Vill bara gråta och vara med dig.

Så kommer regnet och vi sitter där på något brasseri igen, lägger våra pengar på alldeles för dyr mat igen, låter våra lika förvirrade hjärtan spy ut allt igen. Vi skakar på huvudena åt varandra och åt oss själva. Det finns inget kvar att säga. Vi har ältat det så många gånger. Vad är det för vits att älta. Vi vet ju inte själva.

"Vi borde kanske åka till New York", säger jag. "New York kanske" säger du.

Samtidigt följer två miljarder människor ett bröllop på teve, regnet faller, och jag säger att jag aldrig någonsin kommer kunna vara någon trogen. Du förstår mig, för du har hört det så många gånger, men du är en romantiker också.

Vi sitter tysta. Börjar prata om något annat.

Jag orkar inte. Jag orkar inte med mig själv. Jag orkar inte med någonting.

Åker nercabbat genom Paris första morgontimmar, den tropiska hettan rinner sakta men säkert av mig i vinddraget. "Fryser du?" frågar han. Nej, säger jag, men tänker på mitt kalla hjärta. Det fryser inte heller, även om det borde. Vilken skitdålig metafor, tänker jag sen. Radion spelar låtar jag aldrig har hört och han visar var han gick på lekis. Sen somnar jag med en märklig känsla av framtida skuld.

Ibland finns det dagar då jag inte vill prata med någon. Då jag bara vill säga HÅLL KÄFTEN ALLIHOPA NI ÄR SÅ JÄVLA DUMMA I HUVUDET. Typ. Ibland finns det nätter då jag tänker det finns inget som kommer få mig att vilja vakna nästa morgon. Inte ens min mamma som jag inte träffat på flera månader.


De är inte så många, så det är inte så farligt. Men de finns där ändå och jag undrar alltid varför.

"Meningen med tillvaron är att göra det vi gör just nu, min ängel. Meningen är att avla fler människobarn som ställer den här typen av frågor. Själva frågorna är världsenergin och resultatet av vår strävan."
Jag krasar kuken i botten medan jag talar. Hon gnäller till.
"Det där var inget svar. Fitzo."
"Meningen med vår existens är konsten. Gud behöver våra konstverk eftersom hans tillvaro blir olidlig utan dem. Gud kan skapa allt utom ett mänskligt konstverk eftersom ett sådant endast kan skapas av ett väsen som är förutbestämt för döden."
"Får jag låna det  där till min nästa dikt?"
"Varsågod. Jag är en man som har en outsinlig källa av svar."
"Tack, Fitzo."

Den store Blondino, Sture Dahlström

- Fanny, vem tillvakar manniskor?
- Tillvakar?
- Ja. Tillverklar.
- Vill du saga tillverkar?
- Ja.
- Men det ar ju mammorna som tillverkar manniskor sa klart, i sina magar! Din mamma har ju en liten bebis i sin mage nu.
- Jaaaaa. Det ar bara mammorna som tillverklar mannskor.
- Nej, papporna hjalper faktiskt till.
- Ja just det.
- Hur hjalper papporna till, hjartat?
- Tjaaaa... De koncentrerar sig jattehart. De vacker mamman nar hon ar for trott for att vakna, de haller upp dorrar som ar for tunga, tar ner saker som ar for hogt upp. Och sant.
- Jaha, okej.
- De kan inte ha bebisar i sina magar, det finns inte tillrackligt mycket plats.
- Absolut, dar har du ratt.
- Japp.

- Hej lilla gumman, ar du vaken? Har du sovit gott?
- Jaaa.
- Ska vi kla pa oss kladerna nu?
- *Nickar*
- Var du hos doktorn idag?
- Ja.
- Var han snall?
- Ja. Han nojd.
- Var han nojd?
- Ja.
- Vem var du dar med? Pappa?
- Ja, mamma. Ocksa.
- Stack han dig med en spruta?
- Ont!
- Ojojoj, stackars lilla armen.
- Sar.
- Ja, jag ser, du har fatt ett litet plaster.
- Mm.
- Var det folk har igar? Var det kanske nagons fodelsedag?
- Min fodelsedag!
- Neeej, det var ju din storebrors fodelsedag!
- Min fodelsedag!
- At ni tarta, chokladtarta?
- Choklad.
- Mmm, vad gott. Vilka var har? Jules och Armine kanske?
- Min fodelsedag!
- Nej, det var det ju inte.
- Choklad.
- Okej.
- Tarta. Min fodelsedag.

