mina rötter växer långsamt
Diset ligger tätt över Norr Mälarstrand när bussen kränger upp över Västerbron. Mälaren breder ut sig och där borta skymtar Stadshusets tre gyllene kronor. Det är så jävla vackert. Men det är inte mitt.
Ett och ett halvt år senare är ingenting av detta mitt. Jag har lärt mig bussnummer, gator, barer, klubbar. Jag har flyttat in alla mina ägodelar i en lägenhet. Men det är ändå inte mitt.
Diset ligger tätt framför mina ögon. Jag vet vart den här bussen är påväg, jag har ju lärt mig hållplatserna nu, men jag vet inte vart jag är påväg. Var jag ska av.
Stockholm blir aldrig min stad, sjöng Håkan. Diset i min bröstkorg. Kanske växer bara mina rötter långsamt.
Postat av: Hanna
Apropå det här med hur mitt liv följer ditt:
(ur dagbok någon gång i oktober)
"JAG HÖR INTE HEMMA HÄR.
Hör du det, Köpenhamn?
Du är fin och jag ser dig, men du blir aldrig min och jag blir aldrig någonsin din.
Och nu vill jag hem. Nu vill jag hem till mitt land och mitt folk och en plats som är min egen."
Det är lite läskigt som det sammanfaller tycker jag.
