Jag sitter i en ranglig stol i en tradgard i Provence. Mistralen soker sig anda in till oss dar vid husvaggen och jag fryser, fast jag har fatt lana en vit ulltroja som jag redan kladdat ner med smink. For nastan ett ar sedan satt jag pa en liknande middag i ett lanthus en blasig sommarkvall och jag fattade absolut ingenting. Da gjorde sig en vanlig tjej besvaret att forklara de roligaste skamten, men eftersom jag inte ens forstod vad hon sa var det lonlost. Nu sitter jag dar i en helt fantastisk tradgard i en liten by i Provence med en foundationflackig troja och skrattar at allt som ar menat att vara roligt. Jag trivs. Vinet gor mig behagligt frankopplad, distanserad till verkligheten. Jag alskar vinet for det. Jag tittar pa honom och tanker att jag kanner karlek. Jag vet att om en vecka ar det over, ar allting over, borta som om det aldrig funnits, och jag kanner karlek. Han haller min hand och sager forlat igen for att han spillde ut aperitifen pa min klanning. Jag klappar hans skaggiga kind och han ler snett sa som han gor nar han ar ledsen. Jag gillade verkligen den har historien, den var fin. Dagen efter ska jag sitta pa en restaurang i en annan stad och fulgrata i en timme ner i min drink, men just nu, just har, kanner jag bara karlek.