Insåg precis att av samtliga artister jag recenserat de senaste ÅREN har EN varit kvinna. (Annika Norlin. Såklart.)

Varför?

På nittiotalet och i början av tvåtusentalet
var Dennis Lyxzén stor. En fadersgestalt i
den svenska hardcore- och punkfamiljen
med banden Refused och The (Interna-
tional) Noise Conspiracy. Som marx-
ist, vegan och straight edgare var han vik-
tig för debatten i Sverige, viktig för många
unga. År 2010 står han med sitt band In-
vasionen på Musikhuset i Växjö framför
en publik som man kan räkna på händerna
och fötterna. Man måste här inte dra några
särskilda slutsatser, men det är ändå an-
märkningsvärt.

Anmärkningsvärt, verkligen. Det borde kv-

artetten där framme på den lilla scenen

också tycka. Lyxzén påpekar att de har åkt

ända från Umeå och att det ju är "rent avståndsmässigt svinlångt". Men inga sura miner för det. Invasionen drar igång första låten Hela världen brinner som vore det fullsatt. Inte alls som om det vore mindre publik än på en konsert med ett random oetablerat metalband från typ Älmhult. "Onsdagskväll i Växjö! Känns det bra eller?"

 

Men Invasionen låter ungefär hundra gånger bättre än ett random oetablerat metalband från typ Älmhult. Och det är de förmodligen väl medvetna om, så de få som kommit bjuds ändå på en hängiven - om än kort - konsert. Den raka, svenska punken är explosiv och jäkligt tight - ett uttryck som Lyxzén raljerar över. "Bara man börjar och slutar samtidigt så är det alltid någon som säger att det är tight". Fantastiskt medryckande är det i alla fall, och fanns inte den svenska blygheten skulle nog fler dansa som de fem tjejerna längst fram. Med armarna över huvudet. Det skulle i alla fall jag göra, om jag inte vore svensk och blyg då.

 

Hela situationen blir i och med den låga publiksiffran faktsikt tämligen intressant. Lyxzén använder åskådarnas agerande, eller snarare icke-agerande, för att få fram sitt budskap om att man skapar sitt eget öde. Sin egen fantastiska onsdagskväll. "Man kan göra det här till världens bästa ställe, det är liksom upp till en själv." Det faktiskt inte bättre i Göteborg." säger han på sin norrländska menande till de unga i publiken. Ett väldigt passande intro till låten Lämnad kvar med textraderna "Jag hoppas att du hittar / vad du letar / som inte finns här". Och nog dansar publiken lite mer just då.

 

Efter lite mer en halvtimme stadig, enkel, proffsig rock får vi veta att en till låt ska vi få, men snart spelar ju Barcelona mot Inter. Det blir till slut en bra konsert, förutsättningarna till trots. Om än rätt så märklig. Synd på antalet liter bensin per åskådare bara.

 

Publicerat i Smp 29/4 - 2010, foto: Lina Alriksson

miri säger:
annars blir jag plastikkirurg!!
som i nip/tuck
fanny darling baby girl säger:
ja
fan vad du skulle passa
miri säger:
älskar det
han den snygga
fanny darling baby girl säger:
miri så blir vi fab läkare som går runt och är snygga och opererar snyggast av alla

Alors on récupère.

ALORS ON DANSE.

Det måste handla om konsekvens. KONSEKVENS. Allting med konsekvens gör mig så lycklig. Må det så vara en diskussion i ett medelklasskök i en villa någonstans på Teleborg. Bara det känns som om någon KONSEKVENS är närvarande, något mer än förutsägbara åsikter och stereotypa politiska läggningar. Tack ni konsekventa, INTELLIGENTA människor. Ni ger mig hopp. Liksom. VÄRLDEN. Liksom.

Och sen en halvtimmes bilfärd med två Lundtalande sjuksystrar. Läkarbranschen. Läkare. Inget liv. Skilsmässor. Förstörda barn. LÄKARBRANSCHEN.

Jag är så berusad och klockan är inte ens tolv. Vad gör jag hemma?


Livet <3

Det är okej att vara tonårig. Det är okej att ha läppstift. Okej att vara naken under skinnjackan. Det är okej att sjunga "don't you know that I love you still oohooh". Är man Moto Boy så är allt okej. I alla fall på Musikhuset denna afton.

Oskar Humblebo har med sin enmansorkester knåpat ihop två superhyllade plattor, nästan uteslutande med hjälp av en elgitarr och en blödande röst. Växjöpubliken får dock först höra hans cover på den sakrala motetten Pie Jesu. Med sitt Jeff Buckley-liknande gitarrkomp och en sång lika hög och klar som en liten sopranflickas bevingar han de latinska orden så att man nästan blir lite religiös. Han lägger ribban högt.

Som tur är så blir inte den
första låten höjdpunkten.
Höjdpunkten är liksom hela
tiden. Moto Boy skalar av, tar
i, blir försiktig, blåser på ig-
en. Med den konstant dram-
atiska dynamiken blir det
aldrig ointressant. Och man
kan inte ta ögonen från
honom, även om han själv
nästan frånvarande håller
blicken fixerad i fjärran. Det
finns liksom så mycket att
fascineras av. Den pricksäkra
sången - sällan hör man en
man sjunga så stabilt i så
höga oktaver - till exempel.
Eller det faktum att så
mycket musik ryms i bara en
elgitarr och en röst. Det blir
så intensivt och lika naket
som bröstet under skinn-
jackan.

In i halva konserten får Moto Boy ändå påökning på scen, i form av en violinist och pianist. What is was like to be with you - lipvarning redan på titeln - blir därmed ännu mer hjärtskärande och jobbigt vacker med den breddade ljudbilden. Smäktande, olycklig, tonårig kärlek förstärks av sentimentala stråkstämmor i resten av konserten, och här skulle man kanske kunna tycka att det blir för mycket. Men nej, nej. Moto Boy förklarar själv varför vi gillar det vi hör med de enkla orden "för att vi är så jävla blödiga som vi är." Sen vidareutvecklar han och berättar att han är så glad för att folk fortfarande kommer, att man aldrig ska ta för givet att någon kommer, att man aldrig ska ta någonting för givet. Där pausar han och visar med en grimas att det sista kanske var lite väl pretentiöst sagt.

Och det är i och med de där små grimaserna, skämten i det avslappnade mellansnackat som allt liksom blir legitimt. Med en uppriktighet, självdistans och ärlighet får man ha hur mycket läppstift och stråkar man vill. Och man får sjunga om precis hur mycket känslostormande kärlek som helst. Vi köper det. Så jävla blödiga som vi är.

Publicerat i Smp, 22/4 - 2010, foto: Filip Sjöfors

Får så fina mejl från människor över hela världen. Får så fina besök på torsdagskvällar av vänner från ett annat liv. Alla gör vad de vill, i vilket land de än må vara i. Inga mer ramar och klasser. Alla är fria. Vi googlar lägenheter och pratar på facebookchatten över landsgränserna. Allt är så fint och askan gör att solnedgångarna blir så vackra.

"Allt handlar om kärlek nu."

Att avbryta den här låten på ett dansgolv borde vara TYP olagligt.

Minns att jag var kanske åtta år, satt klistrad framför MTV (à coté: vad fan har hänt med MTV egentligen?) med min syster. Tänkte: "det här är något stort". (Okej, det tänkte jag nog inte, men jag fattar det nu.)

KING video också. GUD.

Everything will be alright in the end.
If it's not alright - it's not the end.

JA JAG VILL LEVA JAG VILL DÖ I NORDEN.

Jag trodde att jag hade blivit kvitt den. De där svettiga banden man tvingades ha på sig på gympan, färgpennorna i bilden, tveksamma trender någon gång i början på 2000-talet. Jag trodde den låg bakom mig. Men den är mer närvarande än någonsin, smärtsamt och enerverande. Den gula färgen.

När man passerar 20 trodde jag att man enkelt och galant skulle ta något slags vinrött, mockafärgat eller kanske till och med koboltblått steg in i en lite mer sober vuxenvärld. Neonfärger och skrikiga nyanser skulle i tryggt förvar få vila under ett tjockt täcke av nostalgi och pinsamhet i gamla fotoalbum från tonårstiden. Men så fel jag hade.

