foto: Filip Sjöfors

 

För nio år sedan stod de här i femton minusgraders iskyla. Nio år senare tas Växjös kungar emot av en medelhavsvarm Karl-Oskarkväll. Lika sceniska, men med betydligt mer hittar i bagaget. För en The Ark-konsert blir en hitparad, nästa oundvikligen.

 

Stortorget kokar av folk, karusellerna bredvid scenen dånar,

Ola Salo ropar att Växjösönerna har kommit hem. Det kan

kännas fjäskigt och billigt, men när han skanderar

"Smålänningaaaaaar!" känns det lite extra speciellt. Fint,

faktiskt. Den nya låten Singing 'bout the city dedikeras

senare till alla lantisar i publiken.

 

Konserten kickas igång med senaste hitten Take a shine

to me men det krävs en dansbandsdänga som The

worrying kind för att det ska börja vickas på de små-

ländska rumporna lite längre bak i publiken. Bandet är

poserande och showigt i sina nya spexiga kläder, scenen är

påkostad med enorm backdropscreen och etagevåningar.

 

Men alla låtar lyfter inte till den tropiskt varma himlen för

det. Ljudet är varierande, och vissa partier känns för-

vånansvärt ojämna.

 

På samma sätt är Salo ojämn. Ständigt balanserande på

gränsen mellan pekoral och blödande ärlig, som han allt som

oftast är i sina mellansnack. Presentationen av genom-

brottslåten It takes a fool to remain sane landar dock

hårt tungt på rätt sida. "Det kunde vi inte tro när vi för 20 år

sen satt på Broqvist och planerade det här." säger han medan

låtens intro långsamt byggt upp under ett utdraget cresc-

endo. Smart och väldigt träffande. Följande Stay with

me är i sig stark men bleknar i jämförelse.

 

Efter en knapp timme, när mörkret sänker sig över Stortorget

får vi veta att One of us is gonna die young blir sista

låten. Så blir ju självklart inte fallet, som alla på plats redan

vet. Hitten får först mynna ut i några rader ur Alphavilles

Forever young - fantastiskt fint - innan bandet går ut och

kommer in igen. I nya guldiga kläder.

 

Den, enligt undertecknad, bästa låten Absolutely no

decorum får sedan studsa mellan husväggarna. Ola Salo

lyfter mickstativet över huvudet och sjunger om absolut

ingen anständighet - vilket alltihop på ett sätt handlar om.

 

Sedan får vi ännu en utläggning om hur fantastiskt, underbart, känslosamt det känns att vara tillbaka staden med stort S. Lite tröttsamt och, som sagt, billigt, men det känns egentligen tråkigt att gnälla.

 

Och så allra sist. Den självskrivna slutlåten. Calleth you, cometh I - med de alltid lika gåshudsbringande körpartierna som publiken får stå för. Salos röst spricker och Stortorget sjunger från hjärtat. Det blir magnifikt - till slut.


Publicerat i Smp 6/8 - 2010