avbrott, uppbrott, utbrott
Jag gav bort mitt Zarapresentkort som jag inte ens använt. Jag gav bort kanske tre hundra spänn i mynt i en liten konservburk. Sa: Ge det här till någon som behöver det. Snälla. Jag packade maten i en stor plastpåse och gav bort den, trots att många förpackningar var öppna. Jag antar att de slängde en hel del. Jag lämnade kvar skorna som var så fina men så obekväma, som jag ramlat med och skrapat sönder. Jag lämnade väskan i samma färg som var ännu mer trasig, nitarna hade ramlat bort och det var stora hål i innerfickorna.
Jag lämnade dem vid Ecole Militaire. De var svartklädda och vindrickande och glada, kanske för att de ville att jag också skulle vara det. Jag grät och de sa lilla gumman men då sa jag SLUTA och då visste de inte hur de skulle bete sig. Så de försökte vara glada istället, sa ta lite vin och följ med. Hela parken var full av ungdomar för det var lördag och sommar och solen var påväg ner och allt badade i gulrosa kvällsljus och lite längre bort spelade en högtalare Michael Jacksonlåtar för det var ett år sedan han dog. Sen när det var mörkt gick de nerför trappan för att åka iväg och där lämnade jag dem.
Jag lämnade mediciner och använda tandborstar. Möbler, prylar, lakan, till och med kläder tror jag. En halv tequilaflaska gav jag också bort. Jag gick ner med soporna för sista gången. Vattnade min tappra planta som jag visste förmodligen inte skulle överleva så länge i den instängda sommarheta lägenheten.
Sen lämnade jag honom. På alla sätt jag kunde. Jag var arg och skällde, sa sluta tro på det här ingenting fungerar någonsin, allting tar alltid slut. Jag var glad och snäll, sa fina saker som du har varit så snäll mot mig jag vet inte om någon har varit det förut. Sen grät jag i mörkret tills jag inte kunde andas och då var det han som sa lugna ner dig du måste lugna ner dig lugna ner dig du måste lugna ner dig du ska sova nu, sov nu, sov nu, nu ska du sova.
Allra sist lämnade jag ett barn. Barnet förstod nog inte vad som hände, tittade förbryllat på mig och mina tårar. Sen vinkade barnet till synes glatt och jag satte mig på bussen på planet på tåget bort därifrån och förstod att barnet för alltid skulle minnas detta, precis så lämnade jag det.
Jag lämnade dem vid Ecole Militaire. De var svartklädda och vindrickande och glada, kanske för att de ville att jag också skulle vara det. Jag grät och de sa lilla gumman men då sa jag SLUTA och då visste de inte hur de skulle bete sig. Så de försökte vara glada istället, sa ta lite vin och följ med. Hela parken var full av ungdomar för det var lördag och sommar och solen var påväg ner och allt badade i gulrosa kvällsljus och lite längre bort spelade en högtalare Michael Jacksonlåtar för det var ett år sedan han dog. Sen när det var mörkt gick de nerför trappan för att åka iväg och där lämnade jag dem.
Jag lämnade mediciner och använda tandborstar. Möbler, prylar, lakan, till och med kläder tror jag. En halv tequilaflaska gav jag också bort. Jag gick ner med soporna för sista gången. Vattnade min tappra planta som jag visste förmodligen inte skulle överleva så länge i den instängda sommarheta lägenheten.
Sen lämnade jag honom. På alla sätt jag kunde. Jag var arg och skällde, sa sluta tro på det här ingenting fungerar någonsin, allting tar alltid slut. Jag var glad och snäll, sa fina saker som du har varit så snäll mot mig jag vet inte om någon har varit det förut. Sen grät jag i mörkret tills jag inte kunde andas och då var det han som sa lugna ner dig du måste lugna ner dig lugna ner dig du måste lugna ner dig du ska sova nu, sov nu, sov nu, nu ska du sova.
Allra sist lämnade jag ett barn. Barnet förstod nog inte vad som hände, tittade förbryllat på mig och mina tårar. Sen vinkade barnet till synes glatt och jag satte mig på bussen på planet på tåget bort därifrån och förstod att barnet för alltid skulle minnas detta, precis så lämnade jag det.
