Mitt förflutna jagar mig. Och jag kan inte sova. Det är kallt men jag orkar inte försöka sätta på elementen. Mitt förflutna jagar mig och jag ligger här och fryser.

Fitta också.

Det enda man hela tiden eftersträvar är känslan. Och så mycket man är beredd att göra för den där korta, gnistrande stunden av känsla. Mitt förflutna jagar mig och jag hatar att jag är så pinsamt enkel.

Nu ska vi prata val. Men här ska vi spekulera och generalisera hej vilt, bara så ni är förberedda.

Jag frågade en vän vad han tänkte rösta på, och efter svaret "vänster" började vi diskutera varför. Vi gick igenom vad hans föräldrar jobbar med, uppväxten, vad hans vänner röstar på. Sen sa han "alla artister man lyssnar på är ju vänster också, och man har ju alltid sett upp till sina idoler."

Hoppsan. Kan musik på allvar ha ett inflytande på vad folk lägger i urnan? Vilken roande tanke. Den uppenbara följdfrågan blir i så fall: var finns högermusiken? Med undantag från Mange Schmidt och Wille Craafords moderata vallåt Flyter, med den politiskt något otydliga refrängen "om det flyter - låt det flyta, om det funkar låt - det funkar" så ekar historiens skivhyllor med högermusik märkligt tomma.

Det bör direkt sägas att högerextrem vit makt-musik inte är vad jag fiskar efter. Ulthima Thule har nog knappast fått någon att lägga sin röst på Folkpartiet. Jag tror inte heller bratsen i rapgruppen Förstörda För Livet (med titlar som En genväg till framgång - pappa betalar) mobiliserar moderaternas väljare. Men att 60- och 70-talets flod av upp-på-barrikaderna-låtar och dagens så kallade popvänster påverkat väljare känns nästan självklart.

Så varför denna snedfördelning? Kulturarbetare är väl generellt sett kända för att vara vänstersympatisörer - men kulturen och den politiska musiken kan väl knappast tillhöra vänsterblocket för det. I ett forum på nätet där frågan diskuteras skriver signaturen snågel: "Vissa säger ju att konst föds ur lidande och röstar man höger så har man väl inte lidit tillräckligt."

(Ja, jag varnade ju för generaliseringar.)

Men om en av konstens uppgifter är att ifrågasätta makten borde ju högerpolitisk musik vuxit fram de senaste socialdemokratiska decennierna. Varför finns det då inga exempel? Vi kan hårdra det lite till och hävda att hyllande av kapitalism och materialism kan anses höger - då har vi plötsligt en hel blingblinghyllande rapkultur att räkna med.

Så kommer Fredde R sitta kvar vid makten för att fler väljare lyssnar på Kanye West och Lil Wayne än Springsteen och Wiehe? Röstar min vän rödgrönt på söndag eftersom det aldrig funnits några konservativa britpopband eller moderata vispopare i hans ipod? Nej, såklart är korrelationen inte så enkel. Det vore att överdriva musikens betydelse. Och underdriva den egna tankeförmågan. Men jag väntar fortfarande på lite skön kd-rock, bara för att balansera upp det.

Krönika publicerad i Smp 16/9 - 2010

Tar första metron hem. Den enda på hela linjen som inte är på väg till jobbet. Halv sex. Det kan omöjligt vara ett liv att vara på väg till jobbet klockan halv sex, tänker jag. Aldrig i mitt liv. Tänker jag.

Framför mig sitter en kvinna i slöja. Hon somnar var tionde sekund. Jag skäms för jag har jordens mest söndriga strumpbyxor. Känner mig som en hora fastän alla sa att det var rock n roll när de sprack. Det är en märklig skam.

Det är fortfarande mörkt ute när jag går det sista hundra stegen till dörren. Tack för det. God natt.

Vissa dagar måste jag påminna mig själv om varför jag inte sitter hemma i Småland i mitt rum med fula blommor på väggen och tar svettiga bilder med webcamen.

Idag är en sån dag.

Huvudvärk.

Behöver mer alkohol och mer korrekt böjda verb. Behöver mindre jobb, mindre saknad och mindre byråkratiskt krångel. Och i morgon ska det bli helvetiskt varmt och jag ska så att säga knega i elva timmar. Fan.

Valvaka på Rue Rodier. Agerar Axel Gordh och läser upp roliga twitterkommentarer. Åskådarna skanderar "Ohly Ohly Ohly!" ut över taken i nionde kvarteret. I nuläget är SD vågmästare, osten är slut och teet har kallnat. Koncentrationen på den lilla datorskärmen intensifieras. Vilken riktig rysare. Just nu ropas det "Jimmie Åkesson tjalalalala" på riktigt studentikost fotbollshuliganvis på SD:s valvaka. Någon oklar techno spelas också. Här läggs ansiktena i händerna. Vad fan är det egentligen som händer. Tur att vi flytt landet.

Går i lägger mig i min nya lägenhet, som är alldeles för tom på möbler och alldeles för full av Lidl-konserver. Mina få klänningar på klädstången utgör det enda estetiska i den ickebefintliga inredningen. Lite för mycket vita väggar, lite för mycket trägolv.

Har för övrigt en snäll töntig blyg fransk kille till granne. Hjälpsam och nervös. Hoppas innerligt att han kan hjälpa mig klura ut hur man får på värmen i morgon. Annars får jag helt enkelt sluta duscha. Eller börja gilla kyla. Det nya projektet är definitivt att göra honom till min vän. Jag tänker det ungefär som Philippe i Anna Gavaldas Ensemble, c'est tout.

Vill förresten skicka hundra miljoner tackhälsningar till Marias snäll_förortspojkvä[email protected] som gav mig kaffe, körde mig hem och sa "prova detta lösenordet till detta internetföretaget, det är alltid samma". En länk till världen. TACK. (Och tack för att ni betalade notan ikväll och översatte när jag inte fattade).

Oj vad jag kan skriva SERIÖST och TUNGT. Eller GRAVE som man säger här. Alltså, allt är ju bra, jag lever och skrattar och sånt. Jag är bara en svag själ. Svag i köttet stark i tron som Allan Edwall skrev. Jaja.

Nu ska ni få en lista över saker jag gjort den senaste veckan så ni inte behöver oroa er.

Jag har bland annat:

1. Skrivit på enormt många franska dokument jag inte fattat något av.
2. Fått nycklarna till min nya, fina, gulliga, soon-to-be-mysiga lägenhet.
3. Insett att IKEA ligger sjukt krångligt till kollektivtrafiksmässigt och reviderat "soon-to-be-mysig".
4. Fått lära mig den hårda vägen att det är i princip helt omöjligt att hitta en ledig taxi på fredagsnätter I DEN HÄR JÄVLA STAN VA ÄR DET 2010 ELLER.
5. Shoppat smink med min nyfunna bartendervän.
6. Druckit massa gratismojito och blivit otroligt jävla packad eftersom jag har en nyfunnen bartendervän.
7. Försökt åka metro till ett möte i rusningstrafik. Fortfarande full, på fel tåg och inte insett det förrän efter flera stationer. Två gånger.
8. Röstat på ambassaden.
9. Torkat bajs. (Alltså inte mitt eget.)
10. Ringt elbolag, fattat noll, samt DUAT le monsieur som hjälpte mig. Så. Mycket. Fail.
11. Småpratat med en gubbe på Monoprix. (Sånt intalar jag mig att man bara gör när man bott i en stad ett tag. Det har ju inte jag, så det kändes stort.)
12. I princip kravlat upp för Marias sex trappor efter för mycket gratismojito. Därefter ofrivilligt stulit hennes nycklar.
13. Återvänt till the crime scene.
14. Varit själsligt, språkligt och fysiskt isolerad i ett gammalt mögligt hus 15 mil från staden.
15. Sagt "jag förstår inte" och "pardon?" ungefär en miljard gånger.
16. Svarat ALLT ÄR BRA ALLA ÄR SNÄLLA ungefär två miljarder gånger.

Vänner. Såhär är det: Att inte skriva gör allting lite mer hanterbart. Mindre jobbigt. Mindre klump i halsen.

Saknar er massa.

Men återkommer i ett mer stabilt läge. Hörs.

Jackchirak säger:
såg en tjej i sthlm som var precis som du. på alla sätt
hon hade uppsatt blont hår
Å flänginga örhängen
sen gick hon o viftade o verkade viktig
Sen hade hon speciella kläder
lite konstig
Å knallröda läppar såklart
fanny säger:
guud vad snyggt
Jackchirak säger:
bara väldigt lik dig o din stil
då saknade jag
men hon var längre så klart
Å förmodligen inte lika bred rumpa
så de var ju inte så bra

Vin. Cigaretter. Barn. Maria.

Mon dieu.

Gråter hela vägen från Växjö till Malmö. Hatar mig själv för att jag gör såhär mot dig. Vill ju bara sitta bredvid dig på tåget, vill att du ska hålla min hand och tycka jag är snygg.

Fanihelvetejävlaskit.

Sover nästan absolut ingenting på min canapé-lit i det lilla varma rummet. Sen vaknar Paris, och jag med, och alla är snälla, de ger mig vitt bröd och te. Jag nickar och säger d'accord och mhm till alla instruktioner. Som vanligt så undrar jag vad fan jag sysslar med.

Har fått låna ett metrokort. Måste ut i stan, måste komma ihåg varför jag är här. Fast jag är så trött att jag knappt kan stå.