Har en tendens att bygga upp höga förväntningar. Tänker på min kommande lägenhet. Min fina, fina kommande lägenhet. Allt kommer bli så bra där. Formulerar saker som "vi är inte gjorda för att bo i en sån här stad" och smakar på orden en stund. Har någon slags migrän, ligger i min säng med matteböckerna. Jag pluggar inte, de bara ligger där så jag kan känna deras trygga hårda kanter mot kroppen. Tänder ljus. Sätter på mig raggsockar. Migrän är fan grymt, inte för att det inte hade varit kul att gå på festen, men nu måste jag ju vara hemma. Vad synd. Trean visar 40 days and 40 nights. Jag älskar den. Även om jag blir lite ledsen. Man är inte skapad för att vara utan någon, om det så är för 40 days and 40 nights. Sadist-trean. Tänker på mina vänner. Mina fina, fina intellektuella vänner som hellre diskuterar politiska system än tittar på Idol. Det kommer bli så fint, så fint. Lägenheten och kollektivet och vännerna. Jag har en tendens att bygga upp höga förväntningar. Känner mig lite ensam, ingenting händer på Facebook, så jag deriverar några funktioner.

I det här inlägget skrev jag att jag jag skulle börja lära mig spela gitarr igen. Minns ni det? Klart ni gör, ni minns ju allt om mig. Hittade i alla fall en gitarr i garderoben hos min fina men smärtsamt omusikaliska vän. Så den har jag adopterat. Nu jävlar ska det spelas.

Tyvärr var det roligare att fota gitarren än att spela på den.
Så här får ni en bild istället för ett ljudklipp.
Men vafan, nöje som nöje.

viens mon chat says:
en dansk modell kom fram till mig väldigt randomly och frågade om jag ville festa med henne jag typ ooook, sen gav hon mnig 50 euros till taxi sjuuuuukt!!!!! jag måste berätta.... det var så sjukt.
fanny says:
haha modell också
viens mon beau chat says:
jag träffar henne och nåra maffiamän, i en kickass lägenhet vid triumfbågen där de sitter och räknar feta buntar med 100eurosedlar!!!!
och det var vip the whole night... private driver, eveeerything!!!!
nästa gång, inte bara private driver men ryskaaaa livvakter!!!!!
som följer en till the fucking bathroom!!
och crystal!!!
fanny says:
hahaha
geez
viens mon beau chat says:
fan. galet. hemska vaa att den rikaste maffiamannen ville ha mig som flickvän och han sa he would pay me
men kunde inte
point is - you gotta come! fatta inspiration du fått till att skriva


Ja, fan vad jag skulle skriva.

Men nej då nej då jag sitter här med mitt sparkonto och mina värmeljus och tittar på hjärnåderbråcksoperationer.

Ge mig en god anledning till att jag ska bo i den här stan.


Jag hatar mig själv.

Stackars Viktor Sterner fick igår bli offer för ännu en av Ines och mina ideologiska diskussioner. När vi känner att vi inte kommer längre börjar vi pressa den enda i rummet, det vill säga Viktor, att välja sida. (Han väljer såklart mig).

Diskussionen urartar snart med "argument" som "Göran Persson har skrivit en bok som heter Min väg, mina val - TÖNTIGT" (Ines) och "jävla borgare, du fattar ingenting" (jag).

Men eftersom jag är en ödmjuk person vill jag ge Ines fler chanser.
Alltså:
Ines hävdar att både Bildt och Persson gör bort sig som fan här, särskilt Persson. Han använder "klyschig retorik" för att säga ingenting. Båda är patetiska med Bildt står starkast.
Jag hävdar att Persson är genial och han totaläger Bildt - som försöker gå in och nalla på socialdemokraternas ursolidariska ideologi.

Vi måste ändå framhålla att hela diskussionen om vem som har sett mest elände såklart är på sandlådenivå.

Men nu måste ni välja sida.
(Här säger Ines att det inte är rättvist eftersom "dina vänsterorienterade vänner kommer ju rösta Göran!!!")

