var är du ikväll
Jag har varit kär
men där jag är
finns inget hjärta att ge bort.
men där jag är
finns inget hjärta att ge bort.
man gor vad man gor
Man cyklar sina kilometer, man kokar sin potatis. Man blir kar och man flyttar. Man knegar pa. Man dushar sitt javla har. Man drommer om gamla karlekar och blir forvanad nar man oppnar ogonen och ser vem det ar man vaknar upp bredvid. Man koper sina lunchmackor. Man dricker sin alkohol. Man suckar over sin chef. Man gor vad man gor. Man ater sina bonor, man ringer inte sina vanner. Man knegar pa.
to die by your side is such a heavenly way to die
Cyklar i morkret i duggregnet mot Saint Germain langs floden, sjunger hogt med The Smiths och tanker att jag later, och kanske ser ut som, Summer just da, precis som i den dar hisscenen, aven om jag formodligen ser ut som en blot skrikande galning pa en cykel.
vy fran ett koksfonster pa tioende vaningen en morgon i januari
Det ar mandag morgon. Maria ligger fortfarande och sover i rummet intill. Gryningens sista rosa nyanser haller pa att atas upp av solens alltmer starkare stralar. Det ar inte sarskilt tidigt men de kanns anda som om jag ar den enda i hela Paris som ar vaken.
om trafik
Charmen med den har staden har borjat att tvattas bort. Det kanske ar regnet, som skoljer undan det dar som forut var sa romantiskt, elektriskt. Nu ar det mest en stad. Med fula bakgator och vardag. Jag cyklar fran Avron till Faidherbe. Det ar lordag morgon och det duggar. Aker forbi turkiska sandwichstallen, frisorer dit ingen med det minsta lilla drag av fafanga nagonsin skulle vilja ga, kotthandlare, lagprismatbutiker, sushirestauranger.
Jag cyklar med horlurar fast alla sager till mig att inte gora det. Men hor man inte bilarna som smyger upp bakom en blir man inte lika radd. Trafiken mellan Faidherbe och Bastille ar som ett dysfunktionellt kugghjul. Som ett valordnat kaos. Motorcyklar svischar forbi pa inner- och yttersidorna i bada riktningarna, cyklisterna kranglar sig fram i det som ska vara buss- och cykelfilen, men dar leveransbilar alltid star och blinkar. Lastbilar, vespor, ministadsbilar, enorma bussar och sa jag. Nar jag kommer fram till den gigantiska orakneligfiliga rondellen i Bastille vagrar jag den franska lagen att cyklar ska folja samma regler som bilar. I helvete heller. Fran trottoaren ser man ibland en modig och erfaren cyklist som malmedvetet kor tillsammans med de dussintals bilisterna precis nedanfor den statliga Colonne de Juillet. Jag ryser av obehag.
Framme pa agenturen vevar jag upp den tunga metallridan som nattetid skyddar skyltfonstrena. Lordag. Inte mycket aktivitet. Tva samtal pa flera timmar. Jag glor pa gatan utanfor. Tanker pa biljetten till Indonesien som jag bokade igar. Snart ar det i alla fall lunch.
allt som händer, händer mig
Jag brukar säga att jag tar allting personligt. Allt som händer, händer mig. Allt som händer Sverige, världen, angår mig. Jag måste ta ansvar. Jag tar allting personligt. Absolut allting. Överallt. Sverige eller Frankrike. Så när republikens president Nicolas Sarkozy i ett tal sa att jämlikhetstanken är motsatsen till rättvisa, och helt skamlöst raderade en tredjedel av Frankrikes officiella motto Frihet, jämlikhet, broderskap tog jag det jättepersonligt. Det är några år sedan nu, och nu sitter Sarkozy löst! Nu blir han troligen inte omvald i presidentvalet i vår. Det går så länge det går, monsieur le President, sen går det inte alls. Pas du tout!
Bodil Malmsten i Vinter i P1
Bodil Malmsten i Vinter i P1
