hämtar mina saker
Det är tisdag den 19 juni 2018 och jag cyklar på väg hem till honom för att hämta mina saker. Det blåser och är kallt, den tryckande försommaren i maj har passerat. De tropiska nätterna, barrundorna på sommargatorna, euforin över att äntligen vara fri har sjunkit undan. Ska jag lägga det i en låda, frågade han. Nej, bara lägg fram allt, svarade jag.
Parkerar cykeln på gruset där alkisarna alltid hänger. Orkar inte låsa fast den ordentligt, ska inte vara borta länge. Minns koden. 0223. Går de fyra trapporna upp. Förväntar mig att känna saknad och nostalgi, men i bröstet lägger istället en tung, tryckande känsla av olust och oro sig tillrätta. Just det, så var det ju också. Passerar vädringsbalkongen där vi satt när vi varit ihop ett år, eller var det två? När jag försökte göra slut men inte lyckades. Försökte säga till dig att du måste uppskatta mig mer, jag behöver mer än det här. Jag brukade ofta i hemlighet önska att våra vänner skulle säga det till dig. "Hörru, du måste step it up nu. Fattar du inte att hon lämnar dig annars". Step it up. Så skulle nån säga. Som en jävla amerikansk film. "Hörru, hennes betydelselösa ligg behandlar henne bättre än du". Jag lyckades inte. Inte göra slut, inte få dig att fatta. Jag backade och sa förlåt.
Dörren in till lägenheten är öppen som vanligt. Det luktar som hemma, ett hem jag haft. Men också som honom. Jag tyckte aldrig om hur han luktade. Jag försökte säga det när vi började träffas, försökte säga att han kanske skulle duscha eller tvätta sina kläder eller använda deo eller parfym. Han tog otroligt illa vid sig. Den överdrivna reaktionen fick mig att tänka att han nog aldrig fått kritik av någon han brydde sig om. Kläderna luktade källare, hans intorkade svett som mina gamla släktingar. Jag tänkte mycket på ojämlikheten i det. Kvinnor som rakar sina hela kroppar, smörjer in huden med något dyrt body butter som luktar vanilj och macadamia, fan det finns ju till och med parfym för fittan nu, enbart på grund av den totala skräcken att en man hitta det minsta ofräscha på hennes kropp. Och den här mannen som nästan började gråta när jag bad honom tvätta sina kläder. Det gjorde han inte förresten, tvättade sina kläder. Ett tag in i relationen skaffade han en städerska som också tvättade. Jag hatade det men han började lukta bättre, lägenheten blev mer trivsam, så jag var tyst.
Jag vet att städerskan var där igår. Ändå är det redan stökigt. Jag blir inte ens förvånad, knappt ens besviken, när jag inser att han inte lagt fram någonting. På ett märkligt sätt känns det som en vinst, en anledning att fortfarande få vara arg. Jag skriver "tack för hjälpen" på messenger. Jag vet att han kommer få panik och ångest, vilket är det jag vill. Hur kan han inte vara nervös över att jag ska komma hit? Hur kan han inte tänkt på mig igår kväll? Rotar i den jävla garderoben efter mina saker. Garderoben som jag tidigt in i relationen hjälpte till att styra upp. Före städerskan, det låg kläder i två decimeters djup på hela golvet. Jag ska inte fixa den här mannen, tänkte jag. Jag ska inte vara den här flickvännen, tänkte jag. Jag ska bara hjälpa till med den här garderoben. Nu ligger det grejer överallt igen. Lyfter på femton ostrukna skjortor och rotar fram min fula balklänning.
Minns nobelefterfesten, taxin dit i sammanbiten tystnad. Hur jag i den fula klänningen och högklackat klättrade över snödrivorna fram mot kön medan han höll en utläggning om vad som var värt mest - pengar eller tid? Om en person med mycket tid gör en osjälvisk insats för någon är ju det inte lika mycket värt som en person med lite tid gör det. Om en person med lite tid istället köper något istället för att ägna tid borde det därför inte anses fult. Ungefär så gick resonemanget. Jag försökte att hålla tillbaka mina motargument. Vill inte ha bråk, måste du resonera sådär konstigt igen, inte nu, inte här, nu ska vi ju på fucking nobelefterfest. Så ofta som jag höll tillbaka, inte ville sabba stämningen. Blev istället tyst och kort. Man visste aldrig när en kväll kunde förstöras.
Du köpte mig inte presenter och du gjorde aldrig något osjälviskt för mig.
Du hade både massor av pengar och massor av tid.
Packar ner vibrator, hårspray, skor, tröjor jag glömt bort. En yogamatta, som jag i och för sig fick i present. Enkom för att jag skulle yoga med honom hemma i lägenheten. Annars gjorde han det inte. Och vibratorn också förresten, en gåva från Japan. För att sexet skulle bli bättre. För att det inte skulle ta så lång tid för mig att komma, för att han inte orkade vänta. Tänk att han sa så. Tänk att när jag försökte förstå varför vi hade sex mer sällan, när jag försökte hitta in och nå fram, svarade att det kanske var för att det tog så lång tid för mig att komma. Ditt pojkiga fåraktiga jävla ansiktsuttryck i kylan på kajen i Hammarby sjöstad när jag sa om du sårar mig så igen kommer jag att lämna dig, fattar du det? Din fula jacka och sitt snoriga förlåt.
