(Du).

Ju mer jag tittar på hennes version av Hela livet var ett disco blir jag övertygad om den här damens EXCELLENS.

Alla människor som syr sina egna kläder, gör sin egen koreografi och samtidigt har världens största självdistans förtjänar att hyllas. HYLLAS säger jag. Jag skulle kunna gå så långt att säga att Lena Ph är allt jag önskar att jag var. Hon är QUINNAN MED DET STORA Q:ET.

Till vänster: Så ung, så oerfaren, men ändå så grym i en fantaskisk låt. Observera koreografin!
Till höger: Bästa, roligaste, mest sinnrika tolkningen av Flickorna från Småland.




Liksom. Vem skriver en hyllningslåt till sig själv? Lena Ph. Såklart. Vad har man på sig när man sjunger en hyllningslåt till sig själv? Manskläder. Såklart.




Alla människor som avfärdar den här fantastiska kvinnan har inte hajat någonting. Om hennes DJUP. Hennes FEMINISM. Hennes IRONI. Kort sagt: de har inte fattat någonting.

Alltså DEN HÄR KVINNAN.

Reser mig för en dam på bussen. Tre stycken känner sig då manade att berömma min insats, varav en av dem förkunnar högt för samtliga passagerare att "DET FINNS FINA MÄNNISKOR I VÄRLDEN!".

Sätter den ena foten fel, vid sidan av rullbandet. Landar med den andra mitt på. Faller som en skidskytt i en opistad kurva, sätter mig rakt ner på bandet, som slungar iväg mig med en sån fart att jag dunkar in i väggen bakom. Två människor bredvid stannar sina band för att hjälpa mig, resten av gymmet bara glor.

Började räkna på övningstentan i kemi.


Vill verkligen inte leva och vet verkligen varför.

Vill inte riktigt leva men vet inte riktigt varför.

fanny darling baby girl säger:
jag borde blir porrskådis
penny säger:
tanken har slagit mig också

Alltså denna mannen. Jag ger bort hela mitt hjärta.

Från en fin tid när mina vänner bodde i samma stad som mig. Här från en kväll när jag lyckades samla dem alla.

Minns ni historien från USA -98 om lärarinnan som var förälskad i sin 13-åriga elev? (Klart ni inte minns, ni hade inte lärt er att läsa än). Times har med den på sin lista "Top 25 Crimes of the Century" - vilket i och för sig är en något tveksam reportageidé.

Hon blev såklart dömd flera gånger, eftersom hon födde två av hans ungar innan han var myndig. För i USA blir man dömd för våldtäkt på barn om de är minderåriga, vilka omständigheterna än är. Omständigheterna skulle här då alltså vara ömsesidig kärlek. Jag tar inte lärarinnans sida, men Times skriver anmärkningsvärt nog såhär: "But there was something touching, if maddening, about her refusal to renounce her love for the boy at the cost of her freedom."

Och det kanske det var. Lite touching, alltså.

Men det verkligt intressanta är att lagen fungerar också på det vis att om två sextonåringar har sex med varandra så begår den äldsta av dem våldtäkt. (Detta är dock inte federal law, utan är olika för olika stater.) MEN då parterna är kära, eller verkligen ville ligga av andra anledningar, kan man tillämpa en slags förmildrande omständighetspryl för att minska straffet: The Romeo and Julia laws. Också lite touching, på det där märkliga sättet.

Lite känsla har de i alla fall, de där galna idioterna.

Jag tror det ser ut ungefär såhär.

Han skapar musik. Fantastisk, innovativ, jazzig, rivig, popig, lugn, psykadelisk filmmusik.
Och han animerar film. Han säger "jag vill göra en riktig film, med riktiga skådespelare, men jag har ingen kamera." När jag frågar vad filmen ska handla om säger han att "budskapet ska vara riktigt smart". Han spelar sin senaste instrumentala låt för mig och den låter som en jazzklubb på 20-talet, en cirkusföreställning och en parisisk karneval på samma gång.

Hade han inte gått i nian och varit min lillebror hade jag så blivit kär i honom.
Och detta var jag såklart tvungen att skriva eftersom jag är så fruktansvärt stolt.

