moto boy på musikhuset
Det är okej att vara tonårig. Det är okej att ha läppstift. Okej att vara naken under skinnjackan. Det är okej att sjunga "don't you know that I love you still oohooh". Är man Moto Boy så är allt okej. I alla fall på Musikhuset denna afton.
Oskar Humblebo har med sin enmansorkester knåpat ihop två superhyllade plattor, nästan uteslutande med hjälp av en elgitarr och en blödande röst. Växjöpubliken får dock först höra hans cover på den sakrala motetten Pie Jesu. Med sitt Jeff Buckley-liknande gitarrkomp och en sång lika hög och klar som en liten sopranflickas bevingar han de latinska orden så att man nästan blir lite religiös. Han lägger ribban högt.
Som tur är så blir inte den
första låten
höjdpunkten.
Höjdpunkten är liksom hela
tiden. Moto Boy skalar av, tar
i, blir försiktig, blåser på ig-
en. Med den konstant dram-
atiska dynamiken blir det
aldrig ointressant. Och man
kan inte ta ögonen från
honom, även om han själv
nästan frånvarande håller
blicken fixerad i fjärran. Det
finns liksom så mycket att
fascineras av. Den pricksäkra
sången - sällan hör man en
man sjunga så stabilt i så
höga oktaver - till exempel.
Eller det faktum att så
mycket musik ryms i bara en
elgitarr och en röst. Det blir
så intensivt och lika naket
som bröstet under skinn-
jackan.
In i halva konserten får Moto Boy ändå påökning på scen, i form av en violinist och pianist. What is was like to be with you - lipvarning redan på titeln - blir därmed ännu mer hjärtskärande och jobbigt vacker med den breddade ljudbilden. Smäktande, olycklig, tonårig kärlek förstärks av sentimentala stråkstämmor i resten av konserten, och här skulle man kanske kunna tycka att det blir för mycket. Men nej, nej. Moto Boy förklarar själv varför vi gillar det vi hör med de enkla orden "för att vi är så jävla blödiga som vi är." Sen vidareutvecklar han och berättar att han är så glad för att folk fortfarande kommer, att man aldrig ska ta för givet att någon kommer, att man aldrig ska ta någonting för givet. Där pausar han och visar med en grimas att det sista kanske var lite väl pretentiöst sagt.
Och det är i och med de där små grimaserna, skämten i det avslappnade mellansnackat som allt liksom blir legitimt. Med en uppriktighet, självdistans och ärlighet får man ha hur mycket läppstift och stråkar man vill. Och man får sjunga om precis hur mycket känslostormande kärlek som helst. Vi köper det. Så jävla blödiga som vi är.
Publicerat i Smp, 22/4 - 2010, foto: Filip Sjöfors
Oskar Humblebo har med sin enmansorkester knåpat ihop två superhyllade plattor, nästan uteslutande med hjälp av en elgitarr och en blödande röst. Växjöpubliken får dock först höra hans cover på den sakrala motetten Pie Jesu. Med sitt Jeff Buckley-liknande gitarrkomp och en sång lika hög och klar som en liten sopranflickas bevingar han de latinska orden så att man nästan blir lite religiös. Han lägger ribban högt.
Som tur är så blir inte den
första låten
höjdpunkten. Höjdpunkten är liksom hela
tiden. Moto Boy skalar av, tar
i, blir försiktig, blåser på ig-
en. Med den konstant dram-
atiska dynamiken blir det
aldrig ointressant. Och man
kan inte ta ögonen från
honom, även om han själv
nästan frånvarande håller
blicken fixerad i fjärran. Det
finns liksom så mycket att
fascineras av. Den pricksäkra
sången - sällan hör man en
man sjunga så stabilt i så
höga oktaver - till exempel.
Eller det faktum att så
mycket musik ryms i bara en
elgitarr och en röst. Det blir
så intensivt och lika naket
som bröstet under skinn-
jackan.
In i halva konserten får Moto Boy ändå påökning på scen, i form av en violinist och pianist. What is was like to be with you - lipvarning redan på titeln - blir därmed ännu mer hjärtskärande och jobbigt vacker med den breddade ljudbilden. Smäktande, olycklig, tonårig kärlek förstärks av sentimentala stråkstämmor i resten av konserten, och här skulle man kanske kunna tycka att det blir för mycket. Men nej, nej. Moto Boy förklarar själv varför vi gillar det vi hör med de enkla orden "för att vi är så jävla blödiga som vi är." Sen vidareutvecklar han och berättar att han är så glad för att folk fortfarande kommer, att man aldrig ska ta för givet att någon kommer, att man aldrig ska ta någonting för givet. Där pausar han och visar med en grimas att det sista kanske var lite väl pretentiöst sagt.
Och det är i och med de där små grimaserna, skämten i det avslappnade mellansnackat som allt liksom blir legitimt. Med en uppriktighet, självdistans och ärlighet får man ha hur mycket läppstift och stråkar man vill. Och man får sjunga om precis hur mycket känslostormande kärlek som helst. Vi köper det. Så jävla blödiga som vi är.
Publicerat i Smp, 22/4 - 2010, foto: Filip Sjöfors