Nejdå, såklart inte, ni kan ju tänka själva mina små solidariska hjärtegull.
Och det handlar ju inte om var man står i politiken - utan hur man reagerar på klippet.
Make mama proud.
Välj nu.

The obstacles we built for ourselves, my love.
Creating decisions to make, my love.

When really it could be this easy:

You,
and me,
and house,
and food.

When the Stockholm insecurity is like I don't exist.
When the choire in my chest is always stuck at the chorus.

But there's a longing in me for things that yet haven occurred,
so I return to the city
again
and again.

Det har slagit mig.

Att jag vill bara vara kompis med snygga människor.
Jag tycker bättre om snygga människor.
Jag vill bara se snygga människor.
Alla ska vara snygga.

Jag är en hemsk människa.
Fruktansvärt och brutalt ytlig.
HEMSK.
Alla är lika värda och insidan är vacker-snacket är bara politiskt korrekt bs när det kommer från min mun.


Men jag har väldigt snygga vänner i alla fall. (--->)

Jag menar.

Bara kolla på benen, så muskulösa men samtidigt
så kvinnliga.
De ariska dragen i deras ansikten.
Minerna som visar "vi har också självdistans
till vårat utseende".




Det har bara riktigt snygga människor.

Drömmer konstiga drömmar
Flera nätter
Jag är otrogen
Jag gifter mig
Med fel person
Måste förklara
Hur ska jag förklara?

Vaknar
och känner en svag skuld hela dagen
Vaknar
och har så ont i kroppen
Sängen är så hård

Jag är så mjuk

Går till Ica
Med min skuld
Handlar fyra paket euroshoppernudlar
euroshopperchampinjoer
Känner mig som en så klyschig student
Jag hatar att vara klyschig

Dööööööööööööööööör.

Love Actually.
Hur kan de ens visa den filmen på en söndag?
JÄVLA SADISTER.

Alllt handlar om par här.
Pussipuss gulligull.
Alla är tillsammans.
Alla har varandra.



Jag kommer inte ihåg ditt nummer längre.

Facebookalbum visar för mig att han har köpt en Andreas Carlsson-jacka.

Andreas Carlsson.

!!!


Jag dör.
KOM HEM.

Går Hovshagas fuktiga cykelvägar
Gula gatljus
Via Slottsbrovägen till Paradvägen
Tittar in
Lördagskvällsfönstrena
Mysbelysning
Ostbågar
Lördagsfilmen på fyran

Egna små världar
i små kantiga lådor


Går fuktiga cykelvägarna
Man möter aldrig någon här
Räknar ut
att det bara bor tre av nio kvar nu
Tre av nio och det här som var
vårat universum

Går förbi huset där killen bor
som var en tönt, efter, sen i puberteten
Där är det fest
och det låter faktiskt
riktigt trevligt
Jag drar upp luvan över huvudet
Kul för honom

Går förbi huset där killen bor
som jag var så våldsamt förälskad i
Gick fuktiga cykelvägarna
i det gula ljuset
Precis som nu
Och det känns fortfarande lite speciellt
När jag tittar in

Egna små världar
i små kantiga lådor
Jag vill också ha
Ett litet hus
En man
Mysbelysning
Ostbågar
Lördagsfilmen på fyran

Tänker på min man
"Min" (Konstigt)
Jag vill också bli tittad på
i en sån liten låda
tillsammans med honom
Jag vill bli tittad på
av honom
Jag vill
vara fin och ha parfym
för honom
Laga god mat
Säga "gud vad skönt med lördag"
och somna i soffan
när filmen bryts för nyheter

Läs den här.

Packar mat för en halv armé. Cyklar genom konstant stril och har ett fint lager regnvatten över hela mig när jag kommer fram till campus. Hittar tjecken nere i vårat mikrofilmsrum. Alla andra grupprum är alltid tagna, men vi har hittat mikrofilmsrummet. Han säger till mig att jag inte ska bli läkare och jag tänker att jag inte längre kan räkna människorna som sagt det till mig. Gotländskan kommer snart och vi sitter i mikrofilmsrummet och diskuterar detaljer i vår plan för Iraks framtid. Det är mikrofilmer på hela väggarna och jag är väldigt blöt.

Möter den tyska mamman när de kommer ut från sitt seminarie. Jag frågar hur det gick och hon säger att alla skämde ut sig. Blir lite, lite nervös. Tjecken, gotländskan och jag nailar sedan seminaret.

Träffar Samuel. Äter upp halva armématen samtidigt som han hjälper mig att göra ekvationssystem och tangenter. Han blir nästan ledsen när han inte hinner förklara för mig hur man algebraiskt bevisar att arean på en kvadrat alltid är större än arean på en rektangel. Är glad och känner att jag fattar saker.

Sitter på matteföreläsning. Får talet e förklarat för mig och blir nästintill idiotförklarad av läraren. Blir ledsen och känner att jag inte fattar någonting.

Går till Smedjan och flummar ihop en granskning av fotokursdeltagarnas bilder. Har ont i kroppen av att sitta ner. Tänker vad fan gör jag det här för, som vanligt, och sparar utan att ens läsa igenom.

Går till biblioteket och överväger länge om jag ska köpa en kopp kaffe för dyra 16 kronor. Står upp och dricker min dyra kopp kaffe och äter min medhavda macka samtidigt som jag förkortar lite andragradare. Det gör för ont i min kropp att sitta ner. Försöker ännu en gång komma på hur jag ska få min kropp att sluta göra ont på ett så snabbt och smidigt sätt som möjligt. Några i min klass sitter längre bort och fikar tillsammans. Jag hatar mig själv för att jag inte är kompis med dem och för att jag inte sitter med dem och fikar. Såsom e är ett irrationellt tal är det är ett irrationellt hat. Jag hatar mig själv för att jag inte går fram till dem och börjar prata. Tänker lite på bankmannen. Det skulle vara skönt om han vore här. Jag känner mig ensam och lite ledsen.

Ryskan kommer fram och lägger armen om min midja. Hon sätter sig bredvid. I hennes skola piskade man i barnen algebra så vi försöker lösa stjärnuppgifterna. Det går dåligt. Men hon är snäll. Hon säger "vi borde äta lunch någon gång" innan hon går.

Amerikanen knackar på fönsterrutan. Han kommer in i och jag får som vanligt känslan av att han är kär i mig. Vi pratar om det amerikanska vs det svenska samhället och han beskriver sin nya bild han fått av USA genom att komma till Sverige "som om någon sagt till mig att Jesus inte fanns".

Det vi pratar om är så intressant att jag måste springa till fotolektionen i F-huset. Undrar igen när jag sitter där vad fan jag gör det här för. Vill dö litegrann, eller skrika rakt ut av uttråkning och meningslöshet. Men skrattar ändå med de andra. De är roliga och rätt så mysiga. Även om de bara fotar gärdsgårdar. Visar mina bilder på Ines och då blir det roligare.

Åker hem. Försöker berätta allt detta för mamma och hon undrar om min poäng är att skryta. Jag säger att det är den inte. Alex kommer och lämnar en blixt. Cyklar till Grisen och fotar fulla sorgliga studenter. En del har sex i hörnen. Jag tänker STACKARS BARN och kommer på att vi var likadana för ett halvår sen. Blir lite ledsen igen.

Cyklar hem, lyssnar Fuck forever och tänker att jag borde gifta mig. Pratar med Ines om roliga svar på seriösa jobbmail. Bara "LOL" är det roligaste. Bloggar sedan ut det här.

Har kommit på en 10 sidor lång liberalistisk lösning till Irakkriget.
Är sjuk.
Huvudet är mos.
Har haft min första mattelektion på basåret idag.
Äntligen lite riktig vetenskap.
Jag hatar grupparbeten.
Är sjuk.
Huvudet är mos.
Imån ska Fredik Härén prata på Uni och jag ska få en spruta.
Min mobil är superborta så ni måste ringa hem.
(Eller hitta min mobil).

Hejdo.

Alltså jag vet att detta varken är min eller er musiksmak, men ingen kan väl ändå förneka grymheten i den här låten? Fantastiskt.

