På nittiotalet och i början av tvåtusentalet
var Dennis Lyxzén stor. En fadersgestalt i
den svenska hardcore- och punkfamiljen
med banden Refused och The (Interna-
tional) Noise Conspiracy. Som marx-
ist, vegan och straight edgare var han vik-
tig för debatten i Sverige, viktig för många
unga. År 2010 står han med sitt band In-
vasionen på Musikhuset i Växjö framför
en publik som man kan räkna på händerna
och fötterna. Man måste här inte dra några
särskilda slutsatser, men det är ändå an-
märkningsvärt.

Anmärkningsvärt, verkligen. Det borde kv-

artetten där framme på den lilla scenen

också tycka. Lyxzén påpekar att de har åkt

ända från Umeå och att det ju är "rent avståndsmässigt svinlångt". Men inga sura miner för det. Invasionen drar igång första låten Hela världen brinner som vore det fullsatt. Inte alls som om det vore mindre publik än på en konsert med ett random oetablerat metalband från typ Älmhult. "Onsdagskväll i Växjö! Känns det bra eller?"

 

Men Invasionen låter ungefär hundra gånger bättre än ett random oetablerat metalband från typ Älmhult. Och det är de förmodligen väl medvetna om, så de få som kommit bjuds ändå på en hängiven - om än kort - konsert. Den raka, svenska punken är explosiv och jäkligt tight - ett uttryck som Lyxzén raljerar över. "Bara man börjar och slutar samtidigt så är det alltid någon som säger att det är tight". Fantastiskt medryckande är det i alla fall, och fanns inte den svenska blygheten skulle nog fler dansa som de fem tjejerna längst fram. Med armarna över huvudet. Det skulle i alla fall jag göra, om jag inte vore svensk och blyg då.

 

Hela situationen blir i och med den låga publiksiffran faktsikt tämligen intressant. Lyxzén använder åskådarnas agerande, eller snarare icke-agerande, för att få fram sitt budskap om att man skapar sitt eget öde. Sin egen fantastiska onsdagskväll. "Man kan göra det här till världens bästa ställe, det är liksom upp till en själv." Det faktiskt inte bättre i Göteborg." säger han på sin norrländska menande till de unga i publiken. Ett väldigt passande intro till låten Lämnad kvar med textraderna "Jag hoppas att du hittar / vad du letar / som inte finns här". Och nog dansar publiken lite mer just då.

 

Efter lite mer en halvtimme stadig, enkel, proffsig rock får vi veta att en till låt ska vi få, men snart spelar ju Barcelona mot Inter. Det blir till slut en bra konsert, förutsättningarna till trots. Om än rätt så märklig. Synd på antalet liter bensin per åskådare bara.

 

Publicerat i Smp 29/4 - 2010, foto: Lina Alriksson