- Charles Pierre Baudelaire, sa han. Han var en förtjusande dandy med parisisk spleen. I äkta fransk andra gjorde han ett och annat övertramp, när han lidelsefullt diktade om sitt älskade Paris. Och medan vi talar om poesi, är inte Paris en enda stor dikt?
- Hunden är en stor dikt, sa jag.
- Paris, fortsatte han. De intima kvartersrestaurangerna, lättsinnet. "Un bistro de rien du tout". Man finner varandra så snart man har blick för skönhet och kulturella nöjen. Livet är lätt att leva här! Författare och konstnärer har strömmat hit och skildrat staden i ord och bild. De har velat upptäcka Paris, men Paris är ett eget konstverk, som ska upptäckas på nytt varje dag. Jag menar, om gamla Europa ska bestå. "Paris, c'est le sourire de l'Europe".  Paris skapar balans och balans är all konsts hemlighet.

Vid ordet balans blev han gripen av sin egen vältalighet och glömde bort vad han skulle säga. Men hans ord hade redan trängt in i mina tankar och gjort mig stum. Jag orkade inte delta i samtalet längre, utan började kämpa för att få ut socker ur en full sockerströare. Det kom inget ur den.

- Som äkta parisare älskar jag god konst! ropade han. En sådan upplevelse det är att göra visit på Louvren under vintersäsongen. Det är ingen trängsel och man kan njuta ostörd. Muséer och gallerier är utmärkta platser att träffas och umgås på. Och lära känna det franska folket, som alltid velat höja sig till flykt. Optimismen är lika obegränsad som livskraften. Vem kan undgå att beundra trafiken på Avenue des Champs-Elysées, där Paris feberkurva når sin klimax, där världens alla bilar har stämt möte mellan kastanjealléerna. På kvällarna klättrar neonskyltarna längs fasaderna, bilarna tänder sina strålkastare, oh, detta rullande universum av ljuskäglor, som framifrån ser ut som vita pärlor och bakifrån lyser som rubiner.


Skymningen gör dårarna oroliga, Tor-Ivan Odulf

Man saknar inte en människa. Man saknar känslan av ett strävt jeanstyg mot handflatan, kanske tänderna som dyker upp bakom bakom ett leende. En människa i sig är alltför komplex för att kunna saknas, hon måste brytas ner i attribut, material, ögonblick. Som när man hasplar ur sig ett dåligt skämt och inser att ingen skrattar för det var bara du som skulle förstå.

Och svartsjukan. Den brännande svartsjukan. Det gör det man tror är saknad ännu värre. Men det är inte saknad. Det är något annat, fulare, svartare. Det är inte känslan av ett strävt jeanstyg mot handflatan, det är en annan hand som drar längs med ditt lår. Det har i sak ingenting med de urpsrungliga känslorna att göra, det är ett uttryck för simpla possesiva, egoistiska dragningar. Förgörande fula och primitiva. Så när du visar de där tänderna för någon annan är det alldeles för svårt att inte tro att det handlar om just saknad.

Det enda felet du gjorde var att älska mig.

"We're gonna come back. När vi tagit oss igenom den här sjukskiten, så ska vi come back. Fortes."

Vi går längs Champs-Elysées. Det är isande kallt och jag har för lite kläder på mig fast jag harn nästan alla kläder jag äger på mig. Ljusen är tända, den enorma boulevarden myllrar av turister och lördagsstrosande franska familjer. Där affärerna slutar och den riktiga allén tar vid, mot Concorde, har julmarknaden slagits upp. De små vita stugorna. Varmt vin, grillade kastanjer, berg av choklad, våfflor, crêpes. Karusellerna. Lyktorna. Några människor värmer händerna mot en stor gaseld. Mina fötter börjar domna bort av kölden. Det är så trångt och bilarna skriker åt varandra.

På en korsande gata hittar vi en tabac i en indisk restaurang. Två män i baren tittar på oss hela tiden när du köper dina svarta cigg och dina fria sms. De ser bra ut. Betydligt äldre. Men bra. Jag vill aldrig att gubben bakom disken ska ge dig din växel. Jag vill att han ska leta efter centen i flera timmar. Fitta, säger du när vi gått ut några sekunder senare. Fitta också. Antibiotika, säger jag. Vad fan ska man göra. Sen byter vi till franska igen, för de andras skull. Alla med sina små accenter och böjningsfel. De tar kort på belysningen och jag hatar det. Du med.