Jag har uppfunnit ett helt nytt sätt att ta sig fram. Jag kallar det GLIDSPURT och det ser ut väldigt märkligt ut när det utövas. Men det funkar.

Eftersom jag alltid är stressad och eftersom friktionskoefficienten på stadens gator är lika med noll så ser Hovshagaborna mig susa förbi - i minst 20 km/h - utanför fönstrena när de sitter och tuggar sin morgonfil. Jag hoppar över snöhögar, GLIDSPURTAR ner mot busshållplatsen och hockeybromsar vid skylten precis när bussen kommer.

It's crazy out there, jag bara säger det. Snömängden och vegetationen skulle faktiskt kunna liknas vid en arktisk djungel. Förrädisk och fullkomligt livsfarlig. Jag filar på vad jag skulle kunna använda som en slags arktisk motsvarighet till macheten, för att komplettera glidspurten alltså.

För glidspurten är ju inte vattentät - jag har slutat räkna de gånger jag halkat, slagit ihjäl mig, återuppstått och halkat igen. Senast idag framför universitetsbibblan faktiskt, en riktigt snygg vurpa som lätt skulle gett mig toppoäng i Vancouver. Men eftersom jag var stressad inväntade jag inte applåderna, utan kravlade mig bara upp och gled vidare.

Kändis: Hej, jag skulle vilja diskutera din text nu.
Jag *mitt uppe i stor uträkning på obligatorisk laboration*: Hejsan hejsan! Just nu funkar inte riktigt, kan vi ta det lite senare? Om en timme kanske?
Kändis: Då står jag på scen.
Jag: Okej. Du skulle inte kunna mejla dina synpunkter?
Kändis: Jag är skådespelerska, jag kan inte hålla inte på och mejla.
Jag: ...

*Går ifrån laborationen och sätter mig framför en dator för att stryka kommatecken och ändra ord som "känns fel"*

Sträckpluggar.
Nollbyte, kastar i mig mat.
Sträckskriver.
Somnar.
Upp efter fem timmar.
Sträckpluggar.
Nollbyte, kastar i mig mat.
Sträckskriver.
Somnar.

FML, varför finns inte sportlov på universitetet?

Jag vet att det kan låta onyanserat och populistiskt, men det är stor chans att den här låten kvalar in på listan av 00-talet bästa. (Tillsammans med Sexyback då. Såklart.) Videon är i alla fall helt klart decenniets bästa.

Och här i en fantastisk cover:

Detta kan vara det bästa ickereligiösa religiösa statement jag någonsin beskådat.

Hur kan journalister och idioter i allmänhet FORTFARANDE ställa sig frågan "hur klara du av att ha detta jobbet och vara mamma SAMTIDIGT?"

 

Blivande EU-ministern Birgitta Ohlsson är kanske som bekant på smällen, och åsikterna haglar. Hon skriver själv "Jag är gift med en modern man och inte med en dinosaur",

 

En annan quinna skriver såhär:

 

"När vi sitter där och är pensionärer och tittar tillbaka på den här tiden när vi tyckte att vi var så moderna, kommer vi att häpna över att en gravid minister kunde få så mycket skit.

Samtidigt ska både forskningsminister Tobias Krantz och försvarsminister Sten Tolgfors bli farsor – och delta i valrörelsen – utan att någon har några som helst moraliska aspekter på det.

Har Tolgfors också ett hjärta av sten?

För ni kan väl ändå inte mena att vi fortfarande, på alldeles riktigt, lever i en tid där det inte spelar någon som helst roll vad nyblivna pappor gör, medan mammors varje avsteg från att sitta hemma och amma blir en allmän angelägenhet?

För övrigt undrar jag hur det kommer sig att kvinnliga politiker alltid, alltid bedöms hårdare än män.

Förutom Birgitta Ohlssons graviditet har nationen nyligen skakats av en debatt om Mona Sahlins bloody väska.

Ingen har, som före detta JämO Claes Borgström påpekade, brytt sig om att analysera Fredrik Reinfelds svindyra kostym, lyxklocka eller dyra bil.

Jag lovar att de är dyrare. Skillnaden är att han kom undan med det.

