Åker dit jag hör hemma med den jag hör hemma med.

Brb!




(Hit alltså. Ser ni hur lycklig jag är? Otroligt. Vad lite kort hår och en stad kan göra va.)

Går upp 06:30. Jobbar till 23:51.

Ändå står jag helt still. Får inte ihop denna ekvation. Borde kanske läst matte E ändå.

Om sex timmar ringer klockan igen. Då ska jag upp och stå helt still ännu en dag, samt vara en dålig flickvän och packa för en verklighetsflykt.

God natt.

Mar 29 2010 16:57
Från: Linn
Jag är på after ski i val
thorens och folk sprutar
champagne. Hjälp mig!

Mar 29 2010 17:06
Till: Linn
Hahahaha!

Mar 29 2010 17:08
Från: Linn
Skratta du, men det
är fan inte kul. Haha, jag
saknar er!


Klart hon saknar oss. Hon behöver ju oss. Behöver att vi slappar henne i ansiktet och säga saker som KÖP INTE LOUIS VUITTON, BLANKNING ÄR INTE OKEJ, TÄNK PÅ AFRIKA.

OCH SPILL INTE UT CHAMPAGNEN!!!

Men snart kommer vi till undsättning, Linnis lilla, ta det lugnt.

Har ingen verklighet att drömma mig till.
Bara en att ta mig ifrån.

Det är jävligt tradigt.

Borde bli pilot så jag kan se ut såhär jämt.

Vad harmonisk min själ skulle vara.
Och vad svårt det skulle vara att följa spanska ligan.

Såhär on point skriver en annars väldigt medioker författare, dvs Nick Hornby:

"Jag vet inte om jag lyssnar på popmusik för att jag är olycklig eller om jag är olycklig för att jag lyssnar på popmusik".

På tal om blame it on the pop så är ju det här fortfarande rätt så imponerande. Och förvånansvärt bra, faktiskt.

Det är vår. Vi kan återigen träffas och äta frukost tillsammans för det är inte längre två meter snö på cykelvägarna. Ines säger att det är "fleeceväder" ute, och jag säger att snart kan man ta sina rollerblades upp till kiosken och köpa banana skids igen. Jag fram mina converse, och det första de gör är att kapitulera och gå sönder, så jag går utan sula. Jag bär solglasögon och känner mig skitcool som man alltid gör första gången man har på sig solglasögon. Jacob säger "vad cool du ser ut". Det är vår och jag har inte känt mig så alive since 1999. Eller nej, det sista är ju inte sant, men det är en jävligt bra låt.

Du: Kan du komma hit och fira mig med släkten på söndag?
Jag: Ja, det kan jag nog.
Du: Bra, för jag har redan sagt att du ska laga mat.
Jag: VA?! Hur många är ni?!
Du: Bara elva.

Grattis baby! Klart jag lagar mat!

Idag är en blödig dag. På morgonen började jag gråta lite när jag sminkade mig. Jag lyssnade på "Prinsessan av Peking" och tänkte på mitt framtida bröllop. Fick torka bort lite mascara under ögat. Sen åt jag frukost och sjöng högt på andra tänkbara låtar jag ska uppträda med på mitt bröllop.

På eftermiddagen cyklade jag genom mitt übersvenska gullegull-pittoreska hemkvarter. Jag tänkte på hur jag ska uppfostra mina barn och hur fantastiska de kommer bli. Hur jag ska lära dem allt jag kan och hur de ska växa upp till så fina människor. (Kul att min kommande kärlek såklart är kopplad till prestation). Blev så varm i bröstet, men fällde ingen tår.

Sen blev det kväll och jag fick ett efterlängtat mejl som också puffade lite på mina tårkanaler, men det åstadkom bara ett litet blänk i ögonen:

"Hej baby, har läst en del i din blogg den senaste tiden. Du verkar inte vara så pepp på livet just nu. (---) Staden är fin med fina människor, men också med många hemska. I Växjö levde vi i en bubbla nu lever vi i djungeln, du kan aldrig aldrig lita på någon och allt handlar om pengar och sex. Spännande va?"