Så kom hösten och det blev iskallt som över en natt. Träden
målades i varmare färger och ett evigt regn lade sig blytungt
över staden. Blåsten tog tag i husen, man hörde hur väggarna
kämpade emot, och du satt inomhus med din plötsliga frihet och
tänkte vad tur. Vad tur att jag har någonstans att bo.

 

Hösten kom och du var stor. Fri, inte fångad i någon vardags-
ram eller något schemafängelse. Allting var som över en natt
upp till dig själv och ingen i hela världen kunde längre peka åt
dig att ställa dig i ledet. Dagarna var inte längre indelade i helg

och vardag, dygnet hade inte morgon och kväll. Allting bara

var.

 

Men så kom hösten och plötsligt var det tomt. Du gick devåta cykelvägarna där du vuxit upp och insåg att det var någon annans cykelvägar nu. Husen där alla som format dig till den du är en gång bott stod tomma och tysta och bara väggarnas kamp mot blåsten hördes där. Flick- och pojkrummen var tömda på drömmar som nu flytt iväg för att uppfyllas och så var väl tanken att även fallet skulle bli med dig.

 

Hösten kom, hösten som ni hade ältat så mycket. Som en del haft ångest inför, andra längtat till. Hur många gånger hade ni inte fått frågan om vad som skulle hända i era liv när augusti blev september och hur många gånger hade ni inte legat på era pojk- och flickrum och försökt komma på svaret. Snart blev september oktober och du hade fortfarande inget svar.

 

Hösten kom, svarslös och obarmhärtig, och allting fick en annan dignitet. En annan tyngd, såsom höstmolnen mer liknar bly medan sommarmolnen liknar bomull. Du började förstå någon slags vikt av pengar och andra existentiella ting. Väggar som skyddar mot vinden, till exempel. Hösten kom och lade sig tillrätta, tungt och suckande, som en slags paus. Ett andrum, ett stillastående ögonblick av bara väntan. Ett vakuum, mellanrum, mellan ett spikrakt inrutat ungdomsliv och ett kommande vuxenliv. Du var inte färdig med din ungdom och du hade inte lust att låtsas vara vuxen än, så allt du kunde göra var att vänta. Så medan regnet ökade ännu ett steg i styrka och ännu ett flickrums drömmar packades ihop för en flytt var det det du gjorde.

Ekonomisk funfact: Bara 2% av alla transaktioner som sker i världen handlar om varor och tjänster. Var tror ni resterande består av? Rätt svar vinner en dejt.


Idag pratar vi om skuldkrisen på 80-talet och det är inte lika mycket fun i de factsen. Den här utbildningen ger verkligen näring åt mitt hat mot USA. HAT. Kolsvart jävla hat. Det börjar nästan bli läskigt. Jag sitter biblioteket och nästan överväger på vems sida jag står i 9/11. Det var ju ändå rätt smart av terroristerna. Man kan ju förstå dem.
Eller?

EH. HALLÅ.
Nej, än är jag kvar på marken. Jag tycker inte det är rätt att döda människor.
Även om de är amerikaner.

Sen, på bussen hem, mitt bland alla sjukligt jobbiga högstadiekids, börjar jag nästan gråta över debt vs basic social services-tabeller för heavily indebted countries. Tanzania: 46% of GDP to debt, 15% to basic social services.

De här äckliga jävla maktmänniskorna.
Det här jävla systemet.
Det här jävla liberalkapitalistiska systemet.
Det är jättevackert och supersmart i teorin, mycket bättre än marxism och, realism, nationalism, strukturalism.
Men det funkar ju inte.

En kris som den på 80-talet som fortfarande gör att tusentals människor dör varje dag ska matematiskt sett ske var tusende år.


Detta FUNKAR ju inte.


!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1


(Lippaus.)

Ines och jag är inte bara frilansande skjutjärnsjournalister, featurereportrar, fotografer, strateger, projektledare, omorganisatörer, inspiratörer, korrekturare och textkritiker - vi är OCKSÅ illustratörer.

Som ni ser har vi redan en väldigt personlig och utpräglad stil.
"Klipp-och-klistra" kallar vi den.








Vi tar 3000 spänn per illustration, ni kan kontakta oss via vår sekreterare Julia.

