Kleerup, Lykke Li, Maria Andersson, Andreas Wilson, Sverrir Gudnason med väldigt många flera gettin' jiggy with it för att uppmärksamma HIV.

 

Fantastiskt! Sexigt! Vackert!

Kewl!

"Dom ville ha ett cv jag ba jag har inget. Dom ba ok lugnt vi tar ett kort på dig"

Viktor: Bara skjut upp det du har ångest för. Då försvinner den ju. Man tar sig i alla fall genom dagen.

Christina: Alltså jag saknar att ha lite ångest. Vill bli kär i någon som inte vill ha mig så kan jag gå runt och ha lite skön ångest hela tiden.

Har lyssnat på den här hela vintern och tänkt bara hon inte får rätt bara hon inte får rätt.
Men det får hon inte ty på tisdag beger vi oss västerut.

(Ps. Fanastisk sampling! Lyssna!)

Promoe, eller Mårten Edh som Skatteverket kallar honom, är mest känd som frontman i hiphopgruppen Looptroop Rockers, men han har även fyra soloplattor i bagaget. Ikväll har han med sig före detta Looptroopmedlemmen CosM.I.C. för att ta sig an dessa till antalet få studenter. Få men väldigt glada. Nykteristen Promoe konstaterar snabbt att någon måste ”hällt nåt i vattnet på det här stället”, särskilt med tanke på den tidiga timmen. Han får glatt jubel till svar.

De första låtarna känns en aning som en transportsträcka, och det är inte förrän den snart tio år gamla Looptroophitten Don’t hate the player går igång som det börjar hända grejer i lokalen. Över huvud taget är det de riktigt gamla hitsen som slår tyngst. Long arm of the law och Bandit Queen är andra exempel som får publiken att samtidigt stöna högt av lycka.

Promoe är tight, van och un-
derbart omanierad. Mannen
som varken rakat eller klippt
sig sen 1995 (true story) är
glödande samhällskritisk, men
samtidigt otroligt ödmjuk. I
den kombinationen skapas en
grym scenpersonlighet.

Ska man gnälla på något, och
det ska man väl, så blir det
hjärtskärande falskt då och då.
Vem av killarna som bär skuld-
en lämnas osagt, men refrä-
ngerna, som konstant sjunges
unisont för ytterligare emfas,
låter inte bra alls. Falsksången
sänker faktiskt These walls
don’t lie, som annars kunde
blivit en höjdpunkt, ordentligt.

En riktig höjdpunkt bjuds det däremot på i slutet av konserten med låten Dekadansen från senaste plattan. Mördande skönt electroinspirerat beat, tidsandan troget. Efter att killarna dragit ner tempot onödigt mycket i slutet får vi sedan monsterhitten Svennebanan som sista låt. Denna genialt raljerande technorapdänga som illustrerar sitt budskap varje gång den spelas, blir en riktigt kul avslutning. Särskilt när Promoe själv ändrar refrängen och skanderar ut ”Skäggig vegan!”. Man kan inte annat än älska självdistans.

Publicerat i Smp 15/5 - 2010

Marathonhuvudvärken följde även med hem till Sverige. Mamma tror att det är min kropp som reagerar lite fientligt mot att jag börjat äta kolhydrater. Det är ju också en teori. Konstaterar snabbt att jag har tre sidor olästa mejl i inkorgen och det säger jag absolut inte för att verka så att säga viktig, utan endast för absurditeten i detta faktum. Inser att jag missat en deadline, två föreläsningar och en rockfestival.

Nåväl.

Allt är utslaget i Växjö. Tvingar mig att köra lite bil, automatväxlad men ändå. Hälsar på Micanovics. De ger mig fisk och pressad potatis och vi pratar om stadsplanering och kapitalism. Ines skrattar länge åt mig när jag berättar att jag började gråta när Jacob sa "kvinnan är det svagare könet" och sen ger hon mig girl power-klistermärken (som hon egentligen köpte som tröstpresent till min eventuella kuggning). Kör runt i kvarteren på Öster där äppelträdens blomster skriker vår vår vår. Hälsar på Mille i nya lägenheten. Hon har köpt en soffa så vit att jag aldrig kommer få sitta i den (alltså hon sa så på riktigt, "DU får INTE sitta i den!").

När jag kommer hem är mitt rum välstädat och svalt, min julstjärna hänger kvar. Nu är denna dagen slut.

God natt.

Prag känns lite som en kuliss. Ingenting kan vara såhär vackert, perfekt och rent. En kuliss för turisterna. Jag tror inte ens det bor några tjecker här.