Jag längtade så mycket efter att han skulle ta på mig. Bara hålla om mig. Sitta bredvid mig på festerna vi var på, inte lämna mig i soffan och gå bort till sina vänner. Jag försöker tänka på hur det kändes att kyssa honom, men det enda som minnet spelar upp är när han skjuter bort mig. Han tyckte inte om att kyssas ute på stan. Tyckte inte om att hångla när hångel inte ledde till sex. Och han ville inte ha sex.
Jag cyklar hem. Har inte ens hittat alla grejer. Han har inte läst mitt meddelande. Jag känner mig inte fri, känner mig inte färdig. När jag kommer hem har han skrivit. Fan förlåt, jag trodde det var i morgon. Inte fri, inte färdig. Skickar arga meddelande tillbaka. Han svarar inte. Tystnad. Denna öronbedövande tystnad, som jag suttit i den och väntat på att han ska tala. Inte fri, inte färdig. Arg och ledsen. Fortfarande längtande. Längtande efter att han ska förstå. Efter att tystnaden ska brytas. Jag inser nu att jag längtat i tre år. Att något av alla hans förlåt faktiskt skulle betyda något. Att det skulle leda till en förändring. Att han skulle kyssa mig tillbaka, hålla om mig och inte gå.
tomtebloss
För längesen skrev jag om en man. Jag kallade honom en sällsamt dålig idé och mina ord om honom handlade om brännande förälskelse. Om att hålla sig i diskbänken för att hämta andan efter ett första möte. Nu ligger han på neo med sin brud och sina tvillingar, de är lite tillväxthämmade, den enda är mindre än den andra, och sexchattar med mig. Jag vill tacka honom för hans fantastiska sätt att ta på mig, och för insikten att hastig förälskelse är lika meninglsös och bestående som ett tomtebloss. Tack baby.
längtan och det autonoma nervsystemet
Snart är allting annorlunda. Festivalerna är bättre med asfalt, med dyra öltält, med lägenhet kvarteret bort. Det ligger bebisar i livmödrarna på varenda en och vi säger till varandra att snart är allting annorlunda.
Allting är redan annorlunda. Alla har pengar. Alla har jättemycket pengar. Jag går på gatorna och kommer inte på mig för vad jag ska göra. Jag vill inte köpa något med mina jättemycket pengar. Jag vill inte köpa en ny fin kamera. Jag vill inte ta några foton. Jag vill inte lyssna på nya låtar. Jag vill inte ha fina kläder. Då och då, titt som tätt, vill jag dejta nya män. Då och då vill jag skaka av mig allt, skaka av mig dig. Tove säger att det kanske är känslan som kommer först, det kemiska, biologiska, liksom pow pow sympaticuspåslag och sedan tolkningen och försöket att förstå.
Så kanske det är.
Jag säger till dig "älskling, vi har allt". Jag säger älskling nog mest för att jag vill testa hur det känns att säga det (det känns inte naturligt alls, bara som ett skådespel, inte som loulou, inte som chouchou). Jag säger vi har allt för jag tänker att det är sant. Älskling, vi har pengar, vänner, bostäder, arbeten, ungdomen, varandra och friheten. Jag säger det för jag har knullat hela natten med en annan man som knullade mig bättre än någon man gjort på länge, och sen sitter jag ändå i din soffa och du kallar mig älskling. Tänder ljus, serverar mig din bästa sallad. Låter mig lägga huvudet på ditt bröst, lyssna på din långsamma hjärtrytm. Du är nästan bradykard. Du springer med lätthet en mil under timmen. Det är väl att ha allt om något.
Vi kommer inte ifrån att det hela känns som ett skådespel. Bebisarna i livmödrarna, öltälten, lägenheterna. Vi leker vuxna. Vi leker kära. Vi leker vad vi tror att livet ska vara. Jag går på gatorna, tittar in i skyltfönstrena och begär ingenting. Jag längtar inte. Det är lugnt. Det är tyst. Det är utsövd, det är god mat, det är betala utan att lyssna på priset. Det är en katt i knäet framför brasan hos dina föräldrar efter en journatt. (Äntligen, en egen journatt). Men jag kan inte komma på något annat jag vill ha just nu.
Och när jag då och då gör det, hittar tillbaka till något yngre i mig, något trånande, något tvekande, skavigt, bultande, omdanande, så är det nog mest ett sympaticuspåsag. Det är i alla fall den rådande förklaringsmodellen.
i wanna know what love is
Det är årets mörkaste dag och trafiken sniglar sig fram längs Øster Søgade. Röda bakljus som en lång julgransslinga. På Rigshospitalets tak lyser två julgranar som får den enorma byggnaden med helikopterplatta och allt att bli ett skepp som seglar rakt ut i den kolsvarta natten. Jag kan inte förklara varför jag kom hit. Jag kan inte förklara varför jag åker.
