Hjärtat tar aldrig semester
Det bultar i mitt öra varje natt
Försöker muta det med sprit och cigaretter
Det lugnar inte hjärtat mitt ett skvatt

Nej, hjärtat tar aldrig semester
Det jobbar övertid och kommer aldrig hem
Hur fort det än går blir man ändå alltid efter
Hundraåttio bpm

Jag ligger på ett balkonggolv. På sidan, och på vissa ställen - höften, revbenen, knäskålarna – får kakelgolvet det att ömma. Trafikbullret nedanför upphör aldrig och när det kör förbi en stor buss dånar det så högt i någon sekund att ingenting annat kan höras. Mellan stängerna som utgör järnräcket ser man ett stort rött kors på en byggnad, bredvid stora kinesiska tecken. En kinesisk kyrka. Jaha, konstaterar jag. Jag vet inte hur länge jag har legat där. Tjugo minuter, en timme, flera timmar, dagar, år? Smärtan i de vissa punkterna är skön. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan någon skulle hitta mig. Den mest troliga att göra så är väl städerskan, fast vad skulle hon städa härute? Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan jag skulle dö, om jag bara låg kvar exakt precis såhär. Det skulle förmodligen vara av vätskebrist, och eftersom det är så djävulskt varmt kanske… två, tre dagar? Jag försöker föreställa mig hur törsten känns precis innan man dör av vätskebrist. Då skulle de nog hitta mig, stanken av min i värmen snabbt ruttnande kropp skulle spridas med takfläktarna i hela byggnaden. Städerskorna skulle få i uppdrag att hitta stanken, och då skulle de hitta mig. Precis såhär. På sidan, på balkongen. En stor buss kör förbi och för en sekund kan ingenting annat höras, inte ens mina tankar om förruttnelse.

Kläderna klibbar mot min svettiga kropp. Jag undrar om det är sådan här som deprimerade människor gör, ligger på balkonger och tycker det är skönt att ha ont utan att veta hur länge. Jag funderar på hur det kan kännas att vara deprimerad. Försöker en stund att komma på en definition av vad det innebär. ”När självföraktet blir så stort att man inte kan låta sig älskas” blir jag ganska nöjd med. Fast vad vet jag, jag vet ju verkligen ingenting om depressioner. Men jag trivs i alla fall med att ligga på balkonggolvet. Vinden får en hårslinga at kittla min kind men jag försöker att inte röra mig, kväva tanken att det kan vara en insekt. Jag har mått illa och velat kräkas de senaste åtta timmarna, men där på golvet har det äntligen gått över. Nu känns det ingenting. Ingenting alls. Inte i magen, inte i huvudet, inte i hjärtat. Här ligger jag och är likgiltig, liksom. Med den sköna, ömmande smärtan i revben, höft, knäskålar.

Jag vet. Jag vet hur det är där nu. Jag vet att vårvärmen har kommit, att tjejerna har börjat gå i ballerina igen. Ballerinaskor och smala chinos, den parisiska kvinnans uniform. Jag vet hur turisterna ser ut där de korsar broarna från l’Ile de la Cité, i sina sneakers och shorts med många praktiska fickor. Några av dem stannar och tar kort på varandra med floden som bakgrund. Floden. Jag vet hur det bruna, smutsiga vattnet glimmar i den stekande förmiddagssolen, hur bilarna rusar fram längs kajerna.

Jag vet hur tågen skramlar till och från stationen Corvisart, hur det hörs från hans lägenhet där fönstren står öppna. Hur de alltid måste stå öppna eftersom huset är så gammalt att det inte ens finns ett ventilationssystem. Jag vet hur han klär på sig, jag kan se det framför mig. Jeans, skjorta och kavaj, för att han måste, även om han kommer att svettas på metron. Det vet han också. Jag ser honom stå i trängseln inne i vagnen som en gång var vit och mintgrön men nu är någon slags gulaktig version av de båda. Han håller i sig med ena handen i räcket, i det andra håller han sin telefon, han läser 20 minutes. Förmodligen en artikel om ännu en politikerskandal. Hårfästet vid öronen med de tunna små gråa stråna börjar bli vått av svett.

Han försvinner iväg mot Etoile. Han ser inte hur byggnaderna svischar förbi, hur man kan se in hos de människor som bor på tredje, eller kanske fjärde våningen, han är uppslukad av artikeln. Han ser inte hur många av fönstren står öppna, han ser inte hur solen reflekteras i rutorna, hur den hettar upp det vackra, snirkliga järnet i de franska balkongerna. Han ser inte den unga kvinnan som hänger ut en handduk, eller de barn som springer runt skrattandes i ett dunkelt vardagsrum i en av lägenheterna.

Jag vet hur trafiken flyter fram över boulevarderna, hur träder har börjat få små, små knoppar. Jag vet hur den vita sanden i Tuilerierna dammar, hur det redan sitter många människor i de gröna stolarna kring fontänerna och solar. Jag vet hur barnen i skolorna har sina nya fina vårjackor. Jag vet hur dyra de är och jag vet att de snart kommer att smutsa ner dem.

Jag vet hur hon står utanför sitt jobb och röker. Vant och uttråkat. Jag ser henne le trött men snällt mot någon som ropar något positivt, eller ja, störande, om hur vacker hon är. För det är hon ju. I väskan har hon en kyckling- och ruccolamacka från Monoprix och hon har exakt sjutton minuter på sig att äta upp den, och röka en gång till, innan hon måste gå in och börja jobba igen.

Jag vet hur allting har sin gilla gång. Hur renhållarna i sina knallgröna uniformer sopar, med sina exakt lika knallgröna plastborstar, fimpar och plast och papper ner i vattnet som rinner längs trottoarkanterna. Jag vet hur de unga männen vid korsningen vid Barbès påstridigt försöker sälja cigaretter till rädda och ovana förbipasserare. Jag vet hur allt det beiga tillsammans med de dimmiga avgaserna får hela Paris att se så homogen, så vackert mjölkig och mjuk ut när man spejar ut, med handen vid pannan för att inte bli bländad, från Sacré Coeurs fot.

Allt detta vet jag. Med en sådan överväldigande säkerhet att jag nästan önskar att jag hade glömt.

Tystnaden. Tystnaden som uppstår i och med avsaknaden av trafik. Vågornas slöa och rytmiska slag mot den vita korallsanden, hästhovar som klapprar förbi, någon reggaelåt från ett av de alla bambucaféerna längs med stranden. Det avlägsna hamrandet som skvallrar om turismexpansionen. Vi är kanske här precis innan det boomar, säger vi. Vattnet är så turkost att det nästan är grönt. Katterna är smala och stirrar hotfullt med sina stora knallgröna ögon när de stryker omkring, alla svanslösa. Vi spenderar sex dagar i horisontalläge. I hängmattor, på solstolar, på sand, puffar, kuddar, i sängar. I havet. Jag lär mig att jag flyter.

Vi ser vilda sköldpaddor, vilda turister. Droger och korallrev. En natt ligger vi i solstolar på stranden och allt är bara svart svart överallt förutom den enorma överväldigande stjärnhimlen och där ser jag the southern cross – stjärntecknet som bara kan skådas på södra halvklo tet.

Ser och lyssnar. Ser det allt det vackra. Lyssnar på tystnaden.