"Drömmer du om att bli programledare i tv eller bli rik som ett troll?” Hon gör en konstpaus, och fortsätter med så positiv ton att man kan höra hur hon ler triumferande. ”… då är du ganska ovanlig”.

Det är Banverkets reklam på Spotify som dånar ur högtalarna, sabbar harmonin i min perfekt komponerade spellista. Jag stannar upp med vad jag håller på med och bara glor på fönstret som är öppnat i datorn. Hon fortsätter, något i stil med : ”De flesta drömmer om att skaffa familj, ha ett vanligt jobb och bo någonstans där man verkligen trivs.”

”Vafa…” mimar min mun stumt. Vad säger människan? Sitter hon på allvar där med sitt reklamsmajl och säger att ungdomar inte har drömmar? Att det enda vi egentligen vill är att knega på Banverket?

Jag har hört samma reklam ett antal gånger nu, och den förbryllar mig lika mycket varje gång. Hur tänkte egentligen reklambyrån som gav tjejen det här manuset? ”Jag har det, såhär kör vi: ’Hej kids, ni vill ju egentligen inte bli bartenders eller professionella bloggare. Ni vill jobba på Banverket! Eller hur!’ Fy fan vad bra, kontoret kommer svämma över av ansökningar.” Reklamarna kanske aldrig varit unga, eller så jobbar de med någon slags avancerad omvänd marknadsföringspsykologi. Jag vet inte.

Men en sak vet jag. Jag vet hur vi funkar. Och med vi menar jag mig själv, och typ alla ungdomar jag nånsin träffat. Vi drömmer inte om stabila jobb, torra anställningsbevis på statliga myndigheter. Herregud, vi är ju curlinggenerationen number one – vi vill ha världen. Vi förväntar oss världen. Hela våra liv har vi fått höra att allting är möjligt, och även om ekonomin ibland ilsket argumenterat mot oss vacklar vi inte i vår övertygelse. Övertygelsen att man alltid ska dream big.

Vi vill ju bli hockeyproffs. Vi vill flytta till Paris och bli modeller. Vi vill rädda Afrika. Starta upp nästa Google, riva London, se oss själva på tidningsomslagen. Vi vill bygga bilar som går utan utsläpp. Vi vill göra bättre musik än Beatles. Lira skönare än Messi och Zlatan tillsammans. Skriva verk som får Shakespeare att framstå som en fjant i strumpbyxor. Tjäna ännu mer pengar, hoppa högre, bota cancer, ligga med kändisar. Förändra.

Att drömma mindre än så är bara idiotiskt. För drömma kan man, och bör man, alltid göra. Sen att vi förstår att vi kommer hamna på Banverket om vi är lite realistiska – det är ju en helt annan femma.


Krönika publicerad i Smp 12/4 - 2010

(Tack till Hanna och det här inlägget. Heheh.)