Jag löpte i Fælledparken i höstens overkliga eftermiddagssol. Jag såg spegelbilden av mig själv när jag hade sex i ett takfönster på Jagtvej. Sommarens sista dag drack jag skumpa i en båt i Christianshavn i mina nya silverskor. Jag var full och drog upp tröjan på en studsmatta i en villaförort. Jag svettades i den jävla läkarrocken de nio trapporna upp till neurokirurgen. Jag sa fel, jag gjorde mig inte förstådd. Jag skrek på en rasistisk dansk i rökrummet och cyklade vilse på hemvägen.
Søgade löper längs sjöarna som inte är sjöar. Det är en kanal. Det har jag försökt förklara massa gånger men köpenhamnarna kallar dem ändå för sjöar. Vattnet är svart som olja, svanarna syns inte till längre.
Jag stekte mina biffar på gasspisen. Jag plockade murgröna utomhus och satte i vatten. Jag cyklade längs motorvägen till Gentoftes psykiatriska och lyssnade på människoöden och psykets vindlande gångar. Jag satt på dansklektioner där jag inte lärde mig något bara för att jag inte hade något bättre för mig. Jag dejtade. Jag sa ja. Jag bjöd in. Men ensamheten bor i alla städer.
Jag drömmer om en framtid med mannen jag är i en relation med. När han kommer går jag runt Tivoli med honom i handen och tänker att de gamla skraltiga attraktionerna måste göra det här roligt för jag kan inte göra det här roligt. Oh my god vad är det här.
Helt klädd i vitt tog jag en uber till Mariott hotell. Det var fri bar och i Kødbyen är allt tillåtet. Jag var helt klädd i vitt, DJ:n var drag, jag skrek att jag aldrig skulle dansat såhär på en straight klubb.
Jag vaknade i ett rum på Amager till doften av nybakat bröd. Han rättade mina uttal, sa att jag ska skriva böcker som Karen Blixen eller nej hellre Susanne Brøgger, Karen Blixen var ju galen. Han tog med mig till Amager strand en iskall vinterdag och bob hund hade lärt honom att säga "du är för fin för mig" så det sa han ganska ofta. Han skojade att jag förbrukar män, ångrade sig och skickade förlåt-sms. Han åt frukt med kniv. Han valde for women-kategorin när han såg porr. Den sista kvällen lärde han mig att spela tärning på en rökig journalistbar och jag ville aldrig att det ska slut. Bara en runda till. Bara en runda till. Bara en runda till.
Trafiken ligger lika tät i hela indre by, den lättar knappt förrän vi kommer till gränskontrollen. Jag vet inte varför jag kom hit. Det var nog snarare ett tvång än en lust, ett obevekligt måste. Vi kör över Knippelsbro, passerar Ravelinen, Christianshavn, kör en evighet under de fula juldekorationerna på Amagerbrogade. Jag vet inte varför jag åker härifrån. Jag tror att min ork är slut. Ensamheten bor i alla städer. Den är med mig vart jag än går. Den är min skugga, den sover i mitt bröst.
Jag vet att ett sovrum på Amager, for women-porr och nybakat bröd snart blir lika verkningslösa som skraltiga attraktioner. Jag lovar mig själv att sitta i båten. Att sluta romantisera och förälska. Du och jag har ju skapat något, något annat. Det ska jag låta vara, i alla fall ett tag till.
Jag åker över bron inte ett dugg klokare, endast ett språk rikare.
Varför gör jag allt det här?
I wanna know what love is.
I wanna know what love is.
I wanna know what love is.
kär (jävla skit)
Är det välmenande kärlek
eller en urgammal kvinnoroll
Är det zenbuddhistisk omtanke
eller en töntig uppoffrande älskarinna
Är det rentav min egen oförmåga att känna mig älskad
som spökar
Så tänker jag
när sms:en uteblir
Men vafan!
Jag tänker inte ta det här
Emotionella ansvaret
Praktiska ansvaret
Stöttande ansvaret
Tänker inte klia mer rygg
Tänker inte föreläsa mer feminism
Tänker inte förklara mer
för en känslomässigt handikappad man
att det är känslan Ångest han upplever
Jag vill inte ha din tacksamhet
Jag vill ha din åtrå
(Den får man inte genom att hänga tvätt och klappa kind)
Äh!
