Det var senvinter. Du mejlade så vackert på franska och skåpsluckorna var till och med samma färg. Kom hit, skrev du, tout est éphemère, allt är förgängligt, och jag sa jag kommer.

Och jag tänkte: den här våren kommer bli vackrare än solnedgången.

Det var vår. Värmen kom men träden var fortfarande nakna. Jag tog på mig min mest urringade klänning och påväg till lunchrestaurangen där jag för första gången skulle komma att träffa Den sällsamt dåliga idén kom: "Förlåt! Jag måste åka iväg när du kommer. Jag köper nya biljetter till dig, en annan helg." Och du var ledsen och du var uppriktig. Efteråt, när jag stod och höll mig med båda händerna i diskbänken i den där klänningen och försökte minnas vad jag ätit, vad jag sagt, lyssnade på mitt hjärta som fortfarande rusade - det alltigenom fysiologiska svaret på förälskelse - kände jag att herregud vad livet är bisarrt.

Och jag tänkte: Det var inte du. Det var han. Och den här våren kommer bli vackrare än solnedgången.

Sen kom regn. Sen kom snö. Jag gav bort de där flygbiljetterna men bokade inga nya. Sen kom feber. Meningslösa öl och ingen sömn. Sen kom feber igen.

Febern kom och bladen slog ut. En sällsamt dålig idé kom och gick. Jag tänkte att nej det var inte han. Det var kanske du. Ändå.

 

Och sen skrev du att du träffat någon och äntligen för första gången sen jag lämnade dig var du kär igen. Du skrev att jag inte borde boka några nya biljetter. Du skrev att du hoppas att jag förstår. Du skrev: La vie est bizarre.

 

Det skulle aldrig mer bli du och jag i vår stad igen.

Bladen var utslagna och snart var våren slut. Febern gick ner och såsom träden vaknat vaknade jag. Till en hög försummade böcker. Till fester jag inte gått på. Till blodiga lakan. Till en tom kyl. Till en överfull tvättkorg. Till för mycket sol. Till för korta dagar. Efter meningslösa öl och meningslösa män. Rödsprängda ögon, svidande hud, bultande hjärta.

Allt som inte blivit. Allt som inte skulle bli. Solnedgångarna var vackra och här stod jag.