Känslan av att vilja tillhöra en gemenskap jag inte vill tillhöra.

Vill inte dricka någon alkohol. Vill inte gå ut. Vill inte hångla med någon. Vill inte träffa någon som jag känt kortare än två år. Fattar inte varför. Eftermiddagarna blir mörkare. Tystnaden i lägenheten är inte lika skrämmande längre. Uppskattar att börja jobba klockan noll-sju på helgerna. Tänker varje dag på hur vårt liv tillsammans skulle se ut.

Och må broarna jag bränner lysa upp min väg.

 

 

Jag sitter i köksfönstret med freestyle och tittar på den aldrig sinande folkströmmen till och från Södra station. Snurrar på megaherz-hjulet mellan radiokanalerna. Det finns så många här. I Stockholm. Tänker bara jag blir stor bara bara bara jag också få gå där. På gatorna. I nattregnet. I såna kläder. Och LeAnn Rimes sjunger ut all min vuxenlängtan. Mitt liv är utan refränger.

 

Jag går till och från Södra station i regnet. I såna kläder. Sneglar upp mot köksfönstret. Det är mörkt därinne, ljuset reflekteras mot rutan. Vet du vad lilla du? Längtan slutar aldrig. Det blir kanske bättre. Man har såna kläder. Man blir snyggare. Man blir oftare full. Men man slutar aldrig längta.

 

Mina tonårsidoler går på fyran med barnvagnar och de ser lika trötta ut som jag. Det är snart dags att fortsätta vidare.

Jag älskade hans hår. Tjockt, långt, brunt med gråa strån vid tinningarna. På vardagarna älskade jag att somna på hans axel i den stora sängen när vi tittade på dagens Le petit journal på hans telefon. Jag älskade när vi cyklade, hela vägen ut till Bois de Bologne och låg där i gräset tills vi somnade. Jag älskade att stå hand i hand i kön till kassorna på Carrefour. Jag älskade att åka bil ihop. Jag älskade helgerna på landet i huset som var en gammal kvarn. Jag älskade att titta på allvarliga politiska program som jag fattade hälften av om jag hade tur. Jag älskade att titta på hans koncentrerade ansikte när han lyssnade, och jag älskade när han då och då vände sig mot mig och förklarade. Jag älskade hur vi garvade. Jag älskade hur han alltid garvade högst, gömde sorgen. (Jag hatade när sorgen ändå syntes i ögonen.) Jag älskade hur vi drack champagne, åt på restauranger och knullade som om det inte fanns någon morgondag. För vi visste att det inte fanns någon morgondag.

 

Jag älskade så mycket. Jag älskade så mycket samtidigt som det skavde. Hjärtrummen skavde mot varandra, som om de inte hade nog med rum bakom sternum. Och jag tänkte: om jag älskar såhär mycket och det skaver såhär mycket - då kommer det aldrig sluta att skava. Detta är min jävla lott.