lemma på palladium
Det är lätt att avfärda Daniel Lemmas bluesiga folkrock som soft bakgrundsmusik. Eller förminska det genom att kalla det pretentiös musikhögskolekomposition. Det har redan gjorts i några neggiga recensioner av hans fyra plattor.
Men man kan också se förbi det faktum att det inte alls är ut-
manande musikaliskt, men varför
måste allt vara det, och istället
acceptera den totala coolheten och
kompetensen bakom låtarna. Det
gör i alla fall Palladiums publik med
råge denna nästan-luciaafton. De
tar emot honom lite som en för-
lorad son. Eller som en saknad
lucia, kanske.
Daniel Lemma, ackompanjerad av
tre kollegor, fyller snabbt varenda
vrå i den gamla biografen med ett
så stort och fylligt sound att man
för någon sekund frågar sig om
det finns fler musiker backstage.
Foto: Alexander Mahmoud
Det är soft, det är blues, det är Van Morrison och det är finstämt som fan. Inte en ton finns där av en slump.Lemma själv är lika naturlig på scenen som att låtarna innehåller hammondorgel. Hans trygga och avspända närvaro när han skämtar och berättar små anekdoter gör att scenen känns för högt upp och långt bort. Det blir liksom lite avigt när Lemma är så nära publiken och publiken är så nära Lemma. Egentligen vill man bara sätta sig ned bredvid honom.
Första akten av kvällen blir dock ibland lite väl mysig. Daniel Lemma känns då och då alldeles för trygg i sin genre, nästan lite för välstämd och här kanske man borde åberopa ovan nämnda kritiker och faktiskt ge dem rätt. Det blir på ren svenska tråkigt och slätstruket. Fegt kanske ordet är.
I andra akten däremot byts finstämdheten mer och mer mot skönt sväng och det börjar
dofta ordentligt med amerikansk söder. I en underbart gungig holy ghost-dänga spritter
det i countrybenen hos många av åskådarna och folk lämnar sina biostolar för att ku-
nna dansa i gångarna vid sidorna. När Den Stora Hitlåten följer direkt på blir det bifall och
ännu bättre stämning. Lemma förklarar att nu, nu kommer det allra bästa, det ni betalat
för och Like a rainbow round my heart-partiet sjungs i falsett acapella. Så snyggt.
När Lemma med apache sedan lämnar salongen är det till stående ovationer.
Publicerat i Smp 13/12 2009