Igår såg jag: En hel hockeymatch plus en hel Champions League-final. Så god flickvän.
Idag såg jag: Vyn från Prags borg (som Jacob hävdar är en katedral men alltså det är det verkligen inte). Den var sick.

För övrigt har jag konstant ont i huvudet och idag åt vi tjeckisk mat som var rätt så äcklig men ändå tjeckisk.

Hejdå.

Sipporna breder ut sig som ett vitprickigt täcke över hela slänten från Tufvan. I tisdags lunchade vi där för sista gången, drog våra allra sista politiskt okorrekta skämt om de handikappade samhalljobbarna. Nedanför slänten spelar några killar tennis. De har tagit av sig tröjorna och deras vintervita muskulösa överkroppar bländar förbipasserande tjejer. Några människor sitter på bänkarna precis utanför ingången till universitetet, de som kan har tagit med sig jobbet ut. Bara för att ta tillvara på detta otroligt ovanliga tillfälle. Sol. Tjugosex grader.

Campus är knallgrönt. Så knallgrönt som det någonsin kan bli, även fast träden inte slagit ut till fullo. Hur starkt färg upplevs kan omöjligt vara absolut, det måste vara relativt, precis som med tiden. Det går inte att mäta i exakta värden, vågländer eller frekvenser. Då allting varit dödgrått sedan oktober blir det alltså aldrig mer grönt än nu. Relativt sett.

Vi går ner till fysikkontoren och säger hejdå till Sven. Där är det lika grått som vintern, eller som Svens hår. Erica och jag letar roliga titlar i det röriga lilla fysikbiblioteket i korridoren. "The Flying Circus of Physics" tycker hon är roligast. "Why the toast lands with jelly-side down" gillar jag mest. Jag säger hejdå till min favoritplansch av Niels Bohr genom att ta ett kort med den. Sen går vi ut till det stora förlamande gröna igen.

Hettan är tryckande. Som om luften laddar för något. Naturen liksom överensstämmer med det uppdämda, pulserande, laddande inom mig. Nervositet, förmodligen. Jag cyklar genom Söder, förbi små vackra trävillor med urgamla, enorma blommande äppelträd. Det är så vackert att det nästan gör ont. Jag svettas över hela kroppen och fartvinden gör sitt bästa för att fläkta. Jag cyklar fortare. När jag kommer ut på Söderleden vid sjön tittar jag extra noga på alla trafikmärken. Repeterar allt och inget på samma gång. Tankarna rusar. Sjön glittrar. Glittrar verkligen.

Går in i Trafikverkets lokal och tar en bild. Noterar att jag ser mycket mer lycklig ut än alla andra på min bild när jag skriver på för att gå in i lokalen. Ler extra mycket mot den lilla provassistenten. Efter femtio minuter står det godkänt på skärmen. Ler ännu mer mot provassistenten när jag går ut från lokalen.

Vandrar runt på i11, hälsar på arbetsplatserna där jag har vänner. Går upp och fikar hos pappa. Det fina ljusa kontoret med de stora balkarna. Hör hur oseriös jag låter när hans chef frågar mid vad jag ska göra och jag svarar att jag ska "flytta till Paris". Den första åskknallen dånar utanför fönstret till pappas rum. Han säger att det gör absolut ingenting om jag måste köra upp fyra gånger och jag älskar honom för det.

Kör lite bil. Kontrollanten pratar om massor under hela resan men jag hör ingenting, säger bara "aha, jaså" och skrattar på rätt ställen. Blir godkänd.

När jag kommer hem ringer pappa och säger att jag och min syster har ärvt en bil. En Renault. Även om det inte säger mig någonting. Sen börjar det regna. Förlösande, forsande, fantastiskt regn. Och åska. Himlen över Vasavägen lyses upp av blixtrarna. Snart är det över. Snart snart snart. Så mycket som jag längtat till denna dagen, de här veckorna, tänker jag när blixten får min mamma att hoppa extra högt. De här dagarna. Då campus är grönare än någonsin, då jag snart kan bränna mina böcker. Nu känns det för första gången som om jag kan ta ner julstjärnan som sitter i mitt fönster.

Äntligen.
Mål.

Mitt liv är fattigt och innehållslöst jag har under så lång tid byggt det på någon slags patetisk lögn vad har jag för mening att gå upp på morgnarna egentligen jag kan inte ens köra bil.