Det är väl ingen big deal
Det är väl bara att hitta någon annan
Lite snabbt och smärtfritt
Substituera
Det funkar ju alltid
Men det var länge sedan jag lät det gå såhär långt
Nu är jag för insyltad
Nere i skiten
Kär
Jävla skit
klarsynt meningslös
Det slår mig lika plötsligt som tydligt inatt
Allting är meningslöst
Inatt
Är allting meningslöst
Det är lika trösterikt
som svart
Det svarta djupa tysta fridfulla
Obehagliga
Jag kommer aldrig kunna sova
Inatt
Det finns ingen sömn längre
Hur skulle det någonsin kunna finnas sömn
VA
Tanken är bisarr
De här fyra väggarna
De här kanterna på
Den här ön
Klaustrofobin
Vattnet
Den svarta djupa tysta fridfulla
meningslösheten
Kanske ska jag packa en väska
Åka till Arlanda
Se vilka flyg som lyfter inatt
Lämna en liten lapp på köksbordet
Inte höra av mig
Det finns ingen inneboende kraft i mig
Att klara av sådant
Jag är chanslös utan mitt kasam
Pundar min trygghet
På vitalindikation
Som en njursjuks beroende
av sin dialys
Alla händer som tar i mig
Kan mitt namn
Renar blodet från onda tankar
Kanske ska jag bara åka till Mariatorget
Lägga ner min kropp i en famn
(Han skulle aldrig förstå)
Men det finns inget att förstå
kanske jag säger sen
ALLTING ÄR JU MENINGSLÖST
Det finns inget människovärde
eller asylrätt
Det har det aldrig gjort
Ni trodde bara det
Innan de började drunkna i Medelhavet
Jag borde lugna mig nu
Lugna dig nu
Häll upp en whisky
Ta en Stilnoct igen
Så vadå att klockan är tre?
(Om jag inte bara vore så rädd
för dekadensen
Om det bara fanns en inneboende kraft
att
att
att)
södermalm, lebensraum 7/3 2016
Cyklar nerför Götgatsbacken mot alla rödljus rakt mot Globen. Sunkaffärerna, alkisarna vid alkistrappan. Missbrukaren jag brukade se vid Göta Lejon, en dag stod det skrivet på väggen bredvid att här brukade han sova och inatt dog han. Jag cyklar förbi dem på Götgatan, jag lägger dem på bårarna på Sös.
Jag tänker på hur bisarrt det är att denna stad i en stad med 100 000 invånare har blivit hela Sveriges symbol för eliten, etablissemanget, pk-töntarna, vegofeministerna. Jag tänker på att vi är dem, jag tänker på alkisarna vid alkistrappan.
Man vänjer sig vid själarna på knä på gatorna för man vänjer sig vid allt. Man vänjer sig vid den här politiken för man vänjer sig vid allt. Man fortsätter att jaga sin egen lycka. Sin egen tyngdlöshet. Man fortsätter cykla. Man vill bara vara tyngdlös.
Vet ingenting om riktigt våld om riktig hunger.
Och på Mariatorget finns en hårig famn, de yvigaste, längsta armarna jag vet. Just like monkey. Ett par varma ögon, fingrar över min panna. Han säger att mina bekymmorsrynkor gör honom hård. På Harrys vid Södra station gråter han en gång av rädsla för hur mycket han känner för mig. Han knullar andra men är kär i mig.
När jag är med dig glömmer jag att världen är förlorad.
Jag längtar inte längre efter tågen som ska ta mig härifrån. Var är mitt tonårshjärta? Färgar inte mitt hår, röker inte upp mina cigg, tänker inte på flygen ut i världen, tågen ut i Europa, klubbarnas ånga. Inga män i Frankrike, England, Italien, New York. Bara en man på Mariatorget som kommer varje gång jag ringer.
Jag bryr mig inte längre om de som inte älskar mig. Jag försöker förstå kärleken från de som gör.
Och vid framtidens horisont hägrar staden i söder. För jag vet att det kommer bli så. Pildammarna, Folkets Park, Bergsgatan ner. Där ska jag sitta och prata om mina år på Södermalm.
2016
Nu ska jag bli en bra människa! En härlig människa! Nu ska jag nå min fulla potential! 2016 är mitt år!
Nu ska jag hitta en riktning igen.
Jag ska äta veganskt. Jag ska gå ner i vikt. Jag ska träna mer. Kanske ska jag börja färga håret igen? Hur mycket kan det kosta egentligen? Jag ska ju bli snygg! Jag ska bry mig om mitt utseende igen. Jag sa se ut som när jag var 20. Fast med rynkor. En belevad kvinna med en 20-årings kropp.
Nu ska jag hitta en riktning igen.
Jag ska dejta män. Inte nöja mej med en. Jag ska vara sexig. Jag ska vara rolig. Jag ska vara oemotståndlig. Jag ska ha högre krav. Jag ska vara modig. Gå fram och prata. Vara oberörd. Kanske ska jag bli kär. Men i en jävligt bra och snygg och intelligent och snäll man den här gången.
Nu ska jag hitta en riktning igen.
Jag ska tjäna pengar. Jag ska jobba hårdare. Jag ska inte klaga så mycket. Jag ska vara glad och härlig på jobbet. Jag ska volontärarbeta. Känna att jag har ett syfte. Att jag hjälper till. Jag ska känna empati såsom zen-munkarna känner empati - med kärlek, inte med sorgsen medkänsla.
