Jag sitter på metron mot Opéra. Det är tidig fredag kväll, överallt har folk precis lämnat sina påtvingade liv för sina riktiga - de är påväg hem. Jag har en tygpåse med sex böcker som jag alldeles nyss köpte för tre euro. En av dem är en tunn pocket om barnuppfostran av han den där danska familjeterapeuten. Jag ler åt mig själv såsom man ler åt någon man inte förstår och känner mig oerhört nöjd med mitt köp.

Det är början på november och fortfarande sensommarvärme. Framför den pampiga operabyggnaden står som alltid massor med turister och fotograferar. Han väntar vid ett övergångsställe i närheten med sin lilla helgväska som det inte kan rymmas mer än några kalsonger och en tandborste i. "Tu es très jolie" säger han. "Ovanligt fin, vad har du gjort?". Jag har rosa läppstift och utsläppt hår och kängor. Knappt något smink på ögonen. Det är kanske det. Vi går till ett brasserie, vi har trettio minuter, jag beställer en macka. Han pratar om den franska börsen och stressen och systemen och de miljoner euro de var nära att förlora idag. Jag försöker mosa citronen i min cola med sugröret. Det går sådär. Det är Mehdi som serverar oss, han pussar mig på kinden och säger att jag ska komma tillbaka senare, det kommer bli chaud. Min macka smakar nästan ingenting.

Snart går han iväg med sina kalsingar och sin tandborste. Tar tåget hem eftersom det går snabbast. Så snabbt att jag hinner åka utanför zonen innan jag inser att jag kanske borde ha gått av. För uppslukad av min nyinförskaffade lektyr, en märklig novellsamling där flera kapitel handlar om att Döden är uttråkad av de rapporter han måste skriva och personalsammanträden han måste gå på. En snäll tant låter mig passera med hennes kort i andra riktningen.

När jag kommer hem ligger hon på mattan i rummet och röker. Heeeej baby, säger hon. Ååååh titta, utbrister hon sen, för Eiffeltornet långt där borta har börjat glittra, såsom det gör varje heltimme på kvällen. Det är så gulligt att hon reagerar så, fast att hon har bott här i två år. Det är sent, men inte för sent, så jag går till affären och köper ingredienser till en spenatpaj. Ingen feta och ingen chèvre, hon hatar det. Ler överdrivet mot kassörskan för att få henne att hata sina kunder sitt jobb sitt liv lite mindre. Hon ser lite lättad ut och säger onze cinquantesix.

Internet funkar inte, så jag väljer mellan filmerna som redan finns i hennes dator. Det blir en otrovärdig feelgood med Sarah Jessica Parker. "Nu somnar jag" säger hon bredvid mig, men det gör hon inte alls, för snart får vi besök.

Det regnar, barerna på vår gata håller på att stänga så vi går till Bastille. Det tar ungefär en kvart. Regnet ökar, vi passerar den där salsaklubben de pratade om på jobbet. Snart sitter vi på en högljudd bar med folk vi halvkänner och drinkar vi halvgillar. Det är en kväll som känns nästan perfekt. På det oglamourösa och provisoriska sätt som mitt liv bara har varit här. Baren är tråkig, jag orkar inte skrika för att göra mig hörd, men ändå känns allt så bra. Så fint. Så rätt. Snälla, gulliga livet, fortsätt såhär. Snart ska jag gå hem och äta en andra omgång av pajen.