Så kommer regnet och vi sitter där på något brasseri igen, lägger våra pengar på alldeles för dyr mat igen, låter våra lika förvirrade hjärtan spy ut allt igen. Vi skakar på huvudena åt varandra och åt oss själva. Det finns inget kvar att säga. Vi har ältat det så många gånger. Vad är det för vits att älta. Vi vet ju inte själva.

"Vi borde kanske åka till New York", säger jag. "New York kanske" säger du.

Samtidigt följer två miljarder människor ett bröllop på teve, regnet faller, och jag säger att jag aldrig någonsin kommer kunna vara någon trogen. Du förstår mig, för du har hört det så många gånger, men du är en romantiker också.

Vi sitter tysta. Börjar prata om något annat.

Jag orkar inte. Jag orkar inte med mig själv. Jag orkar inte med någonting.