När jag går till bussen är det inte ens ljust. Inga tecken på att det
någonsin kommer börja ljusna syns till. Jag måste gå långsamt och
ta pyttesmå steg på isen samtidigt fast bussen går när som helst.

Det är snö inuti mina knähöga stövlar och jag somnar var tionde
sekund på sätet. Varje gång jag vaknar till tänker jