Jaha så full för femte dagen i rad och klockan är kvart över tio men död som hon vore fem och har fått de rätta sms:en så nu är jag återigen uttråkad men på gatan så hade någon som gick förbi mig samma parfym som du men han rökte samtidigt så det gick över rätt fort egentligen.

Mina kinder gör ont. Ingenting av det vi säger är egentligen särskilt roligt, men det är som att de fastnat däruppe under ögonen. Vi är på en till den absoluta bristningsgränsen packad baskisk restaurang, så full att vårt vin spills ut över maten när en man försöker ta sig förbi vårt bord. "Om min mormor såg det där" säger han mitt emot mig och skakar på huvudet när han ser mitt sorgliga försök att äta upp allt kött på mitt enorma kycklinglår. Det tar ett tag innan jag förstår vad han säger, jag är inte van vid den italienska brytningen, så du översätter åt mig. Han som fått vin över hela sin tallrik får en ny entrecôte, vi får lära oss hur man pratar italienska med endast gester, och hela tiden utbyter vi blickar som säger ungefär om ett land kan få oss att skratta såhär mycket, vad fan är vi är för då.

"Faaan och nu är jag hungrig igen. Samma jävla sak, varje dag."

Det är kanske en vecka nu som jag har mått illa. Jag äter grönsakssoppa som mest smakar förpackning och tittar på första säsongen av ännu en serie som handlar om män som dövar sin ångest med att knulla med för smala tjejer. Jag blir så jävla trött samtidigt som jag längtar till nästa sexscen. Mina vänner har skrämt upp mig angående illamåendet. Det är så orättvist att bara tjejer får ta den ångesten tänker jag och häller salt i soppan för att den ska smaka någonting. I serien kommer en scen då chefen smiskar sin kåta sekreterare på rumpan.

Jag är tillbaka i staden nu. Allt är som förut, bara reklam för nya filmer i metron. Den skitfula juldekorationen mitt emot mitt brasserie är till och med kvar. Det är så jävla mycket januari. Kanske årets värsta månad. Det som för några veckor sedan kändes så tryggt och mysigt och ljuvligt är nu bara tomt. Granarna har vissnat, i affären ligger sorgliga knallrosa kalkoner i köttsektionens realåda. Januari är alltid så överraskande, man tänker aldrig att det ska bli ett nytt år. Det bara blir det. Och då tänker man fan också, det blev jävlar ett nytt år.

Allt är som förut. Jag sover för länge, tjänar lite pengar som jag dricker upp dagar och nätter. För dyrt kaffe på något café med för dryga servitörer på  dagarna, för billigt vin på för okreddiga barer på nätterna. Idag fick jag en försenad julklapp, ett presentkort på Zara på sextio euro. Jag blev inte ens glad.

Min granne har stängt av internetet igen. Den jävla neurotiska idioten. När jag fixar en egen låda ska jag spela musik hela nätterna så han inte kan sova och halkar efter i sina löjliga låtsaskurser. Men nu har jag varken mp3-filer eller skivor så datorn står tyst. I min nya Walkman får jag lyssna jag på de sju låtarna som följde med om och om igen. Ingen av dem är bra.

Det är samma tankar som förut som är med mig. Samma ångest, bara olika sängar liksom. De blir alltid lite mer förstärkta när man förflyttar sig geografiskt, varthän det än må vara, men det kommer bli bättre snart. Bara jag slutar må illa, bara le connard de putain sätter på internet igen, bara jag får lite mer vin.

- Jag hatar Bill, sa hon. (...) Han talar genom att röra på munnen och bilda ljud men utan att säga något. Det är människors största problem att de pratar och pratar och pratar och pratar utan att få det minsta sagt.
- Det viktigaste är inte om människor får något sagt, svarade jag. Bara de träffas och kommer ihop på hotellrummen och klär av varandra det nödvändigaste. Vad de säger är oväsentligt.
- De flesta människor är nervösa tomrum som vill bli fyllda med vad som helst. Du deltar i en våg av flykt.



- Är det därför du bor i Paris?
- Jag bor i Paris därför att varje morgon när jag vaknar, så vaknar jag i Paris. Därför! Jag vaknar inte upp i någon liten håla där folk bara pratar svenska och knappt det. Utan jag är i Paris, ett av de ställen på jordklotet där det finns andligt liv. Allt är sannare i Paris! När de säger på radion "Il est quatorze heurs à Paris", är det inte bara att klockan är två på eftermiddagen, det är så otroligt mycket mer komprimerat. Bakom varje skrik som hörs, finns miljontals andra som vill skrika.



Skymningen gör dårarna oroliga, Tor-Ivan Odulf