Nu ska jag hitta en riktning igen.
Jag ska börja resa. Jag ska vilja börja resa igen. Jag ska dricka mer alkohol. Jag ska börja säga ja. Säga ja till allt som är kul. Jag ska sluta vara rädd. Jag ska tänka att människor är intressanta. Jag ska sluta döma. Jag ska sluta tänka att ingen tycker om mig. Jag ska vara glad. Jag ska vara härlig. Jag ska vara en människa man tycker om. Jag ska ha fucking roligt.
Det är väl en riktning?
jag är stark jag är också svag
Jag är stark. Jag är också svag. Jag är modig. Jag är intelligent. Jag kan bemöta människor. Jag bryr mig om människor. Jag ifrågasätter. Jag nöjer mig inte. Jag vill utveckla.
Jag har spännande intressen. Jag tycker om att vara ensam, ensam med dessa. Jag tycker om konst. Jag tycker om att vara i naturen. Jag tycker om att lyssna på intelligenta samtal. Jag tycker om att titta på genomtänkta produktioner. Jag tycker om att lära mig.
Jag tycker om att möta människor med ett öppet hjärta. Jag försöker. Livet blir mycket roligare med ett öppet hjärta. Livet blir mycket roligare när man försöker.
Jag är stark. Jag är också svag. Jag är allt det här och människor älskar mig. Just därför. Älskar de mig inte, älskar de inte allt det här. Och det är okej.
djup och rädsla
Bébé requin n'a pas peur
des profondeurs
de l'océan
känner du hjärtslagen slå genom tiden
Alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer, att alla klyschor stämmer stämmer.
det symboliska i trosor
Jag trycker ner de rosa spetstrosorna mellan matlådan och farmakologihäftet. Det är mars, våren har ångrat sig och det har börjat snöa igen. Gröna linjen klockan åtta en måndagmorgon. Den sällsamt dåliga idén. Jaja, han är något av det snyggaste jag sett. Jaja, det här var väl onödigt. Jaja, vi hörs väl.
Det är så mycket lättare att skriva om sina trosor och vackra män än det som egentligen betyder något.
Börjar i terapi. Börjar meditera. Det här kan vi lösa! säger terapeuten. Nej, men det kan vi ju faktiskt inte, skrattar jag. Jo, det tror jag verkligen! säger terapeuten. Om det ändå vore så enkelt att det handlade om trosor och män tänker jag. Jag skiter i trosor och män. Fy fan vad jag skiter i trosor och män.
Det handlar om mig.
På avdelningarna dör patienterna. Världen brinner. Jag kånkar omkring på min skuld. Världen brinner och det är helt jävla obegripligt. Hur kan ni bara sitta där? Varför är ni inte upprörda?
Varför gör vi inte revolution. Varför står ni inte bredvid mig. Varför tycker ni att det är trevligare när det är tyst.
(Ilskan mot andra är ilskan mot mig).
På avdelningarna fortsätter patienterna att dö.
"Vi har gjort bedömningen att det nu är dags att avbryta all behandling."
Förtöj mej vid något som håller.
Gör världen logisk.
Älska mig.
Jag trycker ner de rosa spetstrosorna mellan matlådan och farmakologihäftet. Titta här, veganskt och ekologiskt som bevis på vilken duktig människa jag är. Kursmaterial till läkarlinjen som bevis på vilken duktig människa jag är. Rosa spetstrosor som bevis på vilket jävla sexliv jag har.
Men inga vackra män kan få världen att sluta brinna.
Ingen mans kletiga kärlek kan älska mig hel.
Man kan inte gå i terapi för hela det västerländska samhället. Det här självhatet kan man inte meditera bort.
tändstickor, sara paborn
Du är en sticka
Och jag ett plån
Rör mig så ser vi vad som händer
Jag är en svavelflicka utan eld
Långt hemifrån
Och du är någon som anlägger bränder
sonja åkesson, utdrag ur självbiografi
Jag sprang ut i den tidiga skymningen
ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem för att inte bränna vid potatisen.
Jag ser likhet mellan mej och potatis;
aktas för stötar,
aktas för kyla.
Vid minsta källarljus -
dessa famlande stängar.
Varför inga instrument till all min instängda lust.
Jag är en nedsölad sko
på en överfull gata,
jag är en herrelös hund
full av efterhängsen kärlek
bland likgiltiga nedsölade skor.
Jag har hört äkta par på måttbeställda skumplastmadrasser
klaga över uteblivna upplevelser -
jag förstår deras leda.
Jag har känt smekningar fastklibbade som tuggummin.
Jag stretar med min sega hud.
Jag tuggar mina vitsar.