Och jag tänkte att jag inte vet någonting om livet. Vad ska jag då lära mina barn?! Vilken kassa mamma, vilken kass fru som aldrig har slagits i djungeln. Jag måste ut i djungeln.

(Hehehe).

Alltså denna kvinnan. Minns när jag tankade plattan 2005, gick runt med den i min cd-freestyle. Bytte inte på säkert ett år. Bara lyssnade om och om igen. Fem år senare kommer uppföljaren. Jag. Är. Så. Taggad.

Klart hon är en världsstjärna. Klart hon hänger med Snopp Dogg. Klart hon är hos Letterman. Klart alla amerikaner tycker hon ser ut som en lebb. Klart hon inte bryr sig om det. Klart det här albumet kommer bli grymme.

(Första klippet, 0:27 - SOUNDS PROMISING.)

Jag måste bara uppmärksamma det här: Slipsen Rickard håller i har han alltså gjort själv.
Bara sådär. "Kul att virka". DÄR snackar vi man.

Andreas Grega har erövrat musik-Sverige fort och inten-
sivt med sin tunga pop. Efter att ha frontat bandet Kungers
i tolv år släppte han en soloplatta för två månader sedan.
Innan dess har han varit förband åt Winnerbäck och
samarbetat med Promoe. Hajpen blev alltså enorm, och
gensvaret ungefär lika stort. I alla fall att döma av uppslut-
ningen i källaren ikväll. Många har kanske ännu inte hört
honom, många dyrkar honom redan.

Efter passande lång väntetid kommer han så ut. Jublet är
öronbedövande, och det växer i styrka när han öppnar med
hitten Ta vad du vill. Grega bankar takten till den långsam-
ma, pulserande låten med sitt vandringsstavliknande mick-
stativ som en annan Gandalf. Han ser verkligen sjukt taggad
ut, något som snart bevisas då han dyker rakt ut i publiken.
Stage dive i förs­ta låten. Ett väldigt illustrativt exempel på
laddningen i luften.

Det blir direkt allsång, hysteri och snart ännu mer stage dive.
Bakom den karismatiske, långhårige och ikväll rätt så vilde
soloartisten står ett lugnt band och levererar det starka
låttmaterialet. Samhällskritisk pop med reggae- och hiphop-
­influenser, lättuggat men ändå intressant. Andreas Grega är
sliten i halsen, varpå han sörplar samt delar ut ingefärste till
kidsen längst fram under de lugnare låtarna. Men det han
tappar i sången tar han igen tiofalt i energi.

Under vissa låtar spenderar Grega nästan mer tid på än
framför publiken, och ibland går han till och med ner mitt i
folkhavet och sjunger. Han vill mer, han vill komma när-
mare, han ropar ”så mycket kärlek i detta rummet, Växjö!”,
och Växjö bär honom lydigt på sina armar.

Det är en ömsesidig kärlek som är lika fin som kaosartad. Det verkligt imponerande i alltihop är att han aldrig slutar sjunga eller tappar text, trots att han nästan river de Luxes inredning. Efter en timmes total urladdning får man bara konstatera: Han lever upp till hajpen. Man får även lyfta på hatten och gratulera: Grymt gig, Grega.


Publicerat i Smp 22/3 2010

Intressant text. Full Jacob Håkansson. Spännande basstämma.

jackchirak säger:
jag gillar att det inte finns nåt som du skrattar åt mer än utvecklingsstörda o handikappade

Hur kan jag ha missat detta fantastiska underbara enastående band?

Two brothers from the south of Sweden came to stay with me.
One of them would have gotten my virginity
but he didn’t know that back then, did he!
He didn’t know that back then.

He went a bit rough on my poetry,
said: "There’s no chance in hell this will ever grow to be anything."
He said: "I mostly like Dylan myself."
I said: "Shocking! Well."
Then he said something else, I didn’t understand
Because he came from the south of Sweden, 
he spoke just like a Dane.
And I’m in Lund again, and nothing’s fixed that ever was broken.
And I’m in Lund again, and I still don’t get things right.
And I’m in Lund again, and maybe they have grown up
and maybe they are here
because there’s a glow of spring in the hall tonight.

