Jag är tretton år och osäker. Jag har på mig skrikiga kläder för att hävda min existens. Jag är arton år och ute på krogen för första gången. Jag kräker i en nattbuss. Jag är konstant kär i eller besatt av någon. Jag är femton år och har alldeles för höga klackar på mig varje dag. Jag cyklar, jag fryser om händerna, jag lyssnar på mp3, jag pluggar. Jag är sexton år och drömmer om världen. På kvällarna samlas vi hos varandra. Vi, vars hus ligger inom en radie på fem minuters gångavstånd. Jag är femton år och gråter mig igenom hela sommarlovet. Jag är tjugo år, konstant på jakt efter ligg. Jag dricker hela tiden och har leopardklackar och lösögonfransar. Nej, jag är sjutton år, jag ligger i din säng och säger att jag älskar dig. Jag är nitton och rastlös. Jag är sexton och rastlös. Jag är tjugoett och rastlös. Jag är tretton och osäker. Jag är arton och osäker. Jag är tjugotvå och osäker. Jag är sjutton år, jag går till bussen varje eftermiddag, i snöslask, i mörker och med flera kilo böcker i ryggsäcken. Nej, jag är tjugoett, jag går i sandaler längst boulevard d'Italie i sommarkvällsvärme och gråter. Jag är gravid med dig. Jag är 29 och färdigutbildad. Jag cyklar, jag fryser om händerna, jag lyssnar på mp3, jag pluggar. Jag är tjugonånting, jag får missfall. Vi firar med kebab. Vi håller varandra hårt i händerna i den sterila gynkorridoren. Vi är ju så unga. Jag är sjutton år och övertygad om vad kärlek handlar om. Vem kärlek handlar om. Jag är tjugoett och aldrig så tvivlande. Jag är trettiofem och fortfarande lika momentant hopplösledsen. Jag är fjorton och undrar när det går över. Jag är tjugotvå, trettioåtta, femtiotre, sjuttioåtta och undrar när det går över.

Paris är iskallt. Mörkt. Det regnar. Min chef gav mig två vodkaflaskor, vill hellre ha min lön. Paris är så smustigt. Överallt, smuts smuts smuts. Jag hatar Paris. Jag är trött. Jag är ensam. Jag är sjuk. Jag är stressad. Jag är ledsen. Jag är pank. Jag fryser. Hela tiden. Är trött på alla människor men ännu tröttare på ensamheten. Det känns som att vakna upp ur en dröm, som en lägenhet ser ut dagen efter en fest. Som för starkt solljus. Smutsigt, fult, verkligt. Vad gör jag här nu igen?

Uttrycket "c'est pas terrible" kan betyda det är inte terrible (det är inte dåligt), och det är inte bra EFTERSOM ordet terrible kan betyda BÅDE "bra" och "dåligt". ALLTSÅ. Jag blir så trött. PLUS att alla använder detta ungefär hela tiden.

Det blåser så mycket här på tionde våningen. Vinden tar tag i de få höga husen den kan hitta, fönstrena skakar och ventilationen tjuter. Regnet gör att man knappt ser ut.

Jag ser hur min resekassa minskar dag för dag på mina konton. Köper ändå en dyr väska gjord av en stackars marockans kamel på julmarknaden vid min metrostation. Den gamle mannen i princip tvingar på mig den genom att helt själv pruta ner sig själv till halva priset. Fast egentligen försöker jag nog känslomässigt kompensera för det faktum för att jag är för fattig att åka till Marocko över nyår. (Casablanca finns väl kvar.)

Har förlorat så mycket på läkarräkningar och borttappade brev. Livet är fan ett spel och man måste ha tur.

Men jag har i alla fall en marockans kamelväska.

Nu är det slut på dyra singelsushiluncher i Marais. Nu blir det egenblandade drinkar. Skål tjoflöjt.


Ps. Jag kommer nog inte kunna ge julklappar till någon av er.