Funderar lite på translationseffekten av insertionsmutationer.
Bråkar lite med Emelie om definitionen av en aminosyras isoelektriska punkt i förhållande till pH-värdet i buffertlösningen.
Blir lite arg på att ljus som vågrörelser och/eller fotonskurar inte har en koherent förklaringsmodell kompatibel med vår nomenklatur och människans limiterade mekanikseende.
Älskar lite att ordet radioaktivitet är så logiskt.
Hatar lite att en partikel kan vara masslös.
Tycker synd om Wilhelm Röntgens fru och känner mig mer impad av Thomson än Einstein.
Kikar lite i emissionsspektrumet, räknar lite gitterkonstanter.
Klurar lite på tidens relativitet och atomurens betydelse för acceptansen av denna.
(Köper lite kaffe).
Ler lite åt att svavelbryggorna i lilla pluttecystein är orsaken till att plattänger finns.
Fattar äntligen (lite) okazaki-fragmentens oumbärliga funktionalitet.
Slutar aldrig ALDRIG fascineras av att EN ENDA vätebindning är avgörande för ALLT liv.
Begrundar lite seriöst om Thymine, Adenine, Guanine, Cytosine och Uracil är schyssta namn på mina kommande femlingar.


Tänker lite att jag egentligen bara vet 10^(-19) av allt som man borde veta.

Hon: Vet du vad jag gjorde i lördags?
Jag: Vad?
Hon: Körde i 110 på Arabygatan.
Jag: Varför?
Hon: Han kramade mig.

fabulous säger:
låg med en kille och började gråta för att det inte var han

Sömn ska bli pigghet.
Pigghet ska bli sminkning.
Frukost ska bli energi.
Energi ska föda motivation.
Motivation ska ge upphov till utbildning.
Utbildning ska övergå i arbete.
Arbete ska ge upphov till kronor.
Kronor ska ackumuleras, bilda sparkonto.
Sparkonto ska växlas, pengar ska tas ut.
Uttagna pengar ska köpa smink och alkohol.
Alkohol ska ge upphov till fylla.
Fylla + smink skapar möjligheter.
Möjligheter ger upphov till situationer.
Situationer skapar minnen.
Minnen skapar nostalgi, kanske lycka.
Eller vemod.

Och sen får man väl starta om. För jag vet inte vad som kommer efter det. Sen tar det slut, kanske. Eller så startar man helt enkelt om.

Ja på något sätt måste vi ju fira att det är helg.

Dagens stilla undran: Vad säger X-tina till sina ungar när de vill se hennes nya video?

(Alltså. BMW-tårtan. Den andra mycket suspekta kakliknande klumpen. Irres rosa cigg. Haha.)

Stolt_mama loves u all!!!

Melina Sikirić säger:
såg en marilyn monroe tavla med citatet "I don't want to make money. I just want to be wonderful."
tänkte på dig då

Sitter här naken med handduksturban för att jag inte hunnit klä på mej än försöker förmedla derivatans tolkning till snart examinerade IB-elever över telefon lyssnar på fantastisk musik och älskar fantastiska människor som känner mig över msn.

Måndag: Tandläkarsonen får upprepade gånger slå mig för att jag inte ska somna på föreläsningarna. Får lära mig samma saker som första biologilektionen för snart fyra år sen. Somnar.
Tisdag: Vår nya labhandledare är snygg och en fågel bajsar på mig och Elin. Elin säger att det är femte gången hon får fågelbajs på sig. Jag svär. Skriver två hundra mejl på franska och tvingas slå upp hur man böjer être. Skäms.
Onsdag: Blir utskälld för att jag inte kan köra bil. (Jag kan inte köra bil). Bilen går sönder mitt ute i Småländsk vildmark. Korna samlas i hörnet på den intilliggande hagen, glor och muar åt den uppfällda motorhuven. Får hjälp av en greve, kör på vägrenen hem. Går på konsert och är i princip den enda i publiken.
Torsdag: Sprutar ättiksyra i Linkans ansikte. Får det lilla bilförtroendet jag har kvar knäckt av en dubbellektion. Tjurar. Avböjer allt min pojkvän föreslår. Skriver fler mejl på franska.
Fredag: Köper en balkonglåda till Ines och äter BMW-tårta. Ser ingen eld och dansar till afrorhythms.
Lördag: Ser starten på Växjöloppet. Ser inte Jacob. Väntar i två timmar. Ser målgången på Växjöloppet. Ser inte Jacob. Får veta efter en timme att han kom i mål för en timme och sex minuter sedan. Känner mig som världens sämsta flickvän. Det börjar ösregna. Jag cyklar hem.
Söndag: Bilen går sönder igen ute på Småländsk vildmark. Blir utskälld för att jag borde sett att bilen var sönder tidigare. Lär mig ännu mer meningslösa bilgrejer på Emmas Clio. Kommer fram till att jag hatar allt som har med bilar att göra och överväger att börja lipa. Går och lägger mig. Funderar på det Oscar sa om hur de negativa händelserna inte bör sammanfatta en vecka. Skiter i det och somnar förbannad.