(Läses med nordnorrländsk dialekt - obs icke umemål.)

Jag: Men alltså, finns det renar och sånt?
Hon: Jaaa, överallt. Men de är ju samernas, jag vet int varför, de har bara tagit dem och bestämt att de är deras. Så kör man på en ren, vilket händ ofta för de är upp på vägen å slicka på vägsaltet (de älska verkligen vägsalt) så ringe man ju samerna.
Jag: Är de inte inhängnade?
Hon: Nej nej, de är ju fria, i flockar. Sen fånga dem in dem. På golfbanan hemma bor de en ren. Han vill inte vara me sin flock så han sove i rabatterna. Å ingen vill ju ringa samerna för då kommer de å hämt honom. Å då kan vi ju inte klapp han mer.
Jag: Saknar du det ibland?
Hon: Njae, nä. Somman i så fall. För det är ju ljust hela tiden, så man kan liksom aldrig bli våldtagen. Haha. Sen på vinten är det ju norrsken hela tidn. På somman bruka vi ta båtn å åka ut på havet till en öde ö å sova unde stjärnorna. Skitmysigt.
Jag: Ja, de gör vi också hemma ibland, på Helgasjön.
Hon: Sjön?
Jag: Ja.
Hon: Är de en sjö?
Jag: Ja.
Hon: Men... De finns ju int nåra öar i en sjö.
Jag: Jo.
Hon: Men en sjö är ju liten?

fanny säger:
såå snart kommer ni
ska bli så kul!
jag längtar
calle säger:
det kommer bli episkt awesome!
jag längtar även till att få se parisehjulet
eiffeltornet*
wtf

Utanför breder norra Frankrikes landskap ut sig. Det ser ungefär exakt ut som i Sverige, så det är inte så intressant egentligen. Jag funderar en stund på vad detta distriktet heter, tänker på låten Normandie och att den inte är särskilt bra. Nä, Normandie är det ju inte i alla fall. Sen somnar jag och vaknar inte förrän Englands ungefär exakt likadana landskap har tagit plats utanför mitt fönster. Det är inte heller så intressant, egentligen.


Det är ett fantastiskt språk, brittiskan. Kanske lika vackert som franskan. Eller till och med vackrare. Vi pulsar genom lövbeklädda trottoarer i Hammersmith och det känns som förort fast du säger att vi är bara i zon två och att det finns nio. Eftermiddagssolen gör allting ännu mer gult än det redan är. Sen säger du att du kan tänka dig att bosätta dig här på riktigt och vi tittar på de gulliga små husen och fantiserar lite om våra kommande liv.


Jag vaknar av att hon kommer hem, kryper ner i sängen på den lilla plats som vi lämnat åt henne. "Hej" säger hon och gosar upp sig jämte mig, skedar mig en liten stund. Hon jobbar dubbelpass varje dag, så det är nästan all tid vi träffas. Vi ligger som tre små sardiner i sängen ni fick ny och inplastad. (Inga bedbugs). Eller, sardiner, det låter så fult. Som lamm ligger vi där, intill varandra. Jag tror jag hör sirenen från brandbilarna som rycker ut från stationen precis intill ert hus innan jag somnar om.


"Du måste ha klackar på dig, med mig."

De tittar på mig som om jag precis föreslagit att vi det kanske skulle vara en väldigt god, lönsam och kanske till och med lite rolig idé att börja jobba tillsammans med de thailändska hororna som bor under Emelies flatshare.

(I London har man tydligen inte klackar. Inte fina klänningar eller mycket smink heller).

Emelie demonstrerar hur brittiska trashtjejer ser ut, placerar fötterna stadigt på heltäckningsmattan (som snart ska komma att täckas av knallrosa, klumpiga drinkar), och utför en märklig koreografi utan att flytta fötterna en centimeter. "Klackarna är så höga så de måste dansa såhär."

Jag tar på mig mina kängor och de nickar nöjt.


Det är konstigt att man kan känna sig hemma på en plats där man bott så kort tid. När en förmodligen extremt trött man släpigt  berättar i högtalarna om vilka undergroundlinjer som äravstängda denna helgen (de är tydligen alltid avstängda på helgerna) tänker jag bara på den konstiga gröna färgen inne i Paris metrovagnar.


Doften av rökmaskin. Jag kan inte avgöra om jag är tolv år och är på Furutådisco på Teleborg, eller om jag är tjugo, på en av Londons största klubbar (där man absolut inte får ha klackar). Rökmaskinlukten blandas ut med söta, varma vågor av någon annan slags rök. Du tittar på mig och ropar över dunkandet: "Jag vill ha gräääääääs."


Skrattar i taxin, från taxin hela vägen in i lägenheten åt att man på nya zealändska uttalar "beard" och "bed" likadant.


"Jag har jobbat fyrtio timmar på tre dagar och jag hatar min chef. Så jag snodde den här roséproseccon, den kostar trettio pund på restaurangen."


