arbeit macht frei

Här är två fina fönster jag har tittat ut genom denna sommaren.

Det vänstra vid mitt första skrivbord, bilden efter att regnet ÄNTLIGEN kommit efter nästan en månads helvetisk värme. Där stod jag kikade ut på fulla studenter, morgontrafik och åskstorm. Tjötade med Agneta och chillade med min fläkt.

Det högra när jag skrev livetext från Karl-Oskar från Statt. På scen: The Ark. På torget: Hela Småland.






Tidningssommaren är nu över.

Har precis tryckt ur mig sista repet, 7000 tecken om BB. Känner ungefär såhär just nu: Jag vill aldrig mer skriva en artikel till i hela mitt liv.

Tidningssommaren är över. Och det är såhåhåååå sköhöhöhööööööönt.

(Så, vad säger du om den reaktionen va Ines? Va? VA?!)

lördag: hatar studenter

Tittar på hemska äckliga nollningsbilder och känner att jag aldrig vill börja plugga.

*Torr*

leave it to the kids

Det här med myndigheter och ny teknik.

Får ett sms av försäkringskassan med en sån här smiley --> :-)

Nuff said.

!!!

Åh herre gud mon dieu vad jag älskar denna mannen.

theresa andersson på kafé de luxe



Så här mycket tokhyllade jag denna fantastiska människa i veckan. Här kan man se nämnda youtubehitt. Även om det köksframträdandet är en liten bajskorv jämfört med konserten.

det här med giftermål

Neurotisk och romantisk som jag är har jag en märklig hatkärlek för det här med giftermål. Att lova någon evig kärlek är ju egentligen helt absurt. Tänker jag. Men sen jag hörde att ett par bytt ut ordet DÖDEN mot ordet LIVET i själva vigselakten har jag fått en helt annan inställning. (Ja, en ny inställning sen fyra minuter tillbaka då, när Tuva sa det).

Alltså. Tills livet skiljer oss åt. Det är så jävla bra.

--> Tills livet skiljer oss åt. <--

Jag vill fan gifta mig med den meningen.

hejdå hejdå sommaren, kommer inte sakna dig



Är skittidigt på redaktionen (ok, klockan åtta, men jag är ändå den som får tända) för att jag har dåligt samvete för att jag jobbade för lite igår. (Alltid detta dåliga samvete). Följande konversation utspelas när vår fantastiska personligtredaktör Åsa kommer.

Åsa: Huu, vilket väder.
Jag: Ja, helt fantastiskt.
Åsa: Vad sa du?
Jag: Helt fantastiskt! Jag älskar det.
Åsa: Jaså, gillar du hösten?
Jag: Ja, verkligen.
Åsa: Ja, men det gör jag med. Knappt så jag vågar säga det faktiskt.
Jag: Joo, men det är ju underbart!
Åsa: Ja. Tända ljus, bra böcker och film.
Jag: Ja.
Åsa: Mm.
Jag: Och allting drar liksom igång igen.
Åsa: Precis, man får komma in i vardagen.
Jag: Mmm.
Åsa: Sommaren är så stimmig, ett sånt flaxande hit och dit.
Jag: Mmm.

Jag har nog aldrig i hela mitt liv känt mig så svensk. KÄRLEK.

blablablablabla

De vänner jag aldrig hör av mig till men verkligen borde kan jag inte längre räkna på fingrarna. Alla tittar ledset/besviket/argt på mig. HUR MYCKET JOBBAR DU EGENTLIGEN. Säger dem. ÄR DU BARA MED DIN POJKVÄN. Säger dem. SVARA I DIN JÄVLA TELEFON. Säger dem. Jag är: dålig flickvän, dålig vän, dålig dotter, dålig syster.

De här två sista veckorna kommer bli SÅ JÄVLA SORGLIGA och jag orkar verkligen inte det. Snälla, låt dem inte bli det. Tack.

arg och onyanserad måndagskväll

Fy fan vad jag hatar när tjejer ska hålla på och vara gulliga. Särskilt i bloggar. Gulliga bloggar är typ det värsta jag vet i hela världen. Med risk för att vara något onyanserad nu alltså.

Särskilt punchlines, liksom den sista raden i slutet på inlägget som folk alltid lägger till. Typ "Det ni!". Fy fan alltså.

Jag vill ha hårda kvinns som skriver coola saker. Eller ärliga kvinns som skriver blödande saker. Vad som helst utom gulligull. Må gulligull gå döden till mötes.

För övrigt köpte jag idag en enkel flygbiljett för tusen dyra kronor. Köpenhamn, Kastrup - Någon Annnanstans.
Det känns ju knappast som särskilt hård eller blödande information, men jag tyckte ändå att jag borde delge er detta. Det ni!




(Haha, okej jag klarar inte av att sluta så, ens på ett ironiskt sätt. Så nu slutar det med en töntig parentes istället.)

*siames*








den gamle och havet


retrospektivt



Minns när Jacob Håkansson någon gång i vintras introducerade mig för denna kvinna. "Vad är det för något?" frågade jag, varpå han försökte hävda att det var något slags samarbete mellan Florence Valentin och Maskinen.


Hahahahaha.

Det slutar liksom aldrig vara roligt.

näst sista helgen på sommaren, 2010

Är i Tyskland. På ett hotell som är alldeles för dyrt för oss. Ligger invirade i de krispigt vita lakanen och tittar på South Park. Ligger på gräset i hamnen och tittar på Östersjön. Om jag skulle berätta mer vad vi gör skulle ni inte tro mig. Rügen är vackert. Jag sover nästan hela tiden, mer än dig fast du är sjuk. Dricker vin för att orka vara social. Det fungerar. Älskar vin för det. Tänker på barn. Jag kan aldrig leva i det som kallas nu. Tittar på åkrarna. Är aldrig hungrig. Allt är överflöd och inget intresserar mig. Försöker orka att vara artig. Kan absolut ingen tyska, nästan mindre småländska. Vill bara hålla din hand. Vill bara ligga i de där lakanen och titta på South Park hela tiden. Du tycker jag är lite jobbig, men du går ut och smygröker med mig ändå. Vill bara att du ska tycka att jag är snygg. Tänker på barn, tänker på att allt snart är slut. Somnar igen.

blöblöblö om jobbet (igen): onsdag

Dagens PK-gärning:

Skriver om babyboomen i Sverige. Blir upprörd och PK över det smala perspektivet. Vinklar om artikeln och fokuserar på hur olika bebisar är värda olika mycket i u- respektive i-länder. Sätter rubriken "Bra eller dålig bebis?" och känner mig sådär härligt PK-nöjd. "Nu har jag gjort en gärning så nu kan jag gå och hämta kaffe", typ.

Nu:

Väntar på att Charlotte Perrelli, eller "Perra" som vi (jag) så klämkäckt kallar henne här, ska ringa upp så vi kan prata om hennes nya träningsbok.

Högt och lågt, högt och lågt, som man brukar säga.

tisdag

Idag fick jag ett svarsmejl på en intervju såhär:

"Vad bra du skriver!"

Bara så. Plus tack för mötet och några förändringar. Och nu kanske jag är onödigt gnällig. Men fan vad provocerad jag blir.

"Vad bra du skriver!" som att det verkligen inte förväntades. Inte "Vilken bra artikel!", utan vad bra jag SKRIVER.

Hade han skrivit såhär om det var en ung, manlig skribent? Eller en gammal gubbe? Smaka på det. Hade han då skrivit "Vad bra du skriver!".

