Regnet smattrar hårt mot plåttaket, åskan dundrar från alla väderstreck. Genom de tunna halmvävda väggarna letar sig små, små ljusstrålar in. Hon sover bredvid mig och ljusstrålarna gör små prickar på hennes kropp. Det är väldigt vackert. Vi ligger under våra myggnät, en underbar känsla av falsk trygghet, och lyssnar på regnet, åskan. Vågorna.

Här är det öde. Helt jävla öde. Fyra timmar från fastlandet, tre bungalows och en något större byggnad med ett kök. Och så naturen. Palmerna, sanden, hundarna, geckoödlorna, kokosnötterna, insekterna. Grodorna som kväker genom hela nätterna, sandkrabborna som rusar längs med stranden när de känner vibrationerna från våra steg. I vår lilla vik spolas ibland lite skräp upp och förstör skönheten, stillheten, orördheten, trasiga plastiga små vittnen från en civilisation som faktiskt existerar.

Jag försöker att inte tänka på vad som skulle hända, om någonting skulle hända. Det är 40 minuter till fots genom djungel till närmsta lilla by. Och där finns det knappast någon läkare.

Vi äter ris och spelar kort. Är under långa perioder helt tysta. Vi tvättar oss genom att skopa grundvatten över våra saltindränkta kroppar, det är en befriande känsla. Vi har en dator med filmer, men ingen har ens kommit på tanken att föreslå att vi kanske skulle titta på något. Vi ligger istället och tittar på sandkrabbornas ihärdiga arbete, går då och då rakt ut i havet när solen blir för varm. Det känns som om något vatten aldrig någonsin varit så långgrunt.

En dag tar vi oss genom djungeln till den där byn. Det finns en liten stig som då och då är så otydlig att vi får låta hunden som går med oss visa vägen. Passerar några enorma betande bufflar, blir skiträdda och slås av vår okunskap om enorma bufflar. Över ett litet träsk med massor med svarta larver, förbi ett ruckel med två väldigt vaktiga vakthundar, över knaggliga brokonstruktioner.

I byn köper vi vatten och ler mot människor. Försöker att göra ett gott intryck. Alla barn vinkar och ropar i vanlig ordning ”HELLOOO!”. Jag undrar vem och varför som har lärt barnen att alltid göra så. Men det är ganska gulligt. Det börjar skymma när vi går tillbaka, vi tappar nästan bort oss, men hundens spår leder oss tillslut tillbaka till vår lilla vik, vår plats i universum. Solen har redan gått ner när vi tar av oss alla kläderna och går ut i vattnet.

Det är din tjugoandra födelsedag, vi står på ett fullt dansgolv intill en mörk strand där fyrverkerier då och då lyser upp himlen. Det är din tjugoandra födelsedag och vi säger att de är för dig. Det är din tjugoandra födelsedag och det enda jag vill är att du ska vara glad. Glad, glad glad. Det enda jag vill i hela världen just då är att du ska må bra. Det är din tjugoandra födelsedag och DJ:n spelar en dubstepversion av en låt som jag inte ens visste fanns i inspelad version. Den låten! Låten vi lyssnade på! Det är din tjugoandra födelsedag och just det ögonblicket känns så perfekt. Menat. Det är din tjugoandra födelsedag och jag hoppas innerligt att du kommer att komma ihåg detta, och att vi kommer göra ungefär samma sak på just denna dagen, denna natten, många år framöver.

Du hade otur som fick den kroppen du fick, säger hon plötsligt en kväll. Jag håller på att sminka över alla mina tiotusentals finnar som trots mängden får plats i mitt ansikte, och kan därför av uppenbara skäl inte direkt säga emot. Ja, med alla dina krämpor som du har och klagar över, fortsätter hon. Jaha. Jag har alltid tänkt att min kropp varit ganska... stark. Jag vet att hon inte menar illa men jag försöker högt komma på något positivt med denna 60 kilos organsammansättning och hon säger sluta vad löjlig du är.

Jag är nog ganska löjlig. En ganska löjlig människa med en svag kropp. Svag i köttet men stark i tron, som Sundström sjunger.

Det är ganska smärtsamt men också förlösande att revidera sig själv. Som när baksmällan släpper, skriver Skäringer. Som när dimman lättar, när man börjar se längre än sina egna fötter. Där borta kanske man börjar ana nånting, man får tag i det men det är lika jävla halt som tvålen i duschen. När man börjar förstå att man är svag. Inte stark.

Hans mamma sa en gång att eksem var psykosomatiska, och avfärdade på en sekund mina kliande händer med att det var mitt eget fel. Sånt får man säga när man är läkare.

Den här kroppen skälver av gråt, av beröring, av utmattning, av extas, av trötthet, av hunger. Händerna kliar, ansiktet ömmar, ryggen skriker, mellangärdet bränner. Den innebos av en lite skör själ men en ganska stark tro. Den är kanske svag, men den är ganska fin också. Och den är min.