Bryter ihop går vidare jobbar över för att slippa tänka lyssnar på underbar ny pop istället för att gå hem låtsas att jag inte har ett liv det går egentligen rätt bra.

"Vient on se recouche, et on regarde la pluie tomber à la fenetre."

Var på Hultsfred igår och såg dessa girls framföra en cover på Fat Joe & Little Waynes Let it rain. Jag har vanligtvis extremt svårt för dessa manierade, låtsasgullhårda (och nu vill jag skriva tonåringar men de är tydligen födda samma år som jag vilket gör alltihop ännu lite sämre så jag skriver väl:) TJEJER, MEN när de sjöng om hur de knullade horor med så stor smärta, så mycket allvar som om det vore en hjärtesorg, och när de stora ordningsvakterna extatiskt klappade i takt så tyckte jag ändå att det var LITE bra. Sen började de sjunga skitfalskt.

Jag gav bort mitt Zarapresentkort som jag inte ens använt. Jag gav bort kanske tre hundra spänn i mynt i en liten konservburk. Sa: Ge det här till någon som behöver det. Snälla. Jag packade maten i en stor plastpåse och gav bort den, trots att många förpackningar var öppna. Jag antar att de slängde en hel del. Jag lämnade kvar skorna som var så fina men så obekväma, som jag ramlat med och skrapat sönder. Jag lämnade väskan i samma färg som var ännu mer trasig, nitarna hade ramlat bort och det var stora hål i innerfickorna.

Jag lämnade dem vid Ecole Militaire. De var svartklädda och vindrickande och glada, kanske för att de ville att jag också skulle vara det. Jag grät och de sa lilla gumman men då sa jag SLUTA och då visste de inte hur de skulle bete sig. Så de försökte vara glada istället, sa ta lite vin och följ med. Hela parken var full av ungdomar för det var lördag och sommar och solen var påväg ner och allt badade i gulrosa kvällsljus och lite längre bort spelade en högtalare Michael Jacksonlåtar för det var ett år sedan han dog. Sen när det var mörkt gick de nerför trappan för att åka iväg och där lämnade jag dem.

Jag lämnade mediciner och använda tandborstar. Möbler, prylar, lakan, till och med kläder tror jag. En halv tequilaflaska gav jag också bort. Jag gick ner med soporna för sista gången. Vattnade min tappra planta som jag visste förmodligen inte skulle överleva så länge i den instängda sommarheta lägenheten.

Sen lämnade jag honom. På alla sätt jag kunde. Jag var arg och skällde, sa sluta tro på det här ingenting fungerar någonsin, allting tar alltid slut. Jag var glad och snäll, sa fina saker som du har varit så snäll mot mig jag vet inte om någon har varit det förut. Sen grät jag i mörkret tills jag inte kunde andas och då var det han som sa lugna ner dig du måste lugna ner dig lugna ner dig du måste lugna ner dig du ska sova nu, sov nu, sov nu, nu ska du sova.

Allra sist lämnade jag ett barn. Barnet förstod nog inte vad som hände, tittade förbryllat på mig och mina tårar. Sen vinkade barnet till synes glatt och jag satte mig på bussen på planet på tåget bort därifrån och förstod att barnet för alltid skulle minnas detta, precis så lämnade jag det.

Vi sitter i en båt på en liten sjö i Småland
I bikinis, din hud är brun, min är vit
Du paddlar, föser undan det tjocka svarta vattnet
med stadiga, regelbundna tag
Det ser nästan ut som olja
Fast mindre äckligt, mer vackert
Det är som i The Notebook, säger du
Vill du vara killen eller tjejen?
Det saknas bara svanarna, svarar jag
Runt omkring ligger skogen så tät
Här och där är små sommarstugor inklämda
mellan träden och bergknallarna

Vi ror kring den lilla ön
Vi måste döpa den nu, säger du
Du, med din fantasi, du som fortfarande leker i vattnet
Som man gjorde när man var liten
Någon av oss reciterar Erica Jong för kanske tionde gången idag
Tvåsamhet är en bara en rad ickemöten
En organiserad form av olevt liv
Allys ö, kanske, säger du, efter hon tjejen i The Notebook
Eftersom vi inte tror på
Sådana historier

Tvåsamhetens ö kommer vi fram till
Lagom bittert
Vår fixering vid livets största jävla paradox
Näckrosorna skrapar mjukt mot båtens undersida
Sen paddlar vi hem
Med våra bakiströtta kroppar
Pulsen slår hårt, jobbar för att reparera
Det som är trasigt
Vi läser högt ur Kristina Lugns samlade verk
Och våra mer begåvade vänners facebookstatusar
Det är ju ungefär samma sak, säger vi

Ouppackade flyttkartonger
En stilla, mörk liten sjö
Skogen
Smörgåstårta och vuxna människor
Som pratar om gräsklippningsrobotar
För sisådär femton tjuge tusen
Jag vill bara skrika

Blöta telefonlurar
Tu me manques trop
Mejl från ett annat liv
Försöker att inte gråta på kontoret
Levererar nästa dags sidor
När jag bara vill skrika

Under Cover of Darkness
På repeat
"So long my girl"
Ringer ingen
Gråter inte
Tittar på sjön

Snart skriker jag