Precis som regeringens inte särskilt närvarande småbarnspappor Krantz, Tolgfors och Billström.

Medeltiden ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka."

 

(EDIT: Det bör självklart betäknas att en bebis behöver sin mamma extremt mycket de sex första månaderna. Men att folk ska uttala sig om kvinnans privatliv är ändå beklagligt. Så nu har jag sagt det också.)

De flesta flickor skulle inte drömma om att göra de saker de drömmer om att göra.

När jag går till bussen är det inte ens ljust. Inga tecken på att det
någonsin kommer börja ljusna syns till. Jag måste gå långsamt och
ta pyttesmå steg på isen samtidigt fast bussen går när som helst.

Det är snö inuti mina knähöga stövlar och jag somnar var tionde
sekund på sätet. Varje gång jag vaknar till tänker jag "nu känner jag
i alla fall att jag lever". Sen tänker jag "vad fan nu det ska vara bra
för". På lektionerna orkar jag inte ens lyfta handen för att anteckna.

När jag går i stan plockar lyftkranar ner istappar från hustaken och
skyltar med texten "Varning för ras" är utsatta på en sidogata. Ett
stort snösjok landar en meter till vänster om mig utanför Systemet.
Vid Harrys halkar jag landar på svanskotan.

Men i morse när jag gick genom meterhög snö och blått mörker hör-
de jag för första gången - tyst, försiktigt, sprött - fågelsång.


Vår.

"En kvinna våldtas på färjorna var tionde dag", skriver Metro idag.
"Färjepersonalen utbildas nu för att förebygga sexbrotten, som ofta är följden av alltför våldsamt festande."

Nej, nej, nej.
Sexbrotten är inte följden av någon alkohol. De är följden av att det finns MÄN på båten.
MÄN PÅ BÅT = VÅLDTÄKT PÅ BÅT.
Fattar ni väl.

Ett klassiskt journalistiskt fel att missa den uppenbara kopplingen, vem som helst kan göra det men säkerligen var det en man som skrev artikeln. Jag mejlar dem så de kan publicera en rättelse om den verkliga orsaken imorgon.

Men Metro har också en artikel med rubriken DÄRFÖR KOMMER TJEJERNA TA ÖVER, så jag ska väl inte lipa för mycket. De blundar inte helt för verkligheten att det reellt starka könet snart kommer ta över planeten.

Och en grej till. Visste ni att man utvecklat teknik så att det är möjligt att para ägg med ägg? Alltså inga spermier needed och avkommorna blir bara flickebarn. Det är ju helt fantastiskt.

C'est pas juste que tu peut me suivre mais je sais rien de ta vie.

Ni är så fina, tack så mycket, luv y'all osv osv.

Snart bryter jag ihop under tyngden av dessa absurda mängder snö.
Alltså på allvar, snart börjar jag gråta.

Det är någonting med födelsedagar. De hatar mig. Förra året vaknade jag upp ensam och sjöng ja må jag leva för mig själv i min stora kalla säng. Men i år toppar nog det.

Jag vet att ni hatar när jag lipar här. "Måste du låta så ledsen" säger ni. "Skriv lite glada saker".

Men det skiter jag i.
För idag vill jag bara lipa.
Rulla ihop mig till en liten boll under mitt täcke.
Inte äta någon födelsedagsmiddag.
Inte inte få några presenter.
Inte inte få några gratulationer.

Det enda jag vill är att skrika "GÅ UUUUT" när någon kommer in i mitt rum.

Jävla födelsedag. Jävla universitet. Jävla körskola. Jävla svenska lagar. Jävla mamma. Jävla Google analytics. Jävla morgnar. Jävla snö. Jävla jobb. Jävla land. Jävla liv. Jävla hjärta. Jävla mig.

Hur kan jag fylla 20? Jag är ju den största tonåringen på denna sidan månen.

Fuck.
20 år.
20 jävla år.



Minns att jag och Hanna stod i Johannas kök innan en studentfest (hon utklädd till ninja, jag till pumpa) för nästan exakt ett och ett halvt år sedan. Vi diskuterade tjugoårsångesten och vi lyssnade på Johnossis Glory days to come. De sjunger: