Sjön ser olika ut varje dag. Brun, grön, grå, blå. Stilla, krusad, räfflad, vågig. Jag cyklar förbi den på morgnarna och  carpe diem-suger i mig det faktum att jag är vid en sjö. Och att den luktar sjö. När det blåser in från vattnet och löven faller diagonalt över cykelvägen luktar det verkligen sjö, ibland till och med hav. Ofta lyssnar jag på Sommar, fast det är höst. Om nån jazzsångerska som berättar om uppväxten på en bondgård helt avskärmad från människor.

Idag när jag cyklar förbi är sjön grå. Grå och räfflad, lite som ett plåttak. Det börjar snart dugga. Sen börjar det regna. Och ösregna. Mitt nyfönade hår blir plaskblött, mina kängor som två akvarium på fötterna. Löven faller diagonalt över cykelvägen och det är nästan så att jag blåser med ner i skogen. Och här kommer det konstiga:

Jag bryr mig inte.

Jag tänker att jag ändå torkar snart. Jag tänker fan vad häftigt det är med regn. Vad fina löven är. När jag kommer fram till Willys blåser vatten av från ett tak med sån kraft att det bildas något slags litet moln av regnvatten i luften över parkeringen. Och jag tänker: Fan vad mäktigt.