Jag var den fula ankungen som aldrig förvandlades till svan.
man hasar omkring
Här hasar man omkring
och känner sig oälskad
Man tar sig ett glas vin
Man kommer ihåg att man redan tagit 6 paracetamol idag
Man häller ut det
Här hasar man omkring
och känner sig oälskad
Telefonen vibrerar, folk vill ses
Man vill träffa alla
Och ingen
Man hasar sig iväg till sjukhuset
I snöblandat regn och gummistövlar
Kanske börjar man gråta på vägen
Kanske inte
Man hasar omkring
I kulvertarna
I urtvättade sjukhuskläder
Man tänker konstant
"Det här kommer för fan aldrig gå"
Fast man aldrig skulle faila en tenta
Man hasar omkring
Känner sig ful
Tinder är fullt av vackra män
Tinder är tomt på kärlek
Här hasar man omkring
Man ligger lite med en psykolog
För att han ska berätta om sina ännu knäppare patienter
Säga "du är som en fest" en gång till
Man ber honom gå hem efteråt
Man hasar omkring
Man tittar på sin favoritfilm igen
Begrundar inledningsorden
"Kärlek är ett på förhand förlorat slag
mot tiden"
Man instagrammar dem
Inte
Man hasar omkring
Man blir inbjuden till ännu ett bröllop
Jaha
Är det nu det börjar?
Här hasar man omkring
På andra sidan Atlanten finns en man
Som skulle göra allt för en
Man tänker på Margot Wallström
Som var så ensam i New York
Man klickar "ja" på en ännu en idiot
På Tinder
konstant
Känslan av att vilja tillhöra en gemenskap jag inte vill tillhöra.
oktober 2014
Vill inte dricka någon alkohol. Vill inte gå ut. Vill inte hångla med någon. Vill inte träffa någon som jag känt kortare än två år. Fattar inte varför. Eftermiddagarna blir mörkare. Tystnaden i lägenheten är inte lika skrämmande längre. Uppskattar att börja jobba klockan noll-sju på helgerna. Tänker varje dag på hur vårt liv tillsammans skulle se ut.
meningslösa öl, meningslösa män
Och må broarna jag bränner lysa upp min väg.
och mina tonårsidoler går på fyran med barnvagnar
Jag sitter i köksfönstret med freestyle och tittar på den aldrig sinande folkströmmen till och från Södra station. Snurrar på megaherz-hjulet mellan radiokanalerna. Det finns så många här. I Stockholm. Tänker bara jag blir stor bara bara bara jag också få gå där. På gatorna. I nattregnet. I såna kläder. Och LeAnn Rimes sjunger ut all min vuxenlängtan. Mitt liv är utan refränger.
Jag går till och från Södra station i regnet. I såna kläder. Sneglar upp mot köksfönstret. Det är mörkt därinne, ljuset reflekteras mot rutan. Vet du vad lilla du? Längtan slutar aldrig. Det blir kanske bättre. Man har såna kläder. Man blir snyggare. Man blir oftare full. Men man slutar aldrig längta.
Mina tonårsidoler går på fyran med barnvagnar och de ser lika trötta ut som jag. Det är snart dags att fortsätta vidare.
på en flight till london
Jag älskade hans hår. Tjockt, långt, brunt med gråa strån vid tinningarna. På vardagarna älskade jag att somna på hans axel i den stora sängen när vi tittade på dagens Le petit journal på hans telefon. Jag älskade när vi cyklade, hela vägen ut till Bois de Bologne och låg där i gräset tills vi somnade. Jag älskade att stå hand i hand i kön till kassorna på Carrefour. Jag älskade att åka bil ihop. Jag älskade helgerna på landet i huset som var en gammal kvarn. Jag älskade att titta på allvarliga politiska program som jag fattade hälften av om jag hade tur. Jag älskade att titta på hans koncentrerade ansikte när han lyssnade, och jag älskade när han då och då vände sig mot mig och förklarade. Jag älskade hur vi garvade. Jag älskade hur han alltid garvade högst, gömde sorgen. (Jag hatade när sorgen ändå syntes i ögonen.) Jag älskade hur vi drack champagne, åt på restauranger och knullade som om det inte fanns någon morgondag. För vi visste att det inte fanns någon morgondag.
Jag älskade så mycket. Jag älskade så mycket samtidigt som det skavde. Hjärtrummen skavde mot varandra, som om de inte hade nog med rum bakom sternum. Och jag tänkte: om jag älskar såhär mycket och det skaver såhär mycket - då kommer det aldrig sluta att skava. Detta är min jävla lott.
KASAM
varför kan jag inte bara vara nöjd med att sitta här
Tänker tanken "min rädsla för döden kommer inte att ta mig någonstans" och bokar en flygbiljett.
Tänker att jag kommer hata mig själv för det när jag står ensam på en flygplats kring midnatt på Zanzibar några dagar innan nyår.
till er
Till er som jag fulgarvar ikapp med. Till er som lyssnar på mina långa snåriga utläggningar. Till er som tar emot mitt gråt. Till er som tar emot mina förlåt. Till er som inte hyschar mig. Till er som skrattar åt mina flaxiga händer. Till er som förstår när jag snubblar på orden. Till er som inte blir arga när jag avbryter. Till er som säger "fan jag har saknat dej". Till er som räknar med mig. Till er som orkar med mig.
