Ganska ofta fantiserar jag om när du kommer komma fram till mig igen. När vi kommer råka stöta på varandra och du måste komma fram till mig igen. "Hej", ska du säga. Vad ska jag svara? Ska jag skälla ut dig direkt? Ge dig ett fett långfinger i ansiktet och säga "FAN TA DIG". Fan ta dig för att du skitit rakt över allt som var vi. Kommer din flickvän vara med, kommer hon stå bredvid? Jag fantiserar om det där fingret, hur man ska göra för att få mest effekt.

 

Vissa nätter drömmer jag om dig. Fortfarande. Vaknar alltid lika förvånad men med samma känsla som då. 

 

Snart är det ett år sedan jag senast såg dig.

 

Jag blir inte kär längre. Ingenting väcks därinne. Ingen beundran, ingen fascination. Möjligen åtrå. En egoistisk kåthet som mer handlar om att bli bekräftad än att bli tillfredsställd. Den högsta formen av tillfredsställelse. 

 

Fingrar över mjuk hud, muskulösa kroppar med ansat brösthår. Jaha. Kan du gå nu?

 

Om hjärtat slår fortare en kväll går det över morgonen därpå. Gör det inte det hänger jag mig åt någon annan. Tills han definitivt slutat höra av sig, tills han jag får tillräckligt med bevis på att han tröttnat. 

 

Så länge: Ny kropp, en annan serie av muskelryckningar. Kanske blev jag bara kär förut för att det inte fanns så många att välja på. Nu finns det många att välja på.

 

En gång tänkte jag tanken att alla jag kommer nära ger jag bort en bit av mig själv till.

 

Snart finns ingenting kvar.

 

 

De är alla vackra.

De är alla tråkiga.
De är alla tröga.

 

Snart finns det ingen kvar.

- Jag har några med mitt mobilnummer på också. Som jag kan kasta ut till någon jag spanat in.

- Funkar det?

- Varje gång.

 

Jag står i en lägenhet på Södermalm och fingrar på ett plektrum. De ligger i en liten snygg skål i det vita köket. Originalluckor. Vitbetsat trägolv. I vardagsrummet teakmöbler, lp-skivor i snygga rader mot väggarna. 

 

- Som en kul grej. Efteråt snackar man med bandet om hur hon var, vad hon sa, vad hon gjorde.

Han ser så allvarlig ut.

Äckelklump i magen.

- Jag skojar bara! Trodde du verkligen på det?! Kom igen.

 

Morgonsolen når ända fram till våra fötter där vi står mitt emot varandra. Han utan tröja och lagom slitna jeans, luggen hänger perfekt över halva ansiktet som nu flinar. De nakna armarna trotsigt korsade. Jag har håliga strumpbyxor som vanligt.

 

Jag tittar ner på plektrumet i min hand och tänker på att jag är en av kanske flera hundra tjejer han har legat med. Det bekommer mig inte - jag är ingen plektrumtjej - men det är ändå svindlande. Intressant. Snarare.

 

Hans självhat är gränslöst. Han accepterar till och med själv att kalla det för depression. Då och då försvinner den pojkiga charmen, ansiktet blir fyllt av sorg. Plötsligt, som om han kom på något som han glömt sköljer den över muskulaturen som en våg. Luggen ser sorgsen ut där den hänger.

 

Jag tittar ner på plektrumet i min hand och tänker på hans mamma som han säger att han inte tycker om. "Hon har aldrig tyckt om mig heller".

 

- Tycker du om mig? frågar han.

- Ja. Ja, det gör jag.

- Är du kär i mig nu?

Pojkflinet igen, de plirande ögonen. Luggen.

Jag skrattar. Kanske lite extra för att få honom att förstå.

- Nej. Jag är ingen plektrumtjej.

- Men lite coolt tycker du det är att jag är musiker?

- Det är viktigt för dig va?

Paus.

- Ja.

Vågen. Sorgen. Tystnaden.

 

Utanför den välmöblerade vita världen med vitbetsat golv och perfekt slitna jeans fortsätter tiden på Sveriges hippaste ö. En teakmöbel säljs i en vintageaffär. En tjej fingrar på plektrumet i fickan som hon fångade på Maggio-konserten i helgen. Någon ligger på en designmatta och skriker. Någon tar sina sobril.

 

Senare på eftermiddagen ser jag honom genom glaset från fiket på Götgatsbacken med en annan tjej. Han tittar länge på rutan när han går förbi. Kanske såg han mig. Kanske såg han bara sig själv.