Varje timme är en timme mindre, ekar det i mitt huvud.
Nu är det bara.. fem dagar kvar.
Och när jag tänker så så börjar jag nästan gråta.
Han säger "gråt inte nu, Fanny" och jag säger "jag kommer göra det någon gång ändå."
Det är det mest bitterljuva jag någonsin upplevt i mitt korta liv.
Jag tycker så jävla synd om mig själv.

Fem dagar kvar.
Och jag ligger och svettas i en soffa.
Han är ändå tänd på mig, kramar mig och pussar mig fast jag inte duschat på många dagar och fast han vet att han blir smittad.

Fem dagar kvar.
Och jag lyckas få fram:
"Rör mig inte. Hämta vatten."