Du hade precis köpt din lägenhet. Jag hjälpte dig att flytta. Vi åkte till IKEA och jag övertalade dig att köpa en enorm spegel som tog upp hela väggen i sovrummet. En natt när vi sov ramlade den ner. Nakna och sömndruckna satte vi upp den igen.

Lägenheten hade slitet trägolv och stora fönster ut mot gatan. Man såg trädtopparna och nedanför hölls det marknad flera gånger per vecka. Du älskade marknaden. Att vakna till ljudet av människorna. Ibland när vi gick hem på nätterna var det egentligen morgon och vi kryssade berusade mellan de halvuppackade grönsakslådorna.

 

Lägenheten hade ett litet mögligt badrum och ett litet mögligt kök och du hatade det. Jag hatade det också. Jag jobbade på en agentur och ritade upp lägenheterna i 3D-program, så jag ritade upp din också. Titta, såhär kan du göra, sa jag. Flytta den här väggen såhär, sa jag. Sätt in de här luckorna, sa jag. Ta bort badkaret och sätt in en dusch, sa jag.

 

Men du vägrade ta emot pengar från dina föräldrar så det blev aldrig av. Jag måste tjäna ihop till det själv, sa du. Du var en sån person, fast dina föräldrar ägde typ halva Bryssel.

 

Sedan passerade en evighet.

Kärlekar kom och gick.

"Hör aldrig av dig till mig igen".

 

Och sedan. Ett mejl. "Såhär blev det. Vill du komma hit och titta?"

 

Det var till och med samma färg på skåpsluckorna.

 

 

 

Från 15/08 2011. Hittade det nu. Det har fan gjort sig förtjänt av att få ligga här och gosa med resten av deppet.

 

Du sa men vad är det för fel då, och jag sa jag vet inte men jag var bara så himla lycklig där. Vi satt på din stora säng i ditt pojkrum som det känns som om jag suttit på hela mitt liv och du var tyst som du brukar. Sen sa du att du aldrig hört mig säga att jag var lycklig förut. Det var början på juli utanför och jag var ful i håret som vanligt och jag sa att jag var nog lycklig med dig en gång i tiden, men inte med allt det andra.

Och mina vänner ville inte lyssna såsom du, jag tror att de är rätt trötta på mig vid det här laget. Fast det är väl förklarligt, man inte vill höra att någon inte är glad att se dem, att någon hellre ville vara långt, långt borta. Långt bort ifrån sig själv och därmed långt bort ifrån alla som oundvikligen definierar en själv. De som hade varit i Indien sa men slutaaaa och fånga dagen och sådana där saker man lär sig att inse i Indien, någon annan sa jag ska låta dig sörja.

Sörja. Sörja vad? Sig själv kanske. Då blir det ett väldigt långt sörjande.

Nu blåser höstens vindar över världens utkant vid min sjö. Jag har inte kommit fram till någonting. Som vanligt känns det bara som jag har gjort väldigt många människor besvikna.