Ni bär upp mig.
Tack.
16:e september
Nu vittrar det socialdemokratiska landet sönder och jag
försöker somna ensam igen
Känner på låset minst fem gånger
försöker somna igen
Nu drar hösten med oss i hetsen
Stockholm rusar fram och jag
försöker somna ensam igen
Det inrutade planerade projekterade livet
Försöker sova så att allt ska fungera
Försöker diska så att allt ska vara rent
Försöker sminka så att allt ska vara fint
Nu vittrar det socialdemokratiska landet sönder och jag
kan inte låta bli att känna samma kaosartade känsla
för landet som för mitt eget liv
Känner på låset minst fem gånger
tankarna rusar som tunnelbanorna här
Var är lugnet som bodde här förut?
Lugn kan inte finnas i denna stad
Jag är trött på deras ansikten i tunnelbanan
Jag är trött på deras kukar
Jag är trött på deras liberala lösningar
Låg mig sova
jag är någon annans tidsfördriv
Solrosfält på serbisk landsbygd passerar och jag tänker på att inte vara oumbärlig. Solrosfält på serbisk landsbygd passerar och jag tänker på att det finns ingen människa som inte skulle klara sig utan mig.
Vänner är temporära, flyktiga som en romans en natt på en innergårdsklubb i Budapest. Det blixtrar till, vackert, fantastiskt. Men man klarar sig utan just mig. Man kan ju ta en annan.
Som de kulörta lyktorna som sträcker sig över de smutsiga barerna, en i varje färg, en av varje sort som tillsammans bildar det festliga. Bara den röda är tråkigt och går den gröna sönder gör det inte så mycket egentligen.
Jag är en liten lampa i ett myllrande hav av nationaliteter där på innergården. För mycket smink och förväntningar, för billiga öl och lines. Tillsammans lyser vi. Tillsammans är vi Stämningen.
Jag är någon annans tidsfördriv.
För utan någon annan blir man ju galen.
Nu passerar solrosfälten utanför, hettan får det att rinna vatten på rutorna inne i tåget. Raka vägen till nästa stad av dammiga kommunismruiner och speedande hjärtslag. Raka vägen, vätskeersättning, ensamhetsersättning.
sommar 14
Jag går runt i ett hus i en liten avbefolkad ort i Småland och fingrar på fotografier. Svartvita människor på bleknade bilder som jag aldrig har träffat. Människor som på ett märkligt sätt är en del av mig. Låter fingrarna löpa längs porslin som drar ur mig minnen som bara porslin från barndomen kan. Kanske var det 15 år sedan jag var här sist. De stora vägguren i varje rum har stannat nu. Det doftar svagt av fukt och urin. Tiden är slut. Tiden är slut för dessa två människor.
Det var sommaren som mer än någon annan sommar skulle handla om liv och död. Inte PÅ liv och död, så dramatiskt blir det aldrig i mitt liv. Men om liv. Och om död.
Naturen runt omkring mig dör och lever. En jävla circle of life. Som i Lejonkungen. Det blir så mycket tydligare när man slutar fokusera på sitt underliv och 79-kronorsöl och pretentiösa utställningar man ändå inte fattar nåt av och börjar titta på bladen. Blommorna, svamparna, blåbären för fan. En dag när jag går i skogen är jag nära att trampa rakt på ett rådjurskid. Två meter bort ligger det blickstilla. Spelar död.
Kaninerna springer runt omkring när jag cyklar förbi skogarna, ängagna, hagarna. Knullar fritt på gräsmattorna. Tre sjöar passerar jag förbi påväg till jobbet. Ya, Tofta, Helga. Som tre ursystrar ligger de lugna och stilla, tre gudinnor av forntida visdom. Morgondiset deras täckande nattlinnen i den alldeles för tidiga morgonen. De har inte vaknat än. Ingen har vaknat än. På kvällen hem stirrar kossorna på mig när jag svischar förbi. De ser lika kloka som idiotiska ut.
"Hon har börjat tackla av", svarar den mer rutinerade personalen när jag rapporterar om någons försämrade tillstånd. Tackla av. Jaha. Det är med dem orden ett liv slutar. Det eller ett sprucket aortaaneurysm. "Kan du ge mig en tablett så att jag dör?" frågar en kvinna mig varje dag. "Är jag död nu?" varierar hon med ibland. Jag står i omklädningsrummet och tittar på min kropp och känner mig tjock i den fula spegeln innan jag sätter på mig de slitna obekväma kommunkläderna och svarar på de existentiella frågorna.
Vad är det att leva?
