Jag går runt i ett hus i en liten avbefolkad ort i Småland och fingrar på fotografier. Svartvita människor på bleknade bilder som jag aldrig har träffat. Människor som på ett märkligt sätt är en del av mig. Låter fingrarna löpa längs porslin som drar ur mig minnen som bara porslin från barndomen kan. Kanske var det 15 år sedan jag var här sist. De stora vägguren i varje rum har stannat nu. Det doftar svagt av fukt och urin. Tiden är slut. Tiden är slut för dessa två människor.

 

Det var sommaren som mer än någon annan sommar skulle handla om liv och död. Inte PÅ liv och död, så dramatiskt blir det aldrig i mitt liv. Men om liv. Och om död.

 

Naturen runt omkring mig dör och lever. En jävla circle of life. Som i Lejonkungen. Det blir så mycket tydligare när man slutar fokusera på sitt underliv och 79-kronorsöl och pretentiösa utställningar man ändå inte fattar nåt av och börjar titta på bladen. Blommorna, svamparna, blåbären för fan. En dag när jag går i skogen är jag nära att trampa rakt på ett rådjurskid. Två meter bort ligger det blickstilla. Spelar död.

 

Kaninerna springer runt omkring när jag cyklar förbi skogarna, ängagna, hagarna. Knullar fritt på gräsmattorna. Tre sjöar passerar jag förbi påväg till jobbet. Ya, Tofta, Helga. Som tre ursystrar ligger de lugna och stilla, tre gudinnor av forntida visdom. Morgondiset deras täckande nattlinnen i den alldeles för tidiga morgonen. De har inte vaknat än. Ingen har vaknat än. På kvällen hem stirrar kossorna på mig när jag svischar förbi. De ser lika kloka som idiotiska ut.

 

"Hon har börjat tackla av", svarar den mer rutinerade personalen när jag rapporterar om någons försämrade tillstånd. Tackla av. Jaha. Det är med dem orden ett liv slutar. Det eller ett sprucket aortaaneurysm. "Kan du ge mig en tablett så att jag dör?" frågar en kvinna mig varje dag. "Är jag död nu?" varierar hon med ibland. Jag står i omklädningsrummet och tittar på min kropp och känner mig tjock i den fula spegeln innan jag sätter på mig de slitna obekväma kommunkläderna och svarar på de existentiella frågorna.

 

Vad är det att leva?

 

Denna kropp. Den värker efter passen. Kanske kommer den aldrig att bli mer levande. Nu går det bara utför som folk så jäkla skojsigt brukar skämta. Så jag går in i skogen och ner några kilo. Cyklar milen in till stan för att supa mig full då och då. Det är min enda utgift så jag festar till det med en amaretto sour. Får kanske lite extra fladdriga hjärtklaffar av en snubbe i läkargänget vi nästlat in oss i. Orkar inte med fladdriga hjärtklaffar, det kan man ju få en stroke av för fan. Går och lägger mig ensam i min dubbelsäng, bäddar bara upp ena hälften. Tittar ut. Lupinerna blommar fortfarande. Jag saknar inte Stockholm en enda sekund. Det skrämmer mig.

 

Vad är ett liv?

 

En natt bland de sovande lupinerna gråter alla, stjärnorna gråter av oro över Ya. Polisen är inkallad, men sms:en besvaras till slut. Ingen gjorde något dumt. Ingen tog slut på sitt enda liv.

 

Från det lilla huset som doftar svagt av urin, fukt och färdiga liv plockar jag på mig allt som ska få fortsätta. En väska. Rörstrandsporslin. Vaser. Glas. Kockumbaljor. Bröllopsfotografi. Några möbler. Det sitter fysiskt fast minnen i plasten, plåten, glaset, träet inbillar jag mig. Precis under den slitna ytan. Minnen som jag har en skyldighet att föra vidare. Rakt nedstigande led, min jävla plikt. Snart får de hålla blommor, bulldegar, filmjölk i någon annans liv. Kanske till någon annans ungar. Mitt. Så går livet liksom vidare. Det är så jävla fint.