Jag trodde att jag hade blivit kvitt den. De där svettiga banden man tvingades ha på sig på gympan, färgpennorna i bilden, tveksamma trender någon gång i början på 2000-talet. Jag trodde den låg bakom mig. Men den är mer närvarande än någonsin, smärtsamt och enerverande. Den gula färgen.

När man passerar 20 trodde jag att man enkelt och galant skulle ta något slags vinrött, mockafärgat eller kanske till och med koboltblått steg in i en lite mer sober vuxenvärld. Neonfärger och skrikiga nyanser skulle i tryggt förvar få vila under ett tjockt täcke av nostalgi och pinsamhet i gamla fotoalbum från tonårstiden. Men så fel jag hade.

Varenda bussröv är tapetserad, varenda tidning man slår upp har en helsida, och nu är den också inne på min Spotify och härjar. Den gula färgen. Linnéuniversitetets marknadsföringsbudget verkar vara större än alkoholkonsumtionen på campus, och överallt denna färg. Ständigt närvarande i mitt annars så vackert dovnyanserade liv. Det värsta är de gula tröjorna som tryckts upp och som en del människor, som förmodligen föddes helt utan omdöme, faktiskt har på sig. Och överallt står vi och kliar oss i huvudet: Vad hände egentligen? Vem tänkte till här?

Jo. Det är hippa reklambyrån Stockholm Design Lab som är upphovsdjävularna till denna fruktansvärda färg, som någon annan människa som (om möjligt) föddes med ännu mindre omdömesförmåga, okritiskt accepterade. Kanske för att de kom från Stockholm, kanske för att någon med makt var färgblind, kanske för att de gav en sjuhelvetes jäkla pitch. Den skulle jag vilja höra i så fall. Designbyrån säger sig vara inspirerade av överstrykningspennor till denna horribla nyans. (Det är nästan en förolämpning mot andra färger att ens kalla den "färg"). Briljant va. Överstrykningspennor! För de vill man ju se mer av. Denna snilleblixten ses också på hemsidan där gulheten fått sällskap av en ännu mer kräkfärgad grön. Touché.

Gula sidorna! Trisslotter! Varför reagerade ingen tidigare? Ingenting positivt i världen är gult. Kiss i snö, tänderna på en gammal tant som rökt hela sitt liv, plastmattor i billiga hyresrätter, toaletten på ett uteställe som ingen städat sedan kriget. I can go on and on. Msn-smileys, det äckliga i ägg, maskrosor, ölspya,  hur färgen blir på håret om man bleker det fel. Påsk - den tråkigaste högtiden! Gult. Är. Fult.

Gul är en färg som är till för att ha i offentliga utrymmen så att man inte ska se hur skitit det är. Det är inte en färg som får folk att tänka "aha, det här universitetet verkar seriöst, här ska jag börja forska". Om marknadsföringskurserna över huvud taget får några sökande i höst ska jag personligen äta upp min egen hatt. Det faller på sin egen orimlighet.

Fram tills dess antar jag att jag helt enkelt får stå ut med åsynen av dessa jättelika kissfärgade tavlorna på campus, väntandes på att någon tar sitt förnuft till fånga så vi kan återgå till vår härliga beiga vardag. Jag hoppas de väljer smakfull, dämpad marinblå.


Krönika publicerad i Sista Brefvet 20/4 - 2010