Äh, jag vet inte. Kanske drar jag det för långt nu. Men det värsta som finns är fan att bli klappad på huvudet.

mamma pappa


"emmabodafestivalen"




Kräftor, bebisar, DANS, Hotell Skeppar, och så lite plankstek framåt småtimmarna.
*Börjar bli för gammal*

sommarnätter


vänner/alkohol/sommar


for you i keep my legs apart




Lykke JAMMAR med Bon Iver, Shout Out Louds och Robyn.
Ni vet, inga konstigheter, bara lirar lite.

the ark på stortorget

foto: Filip Sjöfors

 

För nio år sedan stod de här i femton minusgraders iskyla. Nio år senare tas Växjös kungar emot av en medelhavsvarm Karl-Oskarkväll. Lika sceniska, men med betydligt mer hittar i bagaget. För en The Ark-konsert blir en hitparad, nästa oundvikligen.

 

Stortorget kokar av folk, karusellerna bredvid scenen dånar,

Ola Salo ropar att Växjösönerna har kommit hem. Det kan

kännas fjäskigt och billigt, men när han skanderar

"Smålänningaaaaaar!" känns det lite extra speciellt. Fint,

faktiskt. Den nya låten Singing 'bout the city dedikeras

senare till alla lantisar i publiken.

 

Konserten kickas igång med senaste hitten Take a shine

to me men det krävs en dansbandsdänga som The

worrying kind för att det ska börja vickas på de små-

ländska rumporna lite längre bak i publiken. Bandet är

poserande och showigt i sina nya spexiga kläder, scenen är

påkostad med enorm backdropscreen och etagevåningar.

 

Men alla låtar lyfter inte till den tropiskt varma himlen för

det. Ljudet är varierande, och vissa partier känns för-

vånansvärt ojämna.

 

På samma sätt är Salo ojämn. Ständigt balanserande på

gränsen mellan pekoral och blödande ärlig, som han allt som

oftast är i sina mellansnack. Presentationen av genom-

brottslåten It takes a fool to remain sane landar dock

hårt tungt på rätt sida. "Det kunde vi inte tro när vi för 20 år

sen satt på Broqvist och planerade det här." säger han medan

låtens intro långsamt byggt upp under ett utdraget cresc-

endo. Smart och väldigt träffande. Följande Stay with

me är i sig stark men bleknar i jämförelse.

 

Efter en knapp timme, när mörkret sänker sig över Stortorget

får vi veta att One of us is gonna die young blir sista

låten. Så blir ju självklart inte fallet, som alla på plats redan

vet. Hitten får först mynna ut i några rader ur Alphavilles

Forever young - fantastiskt fint - innan bandet går ut och

kommer in igen. I nya guldiga kläder.

 

Den, enligt undertecknad, bästa låten Absolutely no

decorum får sedan studsa mellan husväggarna. Ola Salo

lyfter mickstativet över huvudet och sjunger om absolut

ingen anständighet - vilket alltihop på ett sätt handlar om.

 

Sedan får vi ännu en utläggning om hur fantastiskt, underbart, känslosamt det känns att vara tillbaka staden med stort S. Lite tröttsamt och, som sagt, billigt, men det känns egentligen tråkigt att gnälla.

 

Och så allra sist. Den självskrivna slutlåten. Calleth you, cometh I - med de alltid lika gåshudsbringande körpartierna som publiken får stå för. Salos röst spricker och Stortorget sjunger från hjärtat. Det blir magnifikt - till slut.


Publicerat i Smp 6/8 - 2010

företräder den förtappade generationen

Jag vet att jag är skittråkig och bara bloggar om mitt jobb.
Men det enda jag gör är fan att jobba.
Heltid.
HUR ORKAR FOLK?
Jag undrar på allvar!

Tacksam för svar.

MVH

//Bortskämd förvuxen tonåring



borgens män och gäldenärer, pundare och miljonärer - alla ska i jorden





Läser att min fina, fina idol är "akut sjuk".
Men såklart var det en kvällstidningsrubrik.
Han ska bara operera bort blindisen.

Jorden får dig inte riktigt än, Steffe!

