Så kom våren som över en
natt. Och med sig tog den
Hästpojken. Kafé de Luxes
terrass fylls av vårglada
människor som låtsas att de
inte fryser, och källaren är
utsåld till ännu vårgladare
studenter. Smålands nation
från universitetet gästklubb-
ar och göteborgsboysen i
Hästpojken har kommit på
besök.

Men först är det dags för ha-
lvlokala förbandet Frank-
ie Lee's att visa upp sin
karismatiska rock. Lite o-
säkert till en början, men
det tar sig snabbt och den
publik som kommit dansar engagerat med. Den sköna stämningen lägger sig som en varm filt över lokalen - men snart ska det komma att bli mycket mer än mysigt.

Rockkillarna med Sveriges just nu mest udda bandnamn släppte sin andra platta vid årsskiftet. Deras svettiga alkoholromantiska whatever-texter verkar gå hem - det är kanske att hårddra det att säga särskilt hos studenterna, men så känns det ikväll. I ögonskugga och blommor gör sexmannabandet entré och de drar direkt igång sin rättframma, punkiga rock, som annars känns väldigt mycket nittiotal. Publiken är med, avvaktande till en början, men när första hitten Shane MacGowan är det som locket lyfts av. Det är precis som det borde vara på alla konserter: lyckliga, dansande människor som knyter nävarna i luften.

Jag kommer till och med att tänka på en Ledinkonsert - fast
på ett rockigt, creddigt och indiecoolt sätt. Såklart. Häst-
pojken delar förmågan att skapa extremt starka refränger
med nämnda folkgubbe, samt att få nästan hela publiken att
stämma in. Enkelt och rakt fram, på svenska också. Men där
slutar nog likheterna. För stilen är som sagt mer opolerad än
folklig, och ibland blir det lite väl mycket experimenterande
med harmonier. Klockren falsksång alltså.

Publiken bryr sig inte nämnvärt, och när radiomanglade 
Gitarrer & bas, trummor & hat dras igång exploderar
nästan rummet av lycka. Bakdörren får till och med öppnas
och en lampa ramlar ner. En fröjd för ögat lika mycket som
för örat. Med bara några låtar kvar är Martin Elisson (för
övrigt före detta sångare i Bad Cash Quartet) så slutkörd
att det vita linnet är dyngsurt. Ett illustrativt exempel på trycket och hettan. Caligula går som sista låt, efter många önskerop från publiken, och till och med den supertöntiga tonartshöjningen fungerar ikväll. När bandet går av har de inte levererat ett tiopoängsgig, men ett tillräckligt bra sådant för att hålla huset varmt när temperaturen sjunker i vårnatten.


Publicerat i Smp 29/3 samt 30/3 2010, foto: Alexander Mahmoud