Varenda bussröv är tapetserad, varenda tidning man slår upp har en helsida, och nu är den också inne på min Spotify och härjar. Den gula färgen. Linnéuniversitetets marknadsföringsbudget verkar vara större än alkoholkonsumtionen på campus, och överallt denna färg. Ständigt närvarande i mitt annars så vackert dovnyanserade liv. Det värsta är de gula tröjorna som tryckts upp och som en del människor, som förmodligen föddes helt utan omdöme, faktiskt har på sig. Och överallt står vi och kliar oss i huvudet: Vad hände egentligen? Vem tänkte till här?

Jo. Det är hippa reklambyrån Stockholm Design Lab som är upphovsdjävularna till denna fruktansvärda färg, som någon annan människa som (om möjligt) föddes med ännu mindre omdömesförmåga, okritiskt accepterade. Kanske för att de kom från Stockholm, kanske för att någon med makt var färgblind, kanske för att de gav en sjuhelvetes jäkla pitch. Den skulle jag vilja höra i så fall. Designbyrån säger sig vara inspirerade av överstrykningspennor till denna horribla nyans. (Det är nästan en förolämpning mot andra färger att ens kalla den "färg"). Briljant va. Överstrykningspennor! För de vill man ju se mer av. Denna snilleblixten ses också på hemsidan där gulheten fått sällskap av en ännu mer kräkfärgad grön. Touché.

Gula sidorna! Trisslotter! Varför reagerade ingen tidigare? Ingenting positivt i världen är gult. Kiss i snö, tänderna på en gammal tant som rökt hela sitt liv, plastmattor i billiga hyresrätter, toaletten på ett uteställe som ingen städat sedan kriget. I can go on and on. Msn-smileys, det äckliga i ägg, maskrosor, ölspya,  hur färgen blir på håret om man bleker det fel. Påsk - den tråkigaste högtiden! Gult. Är. Fult.

Gul är en färg som är till för att ha i offentliga utrymmen så att man inte ska se hur skitit det är. Det är inte en färg som får folk att tänka "aha, det här universitetet verkar seriöst, här ska jag börja forska". Om marknadsföringskurserna över huvud taget får några sökande i höst ska jag personligen äta upp min egen hatt. Det faller på sin egen orimlighet.

Fram tills dess antar jag att jag helt enkelt får stå ut med åsynen av dessa jättelika kissfärgade tavlorna på campus, väntandes på att någon tar sitt förnuft till fånga så vi kan återgå till vår härliga beiga vardag. Jag hoppas de väljer smakfull, dämpad marinblå.


Krönika publicerad i Sista Brefvet 20/4 - 2010

(Hahahaha alltså denna bilden jag dör.)

Idag när vi studerade harmoniska vågrörelser insåg jag
VARFÖR sinx blir cosx när man deriverar, och följdaktligen
-cosx i andraderivatan.

Blev SÅ fascinerad. Och till och med lycklig!

Insåg kort därefter, delvis på grund av att ingen annan
tyckte det var särskilt coolt, att jag måste lägga min ribba
lite högre för vad som imponerar på mig. Man anpassar sig
så fort till astråkiga omständigheter att vad som helst till
slut kan få en att bli lycklig.

Det går inte att inte älska Magnus Tingsek.
Slår man upp avslappnad i en ordbok finns där
karln på bild, och för några år sedan blev han
utsedd till Sveriges sexigaste man. Därtill
kommer fyra egensnickrade grymma plattor,
vars genre knappt går att definiera. Briljant
jazzsoulpop är ett försök. Man borde således
inte ha några invädningar.

På Kafé de Luxe denna afton har Malmöpågen
med sig den, om möjligt, kanske ännu mer
musikaliska vännen Måns Mernsten på
klaviatur. Det vill säga ett gammalt Rhodes-
piano och en Moog. Det är spontant, det är
opretentiöst, det är "noll förberedelse, men det
är ju så vi vill ha det".
Som första låt spelas den softa, så finstämda Easier, och man kan ana hur bifallen efteråt nästan överraskar de båda musikerna. Men även om publiken jublar öronbedövande efter varje låt så är intresset ibland lite svävande i första delen av konserten. I princip alla i lokalen står till exempel helt stilla, trots gungvänliga reggaetakter.

