Vi har bara åkt i kanske en timme men Tokyos knallgröna fält breder redan ut sig. Friska, somriga, nästan onaturligt limegröna. Lysande. Det är förlamande vackert. Jag sitter på ett tåg bort från Tokyo och snart kommer jag inte sitta på ett flyg till Indien. Jag kommer inte få diarré, lära mig allt om buddhism, bli solbränd igen och prata igenom långa varma nätter i hotellsängar. Jag kommer inte heller skicka ett dokument som redan är färdigskrivet i en liten sorglig wordfil på denna dator, jag kommer inte åka till medelhavet och bedyra min kärlek, lova att verkligen ge allt. Jag kommer inte ligga med den jag allra helst vill ligga med. Kanske aldrig igen.

”Släng dit några kor och det är som Sverige” säger jag. Med en slags blandning av nostalgi och förväntan tänker jag på eftermiddagssolen över fälten i skogen vid sjön. Friska, somriga, nästan onaturligt limegröna. Åh, Sverige. Jag kommer ta ett flyg och åka till Sverige. Jag kommer åka till Sverige, jag kommer inte åka någon annanstans, inte ha några romantiska jävla middagar, inte möta någon annan. Nej, jag kommer åka till Sverige och möta mig själv.