Denna kropp. Den värker efter passen. Kanske kommer den aldrig att bli mer levande. Nu går det bara utför som folk så jäkla skojsigt brukar skämta. Så jag går in i skogen och ner några kilo. Cyklar milen in till stan för att supa mig full då och då. Det är min enda utgift så jag festar till det med en amaretto sour. Får kanske lite extra fladdriga hjärtklaffar av en snubbe i läkargänget vi nästlat in oss i. Orkar inte med fladdriga hjärtklaffar, det kan man ju få en stroke av för fan. Går och lägger mig ensam i min dubbelsäng, bäddar bara upp ena hälften. Tittar ut. Lupinerna blommar fortfarande. Jag saknar inte Stockholm en enda sekund. Det skrämmer mig.
Vad är ett liv?
En natt bland de sovande lupinerna gråter alla, stjärnorna gråter av oro över Ya. Polisen är inkallad, men sms:en besvaras till slut. Ingen gjorde något dumt. Ingen tog slut på sitt enda liv.
Från det lilla huset som doftar svagt av urin, fukt och färdiga liv plockar jag på mig allt som ska få fortsätta. En väska. Rörstrandsporslin. Vaser. Glas. Kockumbaljor. Bröllopsfotografi. Några möbler. Det sitter fysiskt fast minnen i plasten, plåten, glaset, träet inbillar jag mig. Precis under den slitna ytan. Minnen som jag har en skyldighet att föra vidare. Rakt nedstigande led, min jävla plikt. Snart får de hålla blommor, bulldegar, filmjölk i någon annans liv. Kanske till någon annans ungar. Mitt. Så går livet liksom vidare. Det är så jävla fint.
jaqcues lacan
"What does it matter how many lovers you have if none of them gives you the universe?"
första dagen på sommaren, år 2014
Det var senvinter. Du mejlade så vackert på franska och skåpsluckorna var till och med samma färg. Kom hit, skrev du, tout est éphemère, allt är förgängligt, och jag sa jag kommer.
Och jag tänkte: den här våren kommer bli vackrare än solnedgången.
Det var vår. Värmen kom men träden var fortfarande nakna. Jag tog på mig min mest urringade klänning och påväg till lunchrestaurangen där jag för första gången skulle komma att träffa Den sällsamt dåliga idén kom: "Förlåt! Jag måste åka iväg när du kommer. Jag köper nya biljetter till dig, en annan helg." Och du var ledsen och du var uppriktig. Efteråt, när jag stod och höll mig med båda händerna i diskbänken i den där klänningen och försökte minnas vad jag ätit, vad jag sagt, lyssnade på mitt hjärta som fortfarande rusade - det alltigenom fysiologiska svaret på förälskelse - kände jag att herregud vad livet är bisarrt.
Och jag tänkte: Det var inte du. Det var han. Och den här våren kommer bli vackrare än solnedgången.
Sen kom regn. Sen kom snö. Jag gav bort de där flygbiljetterna men bokade inga nya. Sen kom feber. Meningslösa öl och ingen sömn. Sen kom feber igen.
Febern kom och bladen slog ut. En sällsamt dålig idé kom och gick. Jag tänkte att nej det var inte han. Det var kanske du. Ändå.
Och sen skrev du att du träffat någon och äntligen för första gången sen jag lämnade dig var du kär igen. Du skrev att jag inte borde boka några nya biljetter. Du skrev att du hoppas att jag förstår. Du skrev: La vie est bizarre.
Det skulle aldrig mer bli du och jag i vår stad igen.
Bladen var utslagna och snart var våren slut. Febern gick ner och såsom träden vaknat vaknade jag. Till en hög försummade böcker. Till fester jag inte gått på. Till blodiga lakan. Till en tom kyl. Till en överfull tvättkorg. Till för mycket sol. Till för korta dagar. Efter meningslösa öl och meningslösa män. Rödsprängda ögon, svidande hud, bultande hjärta.
Allt som inte blivit. Allt som inte skulle bli. Solnedgångarna var vackra och här stod jag.
bränner broar som bränsle
Jag var inte alls beredd.
Satt och lyssnade på Frank Ocean.
Och allting hände i slow motion.
två pundare
"Jag vill köra det i botten. Jag vet inte vad det är. Men jag vill köra det i botten."
Vi är likadana, säger han. Vi delar analysen. Skillnaden är att mina ideal leder till hårdare handlingar, säger han. Begränsningar. Han jobbar som finanskonsult. Djävulens betjänt från Norrland. Jag tänker att det är mycket värre med människor som förstår och inte agerar därefter, än de som handlar av dumhet. Kanske säger jag det också.
Vi skulle lika gärna kunna prata om det kapitalistiska systemet. Men just nu pratar han om kvinnor. Att han vill "köra alltihop i botten". Vi delar också konsumtionen. Han kallar sig relationspundare.
Sen säger han något som på riktigt skrämmer mig:
"Jag är rädd för att det ska sluta kännas".
Jag är tyst ganska länge. Det har aldrig slagit mig förut. Det är en extremt skrämmande tanke. Sen berättar jag om Den sällsamt dåliga idén och därigenom om hans egen enda funktion som obetydlig snuttefilt. Då händer något mycket märkligt: Han kommer.
Wow. Okej. Mest fucked up snubbe på länge.