Kanske beror det på att Tingseks musik inte är enkel raktframrock eller lättsmält I-love-you-pop - den kräver engagemang av lyssnarna. Och ibland då de ovanliga harmonierna i mellanspelen blir lite väl ovanliga tilltar pratet i lokalen. Ett tydligt tecken på att det stundtals blir lite - i brist på ett bättre ord - tamt. Här hade grabbarna nog tjänat på att ha med sig mer folk på scen. De gör ett imponerande bra jobb bara de två, men med ett par trummor och en gitarr till hade de riviga partierna kunnat lyftas till sin rättmätiga höjd.

Tingsek sviktar ändå aldrig i sitt engagemang. Hans
karisma och kärlek till musik strålar ut genom varje por,
och i andra halvan av konserten börjar det smitta av sig.
Under Someone Else börjar publiken röra på sig,
särskilt när Mernsten drar iväg ett mördande solo på
elpianot. De sista låtarna är en underbar upplevelse i
spelglädje och musikalitet. En total urladdning. Tingsek
rycker, vrålar och sätter falsetten lika perfekt som alltid.
Inte en enda sextondel är felplacerad, trots att det
improviseras friskt från Moogen och elgitarren. Enormt
imponerande. Hitten World of its own är given som
sistalåt och Tingsek och Mernsten lämnar Växjöpubliken
lika mycket vrålande som stumma av beundran.

Publicerat i Smp 19/4 - 2010

Erkänn ni blir fett sugna!!

Melina Sikirić säger:
som sagt, har jordgubbarna.
sen i höst vill jag iväg, så ska inte söka jobb hemma
fanny darling baby girl säger:
åh bra
man dör i sin hemstad
kolla på mej eheheh
Melina Sikirić säger:
jag vet
vill inte bli som du


AU MOINS ELLE EST HONNÊTE.

Återigen. Så SJUKLIGT bra att alla andra egentligen bara kan ge upp nu.

Tittar på Sex and the City med fransk undertext.
Jag är så FRUKTANSVÄRT klyschig.
Måste bli lite mer maskulin. Det här är pinsamt.

Skickade in det här inlägget till nån slags tävling. Blev utvald. Ska publiceras i en bok.
"Releasefest" den 22. (Dvs cider, salta pinnar och någon som nervöst läser innantill i en mick).

Kul grej.


Och såhär förutsägbart var det jag skrev:

penny säger:
hahah, så kul. ubbe sa vilka som hade kommit med så sa han att fanny nilsson hade det och vi antog att det var du, han ba "ja, på titeln lät det som en text som skulle kunna romantisera hovsaga och radhus". SÅ RÄTT!

OKEJ nu pallar jag inte plugga mer, det kommer gå awesome för jag är fab. För den oseriösa eleven i mittenbilden är det däremot mer tveksamt. LOL på honom.

Alltså jag är så glad att jag till och med tar kort på mig själv i spegeln!!!

Min kamera är tillbaka!!! Det har varit långa, ensamma månader på polisens godsavdelning.
För att riktigt förstå hur länge hon har legat där, alldeles ensam, är här bilderna som låg på kortet.

(Det är julaftons natt och vi dricker glögg.)

Åkte till Sofia för att gratta, äta kött och skratta åt Kamilla.

Sen sjöng dem. Sångvänner är verkligen det bästa jag vet.
Och kött då.

"Alltså jag är en sån hemsk människa. Men jag är i alla fall jävligt snygg."

Heheh.

"Tjejer är högre utvecklade än killar, mer mogna och mycket mer intelligenta. Nu när ni får komma fram på ett annat vis än tidigare så kommer ni att ta över inom alla kompetenta områden, ni kommer styra både ekonomin som politiken, och i hemmen, få högre löner.

Och det bästa av allt, vi kommer dyrka er ännu mer, precis som det ska va.

Sanningen är på väg - Ni."


Vet inte om den är ironisk eller ärlig.
Skit samma.
Jag tycker den är helt underbar ändå.

"Drömmer du om att bli programledare i tv eller bli rik som ett troll?” Hon gör en konstpaus, och fortsätter med så positiv ton att man kan höra hur hon ler triumferande. ”… då är du ganska ovanlig”.

