Jag blir inte kär längre. Ingenting väcks därinne. Ingen beundran, ingen fascination. Möjligen åtrå. En egoistisk kåthet som mer handlar om att bli bekräftad än att bli tillfredsställd. Den högsta formen av tillfredsställelse. 

 

Fingrar över mjuk hud, muskulösa kroppar med ansat brösthår. Jaha. Kan du gå nu?

 

Om hjärtat slår fortare en kväll går det över morgonen därpå. Gör det inte det hänger jag mig åt någon annan. Tills han definitivt slutat höra av sig, tills han jag får tillräckligt med bevis på att han tröttnat. 

 

Så länge: Ny kropp, en annan serie av muskelryckningar. Kanske blev jag bara kär förut för att det inte fanns så många att välja på. Nu finns det många att välja på.

 

En gång tänkte jag tanken att alla jag kommer nära ger jag bort en bit av mig själv till.

 

Snart finns ingenting kvar.

 

 

De är alla vackra.

De är alla tråkiga.
De är alla tröga.

 

Snart finns det ingen kvar.