Tänker tanken "min rädsla för döden kommer inte att ta mig någonstans" och bokar en flygbiljett.
Tänker att jag kommer hata mig själv för det när jag står ensam på en flygplats kring midnatt på Zanzibar några dagar innan nyår.
Till er som jag fulgarvar ikapp med. Till er som lyssnar på mina långa snåriga utläggningar. Till er som tar emot mitt gråt. Till er som tar emot mina förlåt. Till er som inte hyschar mig. Till er som skrattar åt mina flaxiga händer. Till er som förstår när jag snubblar på orden. Till er som inte blir arga när jag avbryter. Till er som säger "fan jag har saknat dej". Till er som räknar med mig. Till er som orkar med mig.
Ni bär upp mig.
Tack.
Nu vittrar det socialdemokratiska landet sönder och jag
försöker somna ensam igen
Känner på låset minst fem gånger
försöker somna igen
Nu drar hösten med oss i hetsen
Stockholm rusar fram och jag
försöker somna ensam igen
Det inrutade planerade projekterade livet
Försöker sova så att allt ska fungera
Försöker diska så att allt ska vara rent
Försöker sminka så att allt ska vara fint
Nu vittrar det socialdemokratiska landet sönder och jag
kan inte låta bli att känna samma kaosartade känsla
för landet som för mitt eget liv
Känner på låset minst fem gånger
tankarna rusar som tunnelbanorna här
Var är lugnet som bodde här förut?
Lugn kan inte finnas i denna stad
Jag är trött på deras ansikten i tunnelbanan
Jag är trött på deras kukar
Jag är trött på deras liberala lösningar
Låg mig sova
Solrosfält på serbisk landsbygd passerar och jag tänker på att inte vara oumbärlig. Solrosfält på serbisk landsbygd passerar och jag tänker på att det finns ingen människa som inte skulle klara sig utan mig.
Vänner är temporära, flyktiga som en romans en natt på en innergårdsklubb i Budapest. Det blixtrar till, vackert, fantastiskt. Men man klarar sig utan just mig. Man kan ju ta en annan.
Som de kulörta lyktorna som sträcker sig över de smutsiga barerna, en i varje färg, en av varje sort som tillsammans bildar det festliga. Bara den röda är tråkigt och går den gröna sönder gör det inte så mycket egentligen.
Jag är en liten lampa i ett myllrande hav av nationaliteter där på innergården. För mycket smink och förväntningar, för billiga öl och lines. Tillsammans lyser vi. Tillsammans är vi Stämningen.
Jag är någon annans tidsfördriv.
För utan någon annan blir man ju galen.
Nu passerar solrosfälten utanför, hettan får det att rinna vatten på rutorna inne i tåget. Raka vägen till nästa stad av dammiga kommunismruiner och speedande hjärtslag. Raka vägen, vätskeersättning, ensamhetsersättning.