Det är Banverkets reklam på Spotify som dånar ur högtalarna, sabbar harmonin i min perfekt komponerade spellista. Jag stannar upp med vad jag håller på med och bara glor på fönstret som är öppnat i datorn. Hon fortsätter, något i stil med : ”De flesta drömmer om att skaffa familj, ha ett vanligt jobb och bo någonstans där man verkligen trivs.”

”Vafa…” mimar min mun stumt. Vad säger människan? Sitter hon på allvar där med sitt reklamsmajl och säger att ungdomar inte har drömmar? Att det enda vi egentligen vill är att knega på Banverket?

Jag har hört samma reklam ett antal gånger nu, och den förbryllar mig lika mycket varje gång. Hur tänkte egentligen reklambyrån som gav tjejen det här manuset? ”Jag har det, såhär kör vi: ’Hej kids, ni vill ju egentligen inte bli bartenders eller professionella bloggare. Ni vill jobba på Banverket! Eller hur!’ Fy fan vad bra, kontoret kommer svämma över av ansökningar.” Reklamarna kanske aldrig varit unga, eller så jobbar de med någon slags avancerad omvänd marknadsföringspsykologi. Jag vet inte.

Men en sak vet jag. Jag vet hur vi funkar. Och med vi menar jag mig själv, och typ alla ungdomar jag nånsin träffat. Vi drömmer inte om stabila jobb, torra anställningsbevis på statliga myndigheter. Herregud, vi är ju curlinggenerationen number one – vi vill ha världen. Vi förväntar oss världen. Hela våra liv har vi fått höra att allting är möjligt, och även om ekonomin ibland ilsket argumenterat mot oss vacklar vi inte i vår övertygelse. Övertygelsen att man alltid ska dream big.

Vi vill ju bli hockeyproffs. Vi vill flytta till Paris och bli modeller. Vi vill rädda Afrika. Starta upp nästa Google, riva London, se oss själva på tidningsomslagen. Vi vill bygga bilar som går utan utsläpp. Vi vill göra bättre musik än Beatles. Lira skönare än Messi och Zlatan tillsammans. Skriva verk som får Shakespeare att framstå som en fjant i strumpbyxor. Tjäna ännu mer pengar, hoppa högre, bota cancer, ligga med kändisar. Förändra.

Att drömma mindre än så är bara idiotiskt. För drömma kan man, och bör man, alltid göra. Sen att vi förstår att vi kommer hamna på Banverket om vi är lite realistiska – det är ju en helt annan femma.


Krönika publicerad i Smp 12/4 - 2010

(Tack till Hanna och det här inlägget. Heheh.)

Livet + jag = sant.
Sweet.

Har fått flera jobb.
Sweet.

Det är vår.
Sweet.

Såhär många unika besökare har ni aldrig varit.
Det firar vi med kopiösa mängder snorpapper och övningskörning på motorväg.
Tjohej!

Så kom våren som över en
natt. Och med sig tog den
Hästpojken. Kafé de Luxes
terrass fylls av vårglada
människor som låtsas att de
inte fryser, och källaren är
utsåld till ännu vårgladare
studenter. Smålands nation
från universitetet gästklubb-
ar och göteborgsboysen i
Hästpojken har kommit på
besök.

Men först är det dags för ha-
lvlokala förbandet Frank-
ie Lee's att visa upp sin
karismatiska rock. Lite o-
säkert till en början, men
det tar sig snabbt och den
publik som kommit dansar engagerat med. Den sköna stämningen lägger sig som en varm filt över lokalen - men snart ska det komma att bli mycket mer än mysigt.

Rockkillarna med Sveriges just nu mest udda bandnamn släppte sin andra platta vid årsskiftet. Deras svettiga alkoholromantiska whatever-texter verkar gå hem - det är kanske att hårddra det att säga särskilt hos studenterna, men så känns det ikväll. I ögonskugga och blommor gör sexmannabandet entré och de drar direkt igång sin rättframma, punkiga rock, som annars känns väldigt mycket nittiotal. Publiken är med, avvaktande till en början, men när första hitten Shane MacGowan är det som locket lyfts av. Det är precis som det borde vara på alla konserter: lyckliga, dansande människor som knyter nävarna i luften.