(Alltså. MANNEN.)

kom och läs alla barn

Jag och min chef kommuncierar till varandra genom att skicka mejl med länkar till skitbra krönikor. "BRA" som ämne, och en länk. (Eller okej, vi kommuncierar enormt mycket på andra sätt också, men detta är en kanal). Den andra läser, båda säger "så jävla braaaaaaaaaaaaaaa!!!!!". Sen tystnar vi i samförstånd. Och fortsätter jobba.

Här är dagens som jag vill dela med mig av, inte bara till henne:

1. "Det är inte synd om Ronnie Sandahl. Han har missförstått: Han är inte en bra kille. Han tror att han är schysst, men han har ingen jävla aning." Här.

2. Om varför svenskar hycklar i sitt SD-hat. Här.

3. Om när Göran Hägglund fick svara på vad han skulle säga om hans dotter kom hem med en vampyr. Här.

tisdag

Idag diskuterar vi sönder pressetiska dilemman härinne i skrapan.

Hål i mitt huvud.

Om en före detta muslim uttrycker sig extremt kritiskt mot islam - hur explicit och frispråkig ska denne få vara? Hur mycket ska vi censurera bort, och varför ska vi censurera? Är det för att vi själva tycker det är stötande att säga att det är "slaveri" att bära slöja som vi vill ta bort det?

Eller blir vi så nervösa och rädda över att vara subjektiva och politiskt korrekta att vi tar med stötande citat bara för att. Bara för att vi inte vågar välja bort det, även om texten blir spretig, märklig och onödigt kontroversiell.

Hur långt ska man egentligen dra den journalistiska objektiviteten?

Hål i mitt huvud. Nästa lördag kommer femsidig Arabyspecial.

Och nu ska jag sluta skriva om sådana här yrkesrelaterade, för utomstående astråkiga, saker.

ett awesome rep om vården



MVH Fanny och Linn.


det är nästan inte ens roligt

Hur kan den här institutionen få kalla sig för universitet? Hur tänkte de som skapade den här youtube-kanalen? Hur tänkte den som godkände de här kurserna? Hur tänkte de som anställde den här kvinnan?

Jag blir SÅ JÄVLA PROVOCERAD att jag inte ens kan skriva något ironiskt.

Det är sånt här som får mig att aldrig mer vilja sätta en fot i de akademiska korridorerna igen.



the truman show

"Att hålla koll på sina sociala nätverk är alltså ett grundläggande psykologiskt behov. Men hur trovärdig är egentligen Facebook som informationskälla? Det är ju få som lägger ut bilder av sig själva där de sitter ensamma i sina stökiga lägenheter – eller som berättar om hur osäkra de känner sig på jobbet.

 

I stället vimlar det av festbilder och kommentarer om hur fantastisk sommarens segling var. Ösregnet och konflikterna ombord nämns däremot inte.

 

Och vännerna är ofta minst lika översvallande i sina reaktioner. ”Härligt!” Och så ett klick på ”Gillar”-knappen. Tummen upp, hela tiden. Någon har jämfört Facebook med filmen Truman show, där Jim Carrey lever i en låtsasvärld där ingenting går fel. Allt är bara trevligt och glatt."


Här.


hur går det nya livet, fanny?

Jodå jodå, åt helvete faktiskt, tackar som frågar.

en fantastisk helg i borlänge


söndag

--> Fittan själv. <--

vad ska jag säga


liten sommarskörd


här hemma i idyllen II



Ja där ligger vi och har det rätt så gött.

vi bygger väggar runtom oss nu



*Gammal och grå*

tisdag

Tar mina känslor by the balls och håller käften.

psycho bitch crazy girl

Självhatet har denna helg nått oanade proportioner.

Fanny, Fanny, Fanny. Vad sysslar du meeeed. Get your fucking shit together.

Slap me in the face, jag klarar uppenbarligen inte av transdansande till MICKEY MOONLIGHT (åh gud) i flera timmar i Småländsk nerurinerad skog. Varken fysiskt eller i hjärtat.

(Främst i hjärtat).

Åh, herregud.

Nu börjar det behärskade livet.
Det torra livet.
Det icke psycho bitch-livet.

(I alla fall i några veckor.)