[21:18:32] Ines: du får bo hos mig lite!!!
[21:18:38] Fanny Nilsson: aaah saklart
[21:18:38] Fanny Nilsson: !!!
[21:18:42] Ines: jag ba åh måste inreda lite
[21:18:48] Ines: så fanny tycker det bli fint
[21:18:54] Fanny Nilsson: ah gulle dej
[21:18:58] Ines: sen ba å det måste jag fixa
[21:19:01] Ines: annars blir fanny arg
[21:19:04] Fanny Nilsson: heheheheh
[21:19:10] Ines: som om du vore min osynliga sambo
[21:19:14] Fanny Nilsson: fast det ar jag ju
[21:19:25] Ines: saker jag måste göra innan fanny kommer
[21:19:29] Ines: 1. fixa gardiner
[21:19:34] Fanny Nilsson: hur kan du inte ha fixat
[21:19:35] Fanny Nilsson: herrgeud
[21:19:40] Ines: 2. sätta upp tavlor
[21:19:41] Ines: 3. lampa i hall och kök
[21:19:45] Fanny Nilsson: HERREGUD
[21:19:49] Ines: DU SER!! du blir arg
[21:19:54] Ines: därför jag ska fixa
[21:19:55] Ines: hehee
[21:20:52] Ines: sen ba åh vad fin växt den kommer fanny gilla
[21:21:10] Ines: sånn toffel är jaf
[21:21:19] Fanny Nilsson: bra

Sitter på en uteterrass nära Eiffeltornet köper en cheeseburgare för tjugo euro bland unga vars kläder ser bara lite, lite dyrare ut än alla andras och en tjej vill inte ge mig sin stol för den är till hennes väska så jag nynnar på denna låten tillsammans med mitt sällskap som älskar den men som inte ens vet vem Kanye West är. C'est pour la petite bourgeoisie qui boit du champagne...

"... sen så klarade jag inte att gå upp för trapporna vid Parmentier så jag la mig under stolarna där man väntar på metron för att vila lite. Sen väckte en tant mig när de skulle stänga."

Vaknar. Fonstret ar oppet, svalt i rummet, stor sang. Ensam. Det ar en mork trea. Gar naken genom en lang korridor for att hitta nagra kex att ata. Uta ar det annu en helt fantastisk dag, sommar fast det bara ar april. Tittar man ut genom fonstret mot innergarden ser man hur solens starka stralar traffar hogt daruppe. Resten ligger i skugga. Ater petits beurre, far sms om att jag borde ga ut. Tanker att jag vill ligga har hela dagen.

1. Eftermiddagssol i Butte Chaumont. Overlyckliga barn hoppar barfota i en konstgjord liten back, kullarna i parken ar tackta av vindrickande varfralsta lordagsfirare. Vi har kopt fyra sma flaskor billigt vitt, vi roker upp nastan hela mitt paket, ater chips och pratar om svensk politik. Jag har aldrig kant mig mer liksinnad dig.

2. Natt over Rue Bouilloux-Lafont. Vi delar den nast sista ciggen, soderut blinkar en stor konstorsbyggnad i rott, det skapas olika monster. Jag star med mitt huvud mot ditt brost och armarna om din midja.

Jag ser hur jag borjar bli mer som dem. Sakta men sakert. Hur jag klar mig i beiget och gratt, hur jag satter upp haret och later luggen vaxa ut sadar som alla franska unga kvinnor gor. Hur jag tittar lite, lite nedsattande pa tjejer med hoga klackar och bara ben och mumlar till nagon  "Elles sont anglaises, peut-être suèdoises". Hur jag ibland knyter min sjal sadar som franska man. Ibland kanns det lattare att prata franska. Jag marker hur det borjar kannas mer okej att ata dessert efter varje maltid. Garna ost ocksa. Jag vill inte vara nara turister, aldrig nagonsin, aven om jag tekniskt sett ocksa ar en. Jag vill hela tiden kindpussas.

Det ar lojligt, kanske lite skrammande. Mojligtvis oundvikligt. Eller bara lojligt. A andra sidan kommer jag aldrig tycka det ar okej med afrikanska staderskor eller uteslutande choklad till frukost, sa det ar egentligen ingenting att oroa sig for.

Love will tear us apart again sjunger en ung mansrost och jag fragar dig vilka det ar for jag tanker att kanske ar det The Smiths. Joy Division sager du. Jag vet inte om det ar love eller livet som tar sonder saker, kanske ar det bada, kanske ar det synonymt. Tear us apart. Jag vet inte. Jag tanker pa soundtracket till sakerna vi gor extra mycket den har gangen, for allting kanns helt plotsligt sa mycket mer symboliskt. Du tar med dig min tandare hem. Bada vet att det ar en symbol, aven om vi inte riktigt vet for vad.

I never love nobody fully, always one foot on the ground, sjunger Regina Spektor. Kanske ar det sa. Jag vet inte om jag nagonsin kommer kunna lita pa dig igen, sager du i soffan pa den franskengelska puben, mina ben over ditt kna. Jag sager tank om jag kommer driva ivag alla manniskor sahar i mitt liv, och nar jag inser betydelsen av vad jag sagt, och vad du precis sagt borjar jag grata. Tyst mot din axel. Du hatar nar jag grater, sa jag gor det bara lite och forsiktigt, tror inte de andra gasterna marker.

Jag ar yvig och instabil, mitt har ar lika rufsigt som mina kanslor, mitt smink lika utsmetat och overallt som mina tankar om livet. Och om oss. Du sager att du vill hitta en flickvan. Jag tanker att det kanns okej. Du ar vard det. Men det har ar inget farval.