Du hade precis köpt din lägenhet. Jag hjälpte dig att flytta. Vi åkte till IKEA och jag övertalade dig att köpa en enorm spegel som tog upp hela väggen i sovrummet. En natt när vi sov ramlade den ner. Nakna och sömndruckna satte vi upp den igen.

Lägenheten hade slitet trägolv och stora fönster ut mot gatan. Man såg trädtopparna och nedanför hölls det marknad flera gånger per vecka. Du älskade marknaden. Att vakna till ljudet av människorna. Ibland när vi gick hem på nätterna var det egentligen morgon och vi kryssade berusade mellan de halvuppackade grönsakslådorna.

 

Lägenheten hade ett litet mögligt badrum och ett litet mögligt kök och du hatade det. Jag hatade det också. Jag jobbade på en agentur och ritade upp lägenheterna i 3D-program, så jag ritade upp din också. Titta, såhär kan du göra, sa jag. Flytta den här väggen såhär, sa jag. Sätt in de här luckorna, sa jag. Ta bort badkaret och sätt in en dusch, sa jag.

 

Men du vägrade ta emot pengar från dina föräldrar så det blev aldrig av. Jag måste tjäna ihop till det själv, sa du. Du var en sån person, fast dina föräldrar ägde typ halva Bryssel.

 

Sedan passerade en evighet.

Kärlekar kom och gick.

"Hör aldrig av dig till mig igen".

 

Och sedan. Ett mejl. "Såhär blev det. Vill du komma hit och titta?"

 

Det var till och med samma färg på skåpsluckorna.