Saker jag tänkte på idag istället för att lyssna på Florida-professorns prat om demokrati i Afrika.

1. Vilken SJUKT cool sal, jag måste börja ha min kamera med mig överallt.
2. Fy fan vad kallt det är.
3. Ligger det i unis miljömål att spara in på värme?
4. Är det oartigt att ha ytterkläderna på sig?
5. Varför har sju killar på raden däruppe kostym på sig?
6. De är nog ekonomer.
7. Har Jacob kostym på sig i skolan?
8. Fan vad töntigt i så fall.
9. Ska jag åka med till Afrika?
10. Nej, just det, Jacob har tishor när han går till skolan.
11. Klart jag ska åka till Afrika, är jag dum eller.
12. Undra om Ines tycker det är jobbigt med föreläsning på engelska.
13. Varför antecknar alla?
14. Där kommer Carolina Klüft.
15. Varför kommer hon för sent?
16. Hon kanske har tränat. Hehehe.
17. Men måste jag sälja mina fonder om jag ska åka till Afrika?
18. Jag vill inte sälja mina fonder.
19. Varför tittar han så mycket på just oss när han pratar? Vi har ju ytterkläder och inga anteckningsblock.
20. Han är säkert gubbsjuk.
21. Undra om det är hans fru som sitter där.
22. Oj, undra om den killen tyckte att jag dissade honom nu när jag tittade bort när våra blickar möttes.
23. Det finns inte en enda snygg tjej som sitter på den sidan.
24. Fan vad jag ser dåligt utan glasögon alltså.
25. Undra om jag ser snygg ut med glasögon.


Konsensus: Be mig inte berätta vad som sas under den föreläsningen.

Men ikväll spelar Bowties på Stallarna så everything is just happy and dandy, som min lärare så enträget envisas med att säga.

(Håll käften Ines allt för konsten!!!)

Waddup nya fotografen ser ni hääääääär.
Eller ja, eh, kanske inte.
Men har i alla fall fått mina första fotouppdrag.
Eller nä, det är ju inte sant heller.
Jag har fått mina första fotouppdrag UTANFÖR Smp.
Eller nä, det är ju inte heller sant.
"Uppdrag" låter ju som om jag jobbar.
Och alltomwhisky aint givin me nuthin.
Så, inget jobb.

Anyhoo.

Vad jag egentligen ville med det här inlägget var nog att lägga upp bilder på sprit. Inte särskilt bra sådana, men det är sprit i alla fall. Och det är det för lite av i den här bloggen.

Vänta lite
Jag kommer strax
Jag ska bara
Rädda världen först

Jag ska jobba på era tidningar
Läsa om kardiovaskulära systemet
Vi ska ju åka jorden runt
Jag kommer
Vänta lite bara

Jag kommer till London
Och Stockholm
Paris
USA
Vi ska ju jobba
Och festa
Och leva
LIVET

Bara
Vänta lite först
Vänta

Jag ska bara
Läsa alla böcker
Plugga alla kurser
Jobba in alla pengar
Först

Bara vänta lite
Jag ska älska dig
Och ge mig själv till dig
Föda lite bebisar
Vänta lite bara
Vänta

Jag ska bara
Göra karriär
I alla sektorer
Jobba överallt
Bo hos alla
Hjälpa alla
Rädda alla

Men sen kommer jag

Idag sa Emelie: "Sälj dina fonder och följ med till Afrika".
Och jag sa: "Ååååååååååh." (Både som ett entusiastiskt utrop och ett stön av smärta på samma gång)

Vi ska få tillbaka första uppsatsen och läraren pratar generellt om vad som behöver förbättras. "You have to spell correctly", "you cannot quote without references" och "do not be subjective if the question does not beg you to".
"That is not academic writing."
Eh, ja?
Gud, var har jag hamnat egentligen? tänker jag och viskar "lågstadieee" till Emelie.

Sen får jag tillbaka min uppsats.
Betyg: Fx.
Fx?
FX?!

På universitetet betygsätts uppsatser från A till F. Och jag fick Fx.
Alltså: jag måste skriva om.