Jag kommer till och med att tänka på en Ledinkonsert - fast
på ett rockigt, creddigt och indiecoolt sätt. Såklart. Häst-
pojken delar förmågan att skapa extremt starka refränger
med nämnda folkgubbe, samt att få nästan hela publiken att
stämma in. Enkelt och rakt fram, på svenska också. Men där
slutar nog likheterna. För stilen är som sagt mer opolerad än
folklig, och ibland blir det lite väl mycket experimenterande
med harmonier. Klockren falsksång alltså.

Publiken bryr sig inte nämnvärt, och när radiomanglade 
Gitarrer & bas, trummor & hat dras igång exploderar
nästan rummet av lycka. Bakdörren får till och med öppnas
och en lampa ramlar ner. En fröjd för ögat lika mycket som
för örat. Med bara några låtar kvar är Martin Elisson (för
övrigt före detta sångare i Bad Cash Quartet) så slutkörd
att det vita linnet är dyngsurt. Ett illustrativt exempel på trycket och hettan. Caligula går som sista låt, efter många önskerop från publiken, och till och med den supertöntiga tonartshöjningen fungerar ikväll. När bandet går av har de inte levererat ett tiopoängsgig, men ett tillräckligt bra sådant för att hålla huset varmt när temperaturen sjunker i vårnatten.


Publicerat i Smp 29/3 samt 30/3 2010, foto: Alexander Mahmoud

Hahaha. Jag har för första gången i mitt liv skrivit att jag ska "personligen äta upp min egen hatt" i en text som ska publiceras. Gud vad rolig jag är.

Eller så är jag helt enkelt understimulerad (dvs störd) efter att ha suttit med högskoleprovsfrågor i alldeles för många timmar.

Jag föredrar dock det förstnämnda. Hihihi. Fan vad bra det här blir.

Det kräksnöade när jag lämnade Stockholm. På natten vaknade jag flera gånger av värk. Kroppsvärk. Det kanske var snön. Med tvåan nerför Katarinagatan var Mälaren bara ett stort vitt ingenting. När jag kommer hem har mina möbler flyttats från mitt rum till mer prioriterade avkommors i familjen. Det är så tydligt att jag är påväg härifrån och det spelar ingen roll vad jag känner inför det. På min sommarlista i mitt rum har jag fått ett meddelande. Jag önskar att jag inte sett det. Jag håller på att bli sjuk. Gråter lite för sorgerna som komma skall. Räknar ut att jag ska skriva 15 timmars prov de två kommande veckorna.

En lapp på porten in till trappuppgången säger att alla nycklar i "skåpet" har blivit stulna. "Akut inbrottshot". Spontant känns det inte som om våra nycklar kunnat ligga i "skåpet". Men det finns en risk. Tur att jag har Ines som säger saker som "nobody puts Fanny in a corner" och "du kan ta och knulla sönder dig själv" till kaxiga bosnabrudar. Hon får skydda mig inatt. LINN VARFÖR SVARAR DU INTE. Jag är ju en orolig själ.

Taggar för den här skivan. Älskar hur alla medier och uttryckssätt sammansmälts i denna framtid som är nu. Trailer till sin platta liksom. Kihlen, såklart. Lyssnar på Snook - Är och är fortfarande helt övertygad om dess totala grymhet. Låten Hiphop är klart för lite uppmärksammad. Det blev väl helt enkelt för mainstream att gilla Snook. Synd.

Avhandlade alla pretentiösa ämnen som bör avhandlas då och då till den vackra bakgrunden av Södermalms konstanta gråa trafikbrus idag. Det vill säga tatueringar, Stockholms geografi, Israel-Palestina-konflikten, svenskens bild av Mona Sahlin, Guds vara eller icke vara, och modern arkitektur. Såklart. Gick uppför Vita bergen och kände mig extra Lundellsk, så orerade extra mycket om årtalet 67. Fick till och med Ines att plocka upp Linns inbundna ex av Jack väl tillbaka på Klippgatan. Nöjd med det. Lyssnar nu på Sundströms Vitabergspredikan och känner att jag inte skrivit ett såhär seriöst inlägg typ.. någonsin. Nu ska vi laga lax.