Snart är vi hemma i min lägenhet. Jag kokar potatis i mina högsta fortfarande oanvända klackar och du äter billig glass ur paketet med en gaffel. Jag berättar om någon gammal kärlekshistoria som inte gick som den kanske inte borde gått och du berättar om hur din japanske favoritförfattare plötsligt blev sämre när förlaget bytte översättare. Universum vill säga oss något, säger jag och känner på potatisen, och inser sekunden efter hur sant det måste vara. Universum vill verkligen säga oss något. Det kommer hända, i de här skorna. Det är då det kommer hända.

"We're gonna come back, fortes" säger du igen och jag har aldrig trott på något så mycket som i det ögonblicket. Jag vet inte om du tror på det lika mycket som jag, eller om du ens fattar vad jag menar, men du nickar entusiastiskt och gräver upp en till bit glass med gaffeln och potatisen kokar över. Sen tittar jag på en halvbra romkom, lyssnar på den här låten och tänker på dig eller inget eller allt eller universum eller de där skorna, jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det är en sån låt man måste tänka på sånt till, och en sån låt som man inte vet nånting till. Men universum, alltså, jag kommer inte ens bli förvånad. Jag lovar. Allez-fucking-y.

- Bonjour, c'est Fanny. Jag kan inte jobba idag, je me sens trop mal. Jag mår för dåligt.
- D'accord. Men vila dig du då. Repose-toi bien.
- Oui.
- Men ska du vila... hela dagen? Toute la journée?
- ...oui?
- Ok.

Jag går i Paris metrosystem med en bild på mina lungor i ena handen. Jaha. Här är jag och mina lungor, var det den här stationen jag skulle av? Det är så det funkar här. Man åker till en läkares egna mottagning. Som skickar vidare en till en radiologs egna mottagning. Jag valde en médecin généraliste med kvinnligt förnamn och ickefranskt efternamn. Tänkte att hon kanske skulle förstå min situation.

Det gjorde hon. Hon upprepade snällt och långsamt när jag inte förstod, sa att hon skulle skriva ut den billigaste medicinen och frågade om jag hade pengar till röntgen. "Mais ca siffle!" sa hon efter att hon lyssnat på mina tunga andetag. Ja, jag vet, det blåser och piper. "Vous n'avez pas mal?" Nej, inte ont alls faktiskt. Mest hosta, och trött.

Apotekaren ger mig fyra lådor medicin, och fast det bara kostar 27 euro frågar hon bekymrat om mitt land kommer ersätta mig. Hon är den tredje som tittar på mig sådär. Jadå, det kommer de göra, säger jag för att undvika mer frågor även om de absolut inte kommer ersätta mig, särskilt inte för medicin. Félicitations, vous parlez déjà très bien le francais, ni pratar redan väldigt bra franska, säger hon och ler snällt innan hon ger mig den bruna papperspåsen.

Och över min öppna spis som är stängd hänger nu min röntgenbild. Jag har länge velat ha något där. Den passar jättebra in i min obefintliga inredning. I morgon ska jag jobba elva timmar.

Har kopt acklig sot hostmedicin. Har spillt ut halva flaskan pa golvet och mattan. Har forbannat mig over att de maste ha socker i alla javla lakemedel har, eller ja, inte bara i lakemedlen, i ALLT, eftersom hela min lagenhet nu ar klibbig. Har ringt hem for lite stod. Har fatt "do inte bara" och "om du blir yr maste du aka in akut" tillbaka. Har tagit mig samman och ringt till en bitchig lakare. Har gratit lite.

For tva manader sa Anna nagonting i stil med "du vet att du kommer vara sjuk hela tiden har, det ar nagonting med luften." Jag svarade "nej neeeej det ar lugnt". Snart gar jag in i min andra manad av dodshosta. Tji fick jag.

1. Posering.
2. Konserter.
3. Mer eller mindre fotriktiga skor.
4. Oklart.

Något slags rekord är satt i att fly så långt bort från sig själv man kan.

