Så kommer det någon. Det gör det alltid ändå. En sällsamt dålig idé den här gången. Jag har slutat räkna åren som skiljer oss. Slutat räkna gångerna jag börjar känna något.

 

Han säger att musklerna i min rygg är fantastiska. Han säger att han tänkt på mej mycket under helgen (som han spenderat med sina barn och sin tjej). Så mycket mer än så säger han inte.

 

Och jag orkar inte vilja vara med någon. Orkar inte vänta på sms. Orkar inte försöka räkna ut vilken outfit han skulle gilla mest. Orkar inte tänka på att allt jag säger ska låta smart. Orkar inte vara imponerande varenda sekund.

 

"Du kan vara lugn", säger jag. "Du är lika fucked up som jag, så det här kommer aldrig att bli något."

 

(Jag har lärt mig att skjuta ifrån funkar bra. Det distanserar mig och för dem närmare. En perfekt kombination.)

 

"Jag tycker om dej", säger han och lägger till "kolla hörru, nu börjar det".

 

Orkar inte vilja vara med någon.

 

Desto fortare jag gör slut på det här desto fortare kan jag återgå till min känslokalla likgiltiga trivsamma tillvaro. Men ikväll skiter jag i allt jag måste göra och fixar naglarna i två timmar. För imån ska vi äta lunch.