Nu är det slut på jacklösa, kortärmade nätter. Inatt sätter jag för första gången på elementet här i den här lilla lägenheten i femtonde. Den här lilla lägenheten, som alltför ofta är för full av disk, smutsiga trosor på golvet och stulna planscher. (Men alldeles för tom på kläder, särskilt varma sådana). Elementet luktar lite konstigt till en början, det liksom hostar till, spottar ut all gammal sommarluft. Det har nog inte varit igång sen i vintras. Elpriserna är ju så höga. Ni vet.

Ikväll var vi på Shout Out Louds någonstans sydöst i staden. Jaha, Shout Out Louds i Paris. Vad ska man säga. Vill nästan skratta åt mig själv. Herregud. Cirkeln känns på något konstigt sätt sluten. Fast samtidigt inte. Samtidigt början på en betydligt större cirkel. Eller en infinitiv väg. Det känns bättre, låter bättre. Hahaha. Fanny. Herregud. Du måste sluta med det här. Cirklar och vägar.

Vi kommer dit sent, för vi är alltid sena. Vin i petflaskor på metron och alltid sena. Je suis désolé, det är sold out säger de till oss och vi hänger på disken, nästan skriker s'il vour plaaaaaaaaaaaaît till tjejen i kassan och ser så ledsna ut som vi nånsin kan förmå oss till. Fait du bruit och låtsaslipar, klipper med för målade ögonfransar, tills vakten nickar mot en söt, på något sätt ansvarig, kille och säger "dites merci", "säg tack". I den stunden kan jag inte älska att vara blond ung tjej mer. Vakten stämplar var han kommer åt i förbifarten, de bryr sig inte ens om att ta betalt.

Sen är det såklart svinbra. Vad fan annars. Tränger oss fram och franska tjejer blänger surt. (Franska tjejer blänger alltid surt). Alla killar i publiken ser ut som Adam Olénius och jag vill aldrig att det ska ta slut. Men det gör det ju såklart. Sen dricker jag cider som öppnas med kork för tre euro och på metron hem ser jag att om några veckor kommer Vampire Weekend.