Zebbe säger:
vill man vara carrie?  
fanny darling baby girl säger:
jaa typ alla tjejer vill ju vara coola och independent och jobba med MEDIA
honä r ju fab
Zebbe säger:
fan hon köper skor och letar killar, allt hon verkar göra ju
vill man vara sån?!
fanny darling baby girl säger:
haha ja!!!! alla idiotiska tjejer vill ju det
fashion and men baby
Zebbe säger:
fan vad konstigt
det är så självklart
glömde bort för en sekund att majoriteten är idioter på vår jord
fanny darling baby girl säger:
jupp
Zebbe säger:
konstigt det kändes

Alltså FRANKRIKE era jävla SEPEBARN hur kan ni ens ÖVERVÄGA att inför ett FÖRBUD mot burka på offentliga platser? HUR KAN NI ENS KALLA ER ETT DEMOKRATISKT I-LAND?!

Resultatet blir ju bara MER konservatism, MER friktion, MER konflikter, MER fanatism, MER segregering i samhället.

IDIOTER!


Nästan så jag borde betänka att inte flytta dit i ren protest.
Det hotet skulle definitivt få dem att tänka om.

(!!!)

Här tänkte jag att vad VACKERT att energin i universum är konstant. Det gjorde mig lite hoppfull, liksom rörd och varm inuti. Men så kom Hanna Nyman med den fruktansvärda upplysningen att energin MINSKAR I KVALITET vid varje energiomvandling. Att värme inte är lika mycket VÄRT som andra energier.  Ergo:




Och min hoppfullhet försvann.

Nu är jag bara ledsen. Tom inuti. Vill fälla en tår lite stillsamt. För allt blir ju bara sämre!


Förmodligen är det över huvud taget inte universums energi som framkallar denna något överkvinnliga reaktion. Förmodligen hänger det ihop med en av mina bästa vänner fått en fast tjänst på ett stort mediaföretag (headhuntad från sin blogg), medans jag idag la tre timmar på att seriekoppla glödlampor  (som i åttan!!!!!). Förmodligen hänger det ihop med att jag kommer vakna upp varje dag hela sommaren utan att vara behövd någonstans. Förmodligen hänger det ihop med att jag kommer att leva mitt liv som en bitter högavlönad läkare med en man jag inte vill ha i ett mögligt hus med fula ungar för att jag aldrig vågade något annat.

Detta är alltså ett tvättäkta det-är-synd-om-mig-inlägg om ni ännu inte greppat det. Alexander säger att jag behöver "lite tung hiphop" men jag vet vad jag behöver. Bekräftelse. Jag behöver bekräftelse! Och det är ju precis det en blogg är konstruerad för. Därför borde alla ni som älskar mig eller helt enkelt känner att ni borde stötta mig posta något fint till mig nu. "Fanny, du är fin och bra och du kommer lyckas i ditt liv" blir bra, tack.

Så jag gick på riskettan.
Och ville dö i fyra timmar.
Jag blev så uttråkad att jag började hitta på oförutsägbara svar på lärarens totalt förutsägbara frågor.

Lärare: Vad tror ni det beror på då? Att män står för NIO AV TIO av olyckorna?
Jag: Jag vet!!! Män har lägre intelligens än kvinnor!

Lärare: Vad tänker ni på när jag säger droger?
Jag: SUPERKUL! PARTY!

Lärare: Hur ska man göra för att minska rattfylleriet?
Jag: Inte låta män ta körkort! Då skulle det minska med 90%!

Men det sa jag såklart inte. Jag lät bara alla andra sexontonåriga bönder säga uppenbara saker så jag skulle kunna komma därifrån snabbare (i ordning: "det är macho att köra fort", "farligt", "högre straff").

Det enda som var någon sånär värdefull information var följande:

Lärare: Kvinnors förnuft är färdigutvecklat vid 18 års ålder. Män når samma nivå mellan 25 och 27 år.


Då log jag stort inombords. Säkert utombords också.
Jag älskar obekväma sanningar (igen).


(Ps. Tur att jag valde en 26årig man!!!)

Hej vänner.
Säg något smart om det här så att jag inte köper det.
Tack på förhand.
/Fanny

fanny darling baby girl säger:
fan jag har inget att ha på mej
bajskorv
Jacob säger:
omg
girlie
jag sitter coh dricker jordgubbs/mandels likör

fanny darling baby girl säger:
vad har du för mat hemma?
något jag kan äta?
Jackchirak säger:
idag köpte jag strömming, lårkött från en gris, lax, torsk, fläskfile och tacosbröd (en advokado inkluderat)
fanny darling baby girl säger:
ååh

Eller: Storstäderna har tagit er, och jag saknar er.

Najs.

Jag har någon märklig dragning till chick flicks. Kan delvis ha och göra med att jag passar den exakta målgruppsprofilen som foten i Jimmy Choo-sandalen. Men ändå. Det känns lite pinsamt. Särskilt eftersom jag försöker utge mig från att vara någon slags kvasiintellektuell människa med en i alla fall något decent taste.

Anywho.

Jag såg den här filmen på den största filmduk jag någonsin beskådat, på biografen vid Times Square, New York. Kan faktiskt ha varit på alla-hjärtans-dag. Med de förutsättningarna blir väl vilken film som helst bra, eller i alla fall cool, men den här håller faktiskt även i youtubekvalle. Just för att den är så sann. Elak. Främst sann. Att den översattes till "Dumpa honom!" på svenska är mest en sorglig petitess, och ännu ett bevis på att de som jobbar med att översätta titlar verkligen borde överväga ett karriärbyte.

Kolla på första minuterna här. Den första scenen med ungarna är redan episk.

Se även här hur de snygga männen som spelar i filmen försöker övertala andra män att gå och se den. Roligt (1:42!).



Eller hur att ni blev lite sugna?

Studentdagen var inte en day of joy för mig. Det var rätt så mycket en vanlig day, med undantaget att man fick vara full i skolan. Titta på bilden längst ner. Det där är inte ett leende av lättnad, inte ett leende av "ÄNTLIGEN". Det är ett vara-packad-på-champagne-leende. Studenten var ingen speciellt, för jag var inte skoltrött. Jag hade inte ens fått mina betyg.

Men nu.

Om jag finge göra om det här. Om jag finge springa ut ur D-byggnaden på Linnéuniversitetet. Om jag finge räkna ner från tio den här gången innan dörrarna slogs upp. Om jag finge bränna mitt jävla tabellverk. Då skulle jag göra det med hela mitt hjärta. MED HELA MITT HJÄRTA. "ÄNTLIGEEEEEEEN" skulle jag skrika och jag skulle kasta mig ut i solljuset med hela min existens. Och jag skulle vara så lycklig för att aldrig mer återvända.

Snälla bara låt mig göra om det.

För de skriver ofta att tjejer är bättre än killar. Vilket är roligt för att det är så politiskt okorrekt, och samtidigt sant. Insidan skriver här om de duktiga flickorna och de slappa pojkarna. Om prestationsprinsessorna som tar över elitskolorna (och snart arbetslivet det vill säga) men samtidigt mår dåligt eftersom hela deras självkänsla ligger i hur de presterar. Och om killarnas glidande som snart slår tillbaka hårt.

Såhär roligt uttalar sig skolkuratorn Helen Ahlström sig:
"Att killar oftare har en lugnare attityd till skolarbetet beror just på att de ligger efter mognadsmässigt."

Hehehehe. Jag älskar obekväma sanningar.

Spenderar så mycket tid på bussar. Tänker alltid att jag ska läsa men sitter bara och stirrar ut istället. På dödskylan. Livlösheten. Lyssnar på låtar jag inte bytt ut på flera år. Jag är så uttråkad. Byter till nästa, nästa, nästa även fast jag vet att de aldrig blir lika bra igen. När jag sitter där vill jag aldrig gå av. Jag vill åka ettans linje runt och runt och runt. Varje gång jag ska gå av blir jag lite ledsen.

Jag lägger så mycket tid på att tycka synd om mig själv.

Jag är så uttråkad. Av mig själv, främst. Det är bara jag inuti mitt huvud och det är inte något roligt sällskap. Väl upptrampade tankestigar som jag traskar runt i därinne. Ibland trampar jag snett, in i något nytt snår. Hittar en ny fantasi som jag misshandlar med intensitet tills den blir tråkig. Jag är så trött på att romantisera.

"Vill du se?" sa hon och drog upp tröjan så snabbt att jag inte han svara. Stora svarta stygn över hela ytan där det en gång satt ett bröst. Det var inte fult, eller läskigt, mest häftigt. Det var så vackert på något sätt, den lilla studen. Hennes glansiga ögon och de stora svarta stygnen. Det tänker jag på ibland.

Jag har ett delikat urval av låtar jag ännu inte är trött på. En tre, fyra stycken. Varje gång refrängen säger mitt huvud högt till mig "det här är det enda jag vill göra med mitt liv". Jag vet inte varför. Det är ju helt ologiskt. Det skulle ju bli skittråkigt att bara lyssna på en refräng hela sitt liv. Men när Shout Out Louds sångare sjunger "This is what I am or was and always been" känner jag något som inte är känslan av att vara uttråkad. Eller så är det just det, fast mycket mer intensivt.

Jag känner så mycket skuld. Fast det tråkar ut mig så förfärligt det också, så jag har slutat lite med det. "Skuld är så 2005" säger jag till mig själv. Varje gång någon frågar hur det är säger jag att det inte är bra. Det är ju egentligen ingenting som är fel. Men det är så det är.

Idag är det internationella kvinnodagen och denna dag behöver
vi självklart. EFTERSOM:

99% av världens förmögenheter ägs av män.

 

90% av inkomsterna i världen tillfaller män.

 

Män har 85% av platserna i världens parlament.

 

Fler kvinnor dör av våld i hemmet än de människor som dör i

väpnade konflikter.

 

 

Så nu kan vi sluta ifrågasätta det.

 

 

Källa här och Nina Hemmingsson har ritat.

Micanovic tog så fina bilder. Var tvungen att stjäla.

Isse och jag håller på med en superintressant artikel. Dock endast intressant för en väldigt smal målgrupp. Kan ni gissa vad den handlar om? Nej, det kan ni nog inte. Det är väldigt avancerad symbolik det här.

Måste sluta göra destruktiva saker. Måste plugga mer. Måste sluta klicka klicka klicka på facebook. Måste börja leva. Måste sluta känna efter. Måste börja skriva glada saker. Måste sluta tänka. (Måste amputera mitt huvud.) Måste jobba hårdare. Måste träna mer. Måste börja tycka saker är roliga. Måste börja bli orolig för att jag inte pluggat inför tentor. Måste skaffa ett sommarjobb. Måste sluta vara en sån tjej. Måste skaffa körkort. Måste sluta scrolla. Måste börja att tycka om alkohol igen. Måste sluta romantisera. Måste sluta kanalisera alla förhoppningar. Måste sluta uppdatera den här bloggen. Måste sluta skicka mejl. Måste börja tycka om mitt liv. Nu.

Repetera: Paris kommer avsky mig.

Min avatar skickar en hälsning. Hon ser så ledsen ut. "Filmen om oss var så dålig" säger hon. "Så amerikansk". "Ja", svarar jag. "Jätteamerikansk." Hon säger "Vi som ställde upp och var så samarbetsvilliga. James Cameron lovade att det inte skulle bli amerikanskt." Men det blev det. Jag nickar bara tyst, hon kan se mig genom videolänken. Försöker trösta och säger "Men det tyckte nog publiken också."

(Dzan, Jacob, Maja, Julia, publicerade i Smp vid olika datum)