Jag sitter i en ranglig stol i en tradgard i Provence. Mistralen soker sig anda in till oss dar vid husvaggen och jag fryser, fast jag har fatt lana en vit ulltroja som jag redan kladdat ner med smink. For nastan ett ar sedan satt jag pa en liknande middag i ett lanthus en blasig sommarkvall och jag fattade absolut ingenting. Da gjorde sig en vanlig tjej besvaret att forklara de roligaste skamten, men eftersom jag inte ens forstod vad hon sa var det lonlost. Nu sitter jag dar i en helt fantastisk tradgard i en liten by i Provence med en foundationflackig troja och skrattar at allt som ar menat att vara roligt. Jag trivs. Vinet gor mig behagligt frankopplad, distanserad till verkligheten. Jag alskar vinet for det. Jag tittar pa honom och tanker att jag kanner karlek. Jag vet att om en vecka ar det over, ar allting over, borta som om det aldrig funnits, och jag kanner karlek. Han haller min hand och sager forlat igen for att han spillde ut aperitifen pa min klanning. Jag klappar hans skaggiga kind och han ler snett sa som han gor nar han ar ledsen. Jag gillade verkligen den har historien, den var fin. Dagen efter ska jag sitta pa en restaurang i en annan stad och fulgrata i en timme ner i min drink, men just nu, just har, kanner jag bara karlek.

(Haha alltså inte jag själv vanligtvis men väldig let's just say that I was lucky den här gången.)

"Han hade varit oförberedd, men så var det ju med förälskelsen. Den gick till angrepp när man minst anade det. Den tog sikte på de försvarslösa. Den överrumplade en bakifrån på det försåtligaste vis. Han hade kapitulerat för den, förklädd till ett gåtfullt leende. Det gick på ett ögonblick. Man kopplades upp till kärlekens osynliga generator, kraftfältet, orden behövdes inte längre för allt var plötsligt begripligt, allting passade samman, världen var förklarad.

(---)

Men i det beslutet, gissade han, låg hans tragedi. För i hans straff ingick inte det kryphålet. Tvärtom hotade det att tillintetgöra hela dess mening. För det var ensamheten, förlusterna som var förutsättningen för detta. Också på detta vis avslöjade sig förälskelsens väsen för honom; den blottade bara det man ville veta, den ingav dem bara drömmar, och allt annat, det obehagliga, höll den gömd bakom ryggen medan den log mot sina offer med falska vita tänder."


Carl-Johan Vallgren, Dokument rörande spelaren Rubashov

Det är den elfte juni tvåtusenelva och här sitter jag i Elliot Reid-lugg och tittar på världens bästa program Kvartersdoktorn och känner mej nöjd över mitt framtida fina liv och väntar på att Anna och Ylva ska komma tillbaka med vin från superetten här nedanför. DET HÄR SÅHÄR DET ÄR JUST NU och detta skriver jag endast för att kunna titta tillbaka på det sen och ba wow så var livet då gud vad ung jag var.

VAD GÖR MAN när metron börjar gå om 45 minuter, inte en enda taxibil i hela jävla stan är ledig och det enda stället som är oppet är en en äcklig fejkaustraliensk klubb där du blir juckad på så fort du sätter din vackra lilla fot innanför dörren? För att hålla sig varm går man in och fuldansar.

(Bilden av min vän i pennkjol, polo och kavaj som gör alla olika varianter av "apan" och "tjernobylbarnet" bland alla superkorta förvånade klänningar och blingblingmän med solglasögon kommer jag alltid lagra i mitt minne.)

Runt klockan två nästan sömnlösa natt får jag ett sms från honom. Han undrar om vi ska ses på ett glas. Gulligt. Förutom att han börjar sms:et med fel förnamn. Han tror att numret han skickar till tillhör min andra, snyggare kompis som han säger sig ha blivit kär i under kvällen.

HAHAHAHAHA.

När vi kommer ut från baren är solen redan uppe, alla får kisa litegrann, säga OJ vad konstigt det känns. Som att bli påkommen med att man gjort något syndigt, som en parallell verklighet som hela tiden ofrånkomligen existerar utanför det trygga högljudda mörkret därinne. Dygnsrytmens obarmhärtiga kontinuitet. Men synden fortsätter, vi åker bil fast vi egentligen inte borde och jag tänker att ljuset över Seine denna morgon ser nästan ut som guld. Tabacen hos mig har öppnat igen, några brasserier likaså.

Vi övertygar fnissande en stackars tvekande servitris att sälja en flaska vin till oss för trettio euro som vi senare delar systerligt och broderligt på sittandes på mitt smutsiga golv samtidigt som vi leker snuskiga barnsliga lekar. Varje gång vi är lite ensamma, så ensamma som man kan vara i en enrumslägenhet, försöker han kyssa mig, sen skäller han på mig på brittisk brytning och säger att jag är oförskämd. "Som en kille". "Sluta vara en sån kille". Jag säger, eller kanske till och med skriker, det är lite suddigt, att jag inte tror på könsskillnader. De andra är upptagna i en skrikig Michael Jackson-tribut. Tur att det är tidigt istället för sent så inga grannar kan klaga, tänker jag och tittar på hur morgonen tar över gatan sju våningar längre ner. "Jag är väldigt rädd" säger jag. "Om det skulle börja brinna här skulle jag dö. Det finns varken brandvarnare eller brandstegar." Han håller en lång utläggning på franska som jag inte förstår så mycket av om exakt hur man ska landa på ett biltak när man hoppar för att inte hjärtat ska brista. Jag frågar om han pluggat fysik och han säger nä och försöker kyssa mig igen. Jag gillar verkligen inte vackra killar, de har alldeles för mycket självförtroende, tänker jag, men låter mig ändå kyssas. Vacker är alltid vacker, tungor är alltid tungor, och om jag någonsin haft någon moral gällande detta delikata ämne så har den för längesen hoppat ut och landat fel på en bil och dött en smärtsam död. Brustna hjärtan och alltihop.

Någonstans framåt klockan tio somnar vi alla i en hög i min säng. Jag skakar av köld men han håller inte om mig. Såna är dem, de vackra. Klockan halv tre börjar mobiler låta och det riktiga livet göra sig påmint om att det faktiskt existerar. De går, jag räknar ut att under det senaste dygnet har jag hållit i ett glas alkohol under tretton raka timmar och inte varit uttråkad en enda minut. Duschar, undrar: Är det såhär det ska vara?

Åh, denna fantastiska meningslöshet.

Kanske skulle det komma att bli den sommaren då hon bara grät. Ibland kändes det så.