska ut i djungeln igen, så inget av detta kommer bli skrivet.