Livet + jag = sant.
Sweet.

Har fått flera jobb.
Sweet.

Det är vår.
Sweet.

Taggar för den här skivan. Älskar hur alla medier och uttryckssätt sammansmälts i denna framtid som är nu. Trailer till sin platta liksom. Kihlen, såklart. Lyssnar på Snook - Är och är fortfarande helt övertygad om dess totala grymhet. Låten Hiphop är klart för lite uppmärksammad. Det blev väl helt enkelt för mainstream att gilla Snook. Synd.

Avhandlade alla pretentiösa ämnen som bör avhandlas då och då till den vackra bakgrunden av Södermalms konstanta gråa trafikbrus idag. Det vill säga tatueringar, Stockholms geografi, Israel-Palestina-konflikten, svenskens bild av Mona Sahlin, Guds vara eller icke vara, och modern arkitektur. Såklart. Gick uppför Vita bergen och kände mig extra Lundellsk, så orerade extra mycket om årtalet 67. Fick till och med Ines att plocka upp Linns inbundna ex av Jack väl tillbaka på Klippgatan. Nöjd med det. Lyssnar nu på Sundströms Vitabergspredikan och känner att jag inte skrivit ett såhär seriöst inlägg typ.. någonsin. Nu ska vi laga lax.

Alltså denna kvinnan. Minns när jag tankade plattan 2005, gick runt med den i min cd-freestyle. Bytte inte på säkert ett år. Bara lyssnade om och om igen. Fem år senare kommer uppföljaren. Jag. Är. Så. Taggad.

Klart hon är en världsstjärna. Klart hon hänger med Snopp Dogg. Klart hon är hos Letterman. Klart alla amerikaner tycker hon ser ut som en lebb. Klart hon inte bryr sig om det. Klart det här albumet kommer bli grymme.

(Första klippet, 0:27 - SOUNDS PROMISING.)

Hur kan jag ha missat detta fantastiska underbara enastående band?

Ju mer jag tittar på hennes version av Hela livet var ett disco blir jag övertygad om den här damens EXCELLENS.

Alla människor som syr sina egna kläder, gör sin egen koreografi och samtidigt har världens största självdistans förtjänar att hyllas. HYLLAS säger jag. Jag skulle kunna gå så långt att säga att Lena Ph är allt jag önskar att jag var. Hon är QUINNAN MED DET STORA Q:ET.

Till vänster: Så ung, så oerfaren, men ändå så grym i en fantaskisk låt. Observera koreografin!
Till höger: Bästa, roligaste, mest sinnrika tolkningen av Flickorna från Småland.




Liksom. Vem skriver en hyllningslåt till sig själv? Lena Ph. Såklart. Vad har man på sig när man sjunger en hyllningslåt till sig själv? Manskläder. Såklart.




Alla människor som avfärdar den här fantastiska kvinnan har inte hajat någonting. Om hennes DJUP. Hennes FEMINISM. Hennes IRONI. Kort sagt: de har inte fattat någonting.

Alltså DEN HÄR KVINNAN.

Jag vet att det kan låta onyanserat och populistiskt, men det är stor chans att den här låten kvalar in på listan av 00-talet bästa. (Tillsammans med Sexyback då. Såklart.) Videon är i alla fall helt klart decenniets bästa.

Och här i en fantastisk cover:

Detta kan vara det bästa ickereligiösa religiösa statement jag någonsin beskådat.

(Minns, Hanna, att du lipade över att deras nya platta inte nådde upp till samma nivå som debuten - bland annat med denna låten som exempel. "Man kan inte göra en låt som heter Party with my pain. Come on" sa du. Vill bara framföra att du har jävligt fel. Den här låten är perfektion. För att inte tala om videon. Herregud. PERFEKTION.)

Är inte så senti längre. Mest arg. Köpte kläder idag för första gången på jag minns inte hur länge. "Det här behöver jag" sa jag till mig själv, men det var ju lögn. Mådde lite dåligt. "Det är ju ändå second hand" sa jag till mig själv. Mådde ännu sämre för att jag inte ens kunde bortförklara mig själv.

Och när vi ändå är hippa och fashion och handlar kläder och sånt:
Var först skeptisk Phrazes For The Young (även om titeln är skön), men den här låten slutar inte vara bra. Varför var inte den singeln?
11th Dimension suger ju. Den behöver akut ommixning.

Superkul.