Har haft samma kläder på mig dygnet runt i tre dagar. Saknar Frankrike så mycket. HEM.

Tänker på den där Sundströmlåten där han sjunger "Jag sitter i skvalet på ett Starbucksfik, och undrar varför jag fortsätter göra musik". Det gör jag med. Eller ah, jag skriver ju inte musik, men på Starbucks sitter jag. Starbucks, Oxford Street. Utan en fungerande mobil, utan folk som svarar när jag ringer från främlingars telefoner. Och med väldigt lite batteri på datorn. Spännande va, VAD SKA HON GÖRA NU liksom. To be continued motherfuckers!

Eller som Bellman uttrycker det, Fredmans sånger n:o 16:


Är jag född, så vill jag leva
och må väl på bästa vis,
som en Adam med sin Eva
uti paradis.

Stekta sparvar uti munnen få,
dricka nektar, sova sött och uppå rosor gå,
klappa den mitt hjärta tänker på,
sjunga visor, dansa polska, tumla då och då.

Vid min flaska vill jag somna,
vid min flicka vakna opp —
när min hjärna börjar domna,
saktar sig mitt lopp.

Kom kamrater, låt oss stimma!
Punch och bishoff upp i skyn,
till dess döden med sin dimma
skymmer för vår syn.

Det spelar ingen roll vilken jävla säng man ligger i. Man vill alltid ligga i någon annan.

Samma ångest, olika sängar, olika städer, olika lakan, olika sängkamrater.

Men samma jävla ångest.



DAMN you life.

Aahhh jag vet inte men stackars den bartendern typ. Hysteriska fruntimmer.

Inga fler kommentarer.

"Hon ville knega på nån långvård och supa när hon vill(e)."

Ylva står i köket och diskar, nynnar på jazzlåtar som hon allt som oftast gör. Siri sitter vid sin dator och ömsom svär omsöm skrattar åt verbformer. "Étudier i imperfekt stavas med två i! Haha!" Det är söndag och på söndagar är allt stängt här. Vilket vi utlänningar finner otroligt märkligt. Till och med på Storgatan i Växjö kan man ju handla strumpbyxor på en söndag.

Det är svinkallt ute. I alla fall om man jämför med... ja, förra veckan typ. Ylva vill gå och titta på judar så det är nog det vi ska ägna dagen åt. Judar och frysa.

Vi står på en balkong på sjätte våningen med varsitt champagneglas i handen. Jaha, där är Eiffeltornet, säger jag. Den här balkongen är fyra gånger större än min lägenhet, säger du. Vi har båda så ont i våra fötter för här kan man inte ha något annat än finklackar och här kan man inte göra annat än stå. Stå och säga saker som man egentligen inte menar. Värden, en 60-årig man som sådär i förbifarten slänger ur sig att han jobbat för Playboy, säger till alla att jag är läkare. När jag ler pas encore! säger han nej, just det - journalist! Jag tänker vad är sanning i en sån här förljugen atmosfär.

På terrassen står också ett helt gäng Harvardstudenter. De är alla sådär äckeltrevliga som amerikaner är och alla tjejer har päls. Jag är så glad i det ögonblicket att jag åtminstone tagit min pälskrage. En slags betjänt kommer och fyller på våra glas ännu en gång. En rolig italiensk tjej med jättelångt mörkt hår säger att hon har en grym gaydar och alla killar på hela stället är bögar, inklusive värden. Du säger att du såg hur han rörde vid en av Harvardpojkarna på ett lite märkligt sätt. Sen kommer en inhyrd trubadur och spelar fantastiska franska klassiker, sjunger för full hals så det skakar i de dyra väggarna. Vi nynnar med lite i La vie en rose, innan vi måste passera typ fem portar och slå en kod för att kunna komma ut.

Sen åker jag till fulbar och dricker typ en hel flaska gratisbaileys.

Nu är det slut på jacklösa, kortärmade nätter. Inatt sätter jag för första gången på elementet här i den här lilla lägenheten i femtonde. Den här lilla lägenheten, som alltför ofta är för full av disk, smutsiga trosor på golvet och stulna planscher. (Men alldeles för tom på kläder, särskilt varma sådana). Elementet luktar lite konstigt till en början, det liksom hostar till, spottar ut all gammal sommarluft. Det har nog inte varit igång sen i vintras. Elpriserna är ju så höga. Ni vet.

Ikväll var vi på Shout Out Louds någonstans sydöst i staden. Jaha, Shout Out Louds i Paris. Vad ska man säga. Vill nästan skratta åt mig själv. Herregud. Cirkeln känns på något konstigt sätt sluten. Fast samtidigt inte. Samtidigt början på en betydligt större cirkel. Eller en infinitiv väg. Det känns bättre, låter bättre. Hahaha. Fanny. Herregud. Du måste sluta med det här. Cirklar och vägar.