Vi sitter vid Starbucks pa Boulevard des Italiens och de ska snart stanga. Vi sitter utomhus aven fast detta formodligen ar ett av Europas vackraste caféer i kedjan, med enorma kristallkronor hogt uppe i taket over havet av fatoljer. Du har kopt nagon slags dyr gâteau aux noisettes fast du inte har rad och jag roker dina cigg som vanligt. Jag har precis kommit tillbaka till stan och i stallet for att gora saker som man borde gora nar man kommer tillbaka, traffar jag dig dar for att forsoka komma pa varfor jag egentligen ar har.

Du berattar om alla saker du gjort fast du inte borde, och jag sager c'est pas graaaave och du sager att det ar for att jag sager sa som du vill traffa mig. Det ar varmt, jag har bara min kavaj for nagon har stulit min kappa, men jag fryser inte ens. Jag ater upp sista biten pa din gâteau och en ung man knackar pa rutan och signalerar att de stanger.

Pa Boulevard Haussmann har julskyltningen kommit upp. Den ar ratt sa graslig, i lite for manga farger, men anda rolig att titta pa. Du berattar om vad staden har erbjudit nar jag varit borta och ett skyltfonster spelar Abba pa franska. Jag sager att vi ska ha en fantastisk december tillsammans, allihopa. Snart ar vi vid Madeleinekyrkan och jag foljer dig hela vagen hem.

Pa metron hem undrar jag hur jag kunde ifragasatta den har staden, aven om det ar med en lite, lite storre klump i halsen som jag nu ser pa allt. Romantikens sloja over alltihop ter sig liksom en aning tunnare. Men den finns fortfarande dar. Lycklig angest, som Viktor sa.

"Med nya Hotmail kan jag skicka 10 Go foton i ett enda mejl"

"Javisst, och jag är Storbritanniens drottning."


REKLAMARE MED HUMOR!!!!

Och så stå där på det smockfulla jävla stället, the crime scene, liksom where it all began och "do you want some cocain" och "no it's fine, you go ahead". För att vakna upp några timmar senare, fortfarande full (börjar vänja mig vid tillståndet) och i Paris stormar det och jag har inga pengar på mitt konto men mirakulöst nog så sitter jag till slut på en buss med Stockholm-weekend-sugna fransmän.

Och helt plötsligt, liksom som bara släppt från ovan (vilket man i och för sig ändå är när man flygit) så står jag i den svenska arkipelagen och jag blir förvånad över att jag blir så förvånad över snön. Sen är jag sjutton år i igen i tolv timmar, dricker svensk cappucino och hemmalagat indiskt i ett alldeles för smutsigt studentkorridorskök och jag njuter så oförskämt mycket av nuet men mer om det kan jag egentligen inte skriva.

För att bara några timmar senare mötas av ett hem med öppna armar, en alldeles för fantastisk middag och ett alltför välbekant hus fyllt av så mycket kärlek. ALLTING HANDLAR OM KÄRLEK NU MINA VÄNNER. Tänker jag. Kör hem genom regnig natt och lyssnar på Smoke on the water och fattar inte vad som händer. Får en sån tung klump i magen när jag kör förbi din lägenhet, på vägarna där vi alltid brukade köra, för jag vet exakt vad du gör därinne just nu. (P3 dokumentär, spindelharpan, soffhörnan). Får en plötsligt lust att gråta och köra hem till dig och banka på dörren men som tur är har jag sällskap i bilen.

Att förflytta sig geografiskt är verkligen att förflytta sig mentalt. För mycket att ta in. Min bubbla var ju så enkel. Och om några timmar ska jag upp igen och återförenas med min barndom och tonårstid på konstgräs.

Jag fattar bara ingenting just nu.

Eller om hur det är att ta första metron hem och märka att den man pratar med i telefon står på andra sidan perrongen och ler.

Anyways. Åker till Sverige nu. Utan ipod, bok eller någon annan slags typ av underhållning. Utan varma kläder. Utan i princip något bagage. Utan en fungerande mobil. Kul. Det ösregnar här. Det ösregnar alltid när man ska åka nånstans. Jag har inget paraply.

Jag kan inte skriva. Vad ska jag möjligtvis kunna skriva? Att skriva om det är att förminska det. Eller glorifiera det. Kan inte bestämma vilket.

