Cyklar nerför Götgatsbacken mot alla rödljus rakt mot Globen. Sunkaffärerna, alkisarna vid alkistrappan. Missbrukaren jag brukade se vid Göta Lejon, en dag stod det skrivet på väggen bredvid att här brukade han sova och inatt dog han. Jag cyklar förbi dem på Götgatan, jag lägger dem på bårarna på Sös.

Jag tänker på hur bisarrt det är att denna stad i en stad med 100 000 invånare har blivit hela Sveriges symbol för eliten, etablissemanget, pk-töntarna, vegofeministerna. Jag tänker på att vi är dem, jag tänker på alkisarna vid alkistrappan.

Man vänjer sig vid själarna på knä på gatorna för man vänjer sig vid allt. Man vänjer sig vid den här politiken för man vänjer sig vid allt. Man fortsätter att jaga sin egen lycka. Sin egen tyngdlöshet. Man fortsätter cykla. Man vill bara vara tyngdlös.

Vet ingenting om riktigt våld om riktig hunger.

Och på Mariatorget finns en hårig famn, de yvigaste, längsta armarna jag vet. Just like monkey. Ett par varma ögon, fingrar över min panna. Han säger att mina bekymmorsrynkor gör honom hård. På Harrys vid Södra station gråter han en gång av rädsla för hur mycket han känner för mig. Han knullar andra men är kär i mig.

När jag är med dig glömmer jag att världen är förlorad.

Jag längtar inte längre efter tågen som ska ta mig härifrån. Var är mitt tonårshjärta? Färgar inte mitt hår, röker inte upp mina cigg, tänker inte på flygen ut i världen, tågen ut i Europa, klubbarnas ånga. Inga män i Frankrike, England, Italien, New York. Bara en man på Mariatorget som kommer varje gång jag ringer.

Jag bryr mig inte längre om de som inte älskar mig. Jag försöker förstå kärleken från de som gör.

Och vid framtidens horisont hägrar staden i söder. För jag vet att det kommer bli så. Pildammarna, Folkets Park, Bergsgatan ner. Där ska jag sitta och prata om mina år på Södermalm.