Vi kommer dit sent, för vi är alltid sena. Vin i petflaskor på metron och alltid sena. Je suis désolé, det är sold out säger de till oss och vi hänger på disken, nästan skriker s'il vour plaaaaaaaaaaaaît till tjejen i kassan och ser så ledsna ut som vi nånsin kan förmå oss till. Fait du bruit och låtsaslipar, klipper med för målade ögonfransar, tills vakten nickar mot en söt, på något sätt ansvarig, kille och säger "dites merci", "säg tack". I den stunden kan jag inte älska att vara blond ung tjej mer. Vakten stämplar var han kommer åt i förbifarten, de bryr sig inte ens om att ta betalt.

Sen är det såklart svinbra. Vad fan annars. Tränger oss fram och franska tjejer blänger surt. (Franska tjejer blänger alltid surt). Alla killar i publiken ser ut som Adam Olénius och jag vill aldrig att det ska ta slut. Men det gör det ju såklart. Sen dricker jag cider som öppnas med kork för tre euro och på metron hem ser jag att om några veckor kommer Vampire Weekend.

Så här är det. Jag ska vara ärlig från början. Jag är så ofransk. Mina slaviska språk i kombination med många års skoltyska har gjort att det inte är helt lätt att behärska den nätta fin-i-kanten-franskan. Jag kom hit utan att veta hur man säger hej. Nu kan jag lite mumlande säga typ "bonnzua".  Men jag försöker. Anpassa mig alltså. Jag dricker sött vin som Fanny ger mig. Är pretentiös. Sminkar mig. Eller, Fanny sminkar mig. Hon sprayar mitt hår också så det blir fluffigt och fint. Och lagar mat åt mig. Men jag spydde upp maten igår. Men jag försöker verkligen. Fanny säger att i Frankrike ska man bära beige och kvinnlig, typ. Och äta ost. Jag nickar och lär mig. Idag i kön i matvaruaffären sa jag att i Sverige är vi lite "liberte", bara kläckte ur mig så där. Alltså fria typ, liberala betyder det. Men alla kan ju inte vara språkbegåvade heller.

Merci. Er Ines (uttalas Inèss på franska)

Kollar din facebook. Så ofta. Har först nu lyssnat på denna. (Fan, hoppas du klickade nu.)

Roligaste länkningen hit.

Idag åt jag smileyformade potatisklumpar till lunch. Igår upptäckte jag att bäst-före-datumet på min mjölk är satt till 2011.

Alltså seriöst, detta landet.

Går och lägger mig bredvid en ryska som luktar rök. Sådär mysig, varm rök, inte äckelcigarett. Fina ryskan. På mitt golv nedanför sängen ligger tre backpackertjejer invirade i lakan och handdukar. Det var allt jag kunde erbjuda. Och en kudde. Som en stjärna ligger de, så att alla kan ha huvudet på den där kudden. En liten backpackersjöstjärna. Fint. Nu ska vi sova. Nattinatt.

Dagarna, nätterna flyter ihop. Ställen, ansikten, gator. "Men känner du inte igen dig?!" säger Anna på sin norrländska. Eller nej, "känn" du inte igen dig säger hon. Sen kallar hon mig något, typ knasfia fast verkligen inte det, och berättar när vi var där här var. Jahaaaa, säger jag och låtsas komma ihåg. Det händer ofta. Jag kommer aldrig ihåg.

Igår natt var det Nuit blanche, Den vita natten. Vid fontänen vid Saint Michel skjuter någon upp en raket och vi hoppar till, jag tror att jag tar mig för bröstet för jag brukar göra det. Det dröjer någon tiondel extra innan människor börjar applådera. "Gud, jag trodde det var terrorister" skrattar någon nervöst bredvid oss på franska. Det är så bisarrt mycket folk på gatorna att det lika gärna skulle kunna vara ett upplopp. Gränsen känns hårfin. Men denna raketen var i alla fall god.

Vi tar oss till Georges Pompidou som inatt ska vara öppet till åtta. När vi kommer dit går folk bara ut. Stängt. "Det är hotat" säger jag. Fitta. Vi går hem och försöker få fram något från Le Parisiens hemsida men inget har gått fram.

På morgonen sitter Siri i köket i trosor och kollar på serier. Hon pausar Grey's Anatomy, säger: "Ökat terrorhot, nya uppgifter inatt". "Vafaaaaaaan jag orkar inteeeeeee" stönar hon efter att hon läst upp alla artiklarna för oss. "Vi får börja cykla" säger jag.

Och nu står vi här. Med nån allmän jävla varning om att det är skitfarligt att åka kollektivtrafik, vistas bland mycket folk, på hotell och turistattraktioner. Men stan är stor, jag är ingen turist och en flaska vin kostar fortfarande bara två euro. Så det ska nog gå bra ändå.

Tog tåget till förorten och köpte hela stället. Man på metron: "Är du florist?"