Men jag kan skriva om ösregnet, som är så mycket mer ösregn i storstäder. Om hur vi står där vid en bankomat utan ett enda öre på någon av våra mobiler och provar alla bankkort och visa och franska kort vi har, utan resultat. Om hur det lilla paraplyet du hittade hela tiden vänder sig utochin för det blåser så mycket och om hur många gånger du säger FAN VAD JAG HATAR DET HÄR, men jag bara skrattar. Jag tycker egentligen inte så illa om regn.

Eller så kan jag skriva om mannen som en kväll sitter snett mitt emot mig i metron. Han sitter där med en ananas i en plastpåse och jag undrar om han har köpt en ananas för att han är konstig eller om han har köpt den för att han ska använda den till någon spännande gryta ikväll. Han kanske ska laga jättegod middag till sin fru och sina barn, tänker jag. Men mannen tittar märkligt på mig, jag tittar ner i min ipod. Sen ställer han sig upp, går fram emot mig och börjar prata och gestikulera. Jag stirrar blint ner i den lilla lysande skärmen. Till slut går mannen och ananasen av och de två japanska damerna som sitter bredvid mig tittar på mig och fnissar.

Eller kanske om de fjortonnånting pojkarna som står vid kondomautomaten precis i början på rue Rodier. Om hur jag vänder mig om och ler och om hur en av dem förstår mitt leende och grinar tillbaka, utan en tillstymmelse av skam i det unga ansiktet.

Eller kanske om det här:

- Tu veux La vache qui rit?
- LAVAKILIIIIII.
- Tu veux?
- Ouiiiiii!
- Késtuveux?
- LAVAKILIIIIIIIIIII.

Eller om det här:

- Är den här cykeln större än din cykel, Fanny?
- Jag har ingen cykel.
- Har du inte?
- Nä.
- Jag ska be mamma och pappa att köpa en cykel till dig ikväll.


Eller så kan jag skriva om den där andra gången det ösregnade så helvetiskt mycket och vi hade ett annat, lika klent, paraply. Om hur vi kunde köpa vin fast klockan var över midnatt och om hur vi ramlade på trottoaren. Handlöst. Jag skulle kunna skriva om hur vinet rann ut bredvid dig där du låg i regnet och om hur jag först blev rädd att det var blod.

Eller om hur jag nu har lärt mig att man aldrig ska gå till en vinbar och beställa in tre flaskor på två personer. Om hur man heller aldrig ska, väl inne på den tredje flaskan, börja diskutera kapitalism och neokolonialism.

Kanske skulle jag kunna skriva om "jag vill inte stöta på dig", eller om mobilnummer skrivet med rött läppstift eller alla andra jävla spel men jag tror inte jag vill det egentligen.

Jag skulle däremot vilja skriva om att bli bjuden på havregrynsgröt med lingonsylt till frukost. Men det är så mycket en smakupplevelse så det går nog inte riktigt att sätta ord på.

Jag skulle kunna skriva om alla saker jag förlorat den här veckan, men det blir liksom mest en lista. Typ såhär:
1. Ett par nya fantastiska skor. ("Seriöst, om jag inte tog emot dig när du föll så hade du dött"). Ja, nu dog skorna i alla fall, bättre det antar jag.
2. En kappa. (Någon har i alla fall bra smak).
3. En ipod.
4. Örhängen.
5. Handskar. (Gå aldrig med handskar till vinbar).
6. Värdigheten.

(Haha ba skoja, klart jag inte skulle förlora den. Vad tror ni om mig egentligen).

Eller om dagar då jag aldrig går ut. Eller om dagar då jag aldrig kommer hem.

Men om jag skulle skriva om alla dessa saker, eller om de grejer som händer som egentligen skulle vara värda att skriva om, skulle det bli ett förfärligt långt inlägg. Ungefär som det här. Och det blir ju egentligen ingen gladare av.

Vaknar upp nagra timmar senare, fortfarande full, men i tillstand nog att inse vad jag gjort. Ligger och skrattar hogt at mig sjalv pa en madrass pa ett golv i ett morkt omoblerat rum. Klockan ar kanske halv sex, utanfor fonstret hors hur morgontrafiken vaknar, och jag ligger dar och skrattar. Jag orkar inte ens skammas. Aven om jag formodligen borde, kan jag inte gora annat an att skratta. Herregud.