Detta för att jag läst "more than 100 conflict related fatalities per year" istället för "less than" och dragit helt jävla fel slutsatser.

Ett jävla läsfel.
More och Less.
Första styckets fem rader underkände hela uppsatsen.

Välkommen tillbaka till lågstadiet, Fanny.

Det är lördagskväll och min pappa börjar recitera dikter som han allt som oftast gör
på lördagskvällar. Vi diskuterar litteratur och det är sällan jag diskuterar något med
en så liten känsla att jag vet vad jag snackar om. Pappa deklamerar teatraliskt verser
och säger "obildade unge" mellan en av Bellmans epistlar och Tegnérs rim. Obildade
unge! Det säger han.

Detta eftersom jag har erkänt att jag inte vet vilka Sveriges fem nobelpristagare i
litteratur är. Nej, inte Strindberg. Nej, inte Hjalmar Söderberg. Nej, inte Ekelöf,
Martinsson eller Almqvist. Obildade unge! Ååååh.

Han säger "den vår de svaga kallar höst" eftersom det stormar utanför och det gillar
jag mycket. Svart och svårt. Höst är bäst. Det har en av Sveriges nobelpristagare
skrivit, och jag har aldrig hört hans namn. Jag slår vad om att ni är lika obildade som
jag. Utan att googla är ni chanslösa på denna kvintett av författare. Aint I right?

... sitter Ines och är fredagsnervös. Det är ju Idol ikväll! Någon fredagsglad reporter sticker in huvudet och undrar vad det är sådant liv om. Ines sitter i arkivet och letar upp allt hon skrivit så hon kan skicka in en lönelista. Jag har det bästa lönesystemet, säger hon till mig. Även om hon vet att jag har fått min lön i tid överlägset fler gånger än henne. Alexander tittar förbi och säger att jag nog kan låna ett objektiv av fotoredaktionen. Kul! Jag måste gå på jakt på nedervåningen någon gång. Känns som om det finns en hel fotoskatt där. Ines säger att vi måste börja leta efter lägenhet snart, sen gnäller hon i tio minuter över vilka tråkiga människor det är som blir läkare. Jag skäller på henne att hon inte tar ut sin mugg i köket och sen går jag hem. Hej hej! säger vi. Det är ju fredag. Kul! Härligt! Galej!

Andreas sa i direktsändning att han tyckte Karolinas framträdande var "rätt så sexigt" och jag kan inte annat än hålla med. Även om jag blev lite svartis. Andreas sms:ade sen att jag såklart var sexigast, så det är lugnt nu.
Jag får en konstig känsla att jag vill vara Karolinas och Andreas kärleksbarn. Vilken sjukt cool familj. Men samtidigt vill jag ligga med båda två. Märkligt. Familj 2010 I guess.

Pretty neat, huh?
(Aj min musarm)

Sjön ser olika ut varje dag. Brun, grön, grå, blå. Stilla, krusad, räfflad, vågig. Jag cyklar förbi den på morgnarna och  carpe diem-suger i mig det faktum att jag är vid en sjö. Och att den luktar sjö. När det blåser in från vattnet och löven faller diagonalt över cykelvägen luktar det verkligen sjö, ibland till och med hav. Ofta lyssnar jag på Sommar, fast det är höst. Om nån jazzsångerska som berättar om uppväxten på en bondgård helt avskärmad från människor.

Idag när jag cyklar förbi är sjön grå. Grå och räfflad, lite som ett plåttak. Det börjar snart dugga. Sen börjar det regna. Och ösregna. Mitt nyfönade hår blir plaskblött, mina kängor som två akvarium på fötterna. Löven faller diagonalt över cykelvägen och det är nästan så att jag blåser med ner i skogen. Och här kommer det konstiga:

Jag bryr mig inte.

Jag tänker att jag ändå torkar snart. Jag tänker fan vad häftigt det är med regn. Vad fina löven är. När jag kommer fram till Willys blåser vatten av från ett tak med sån kraft att det bildas något slags litet moln av regnvatten i luften över parkeringen. Och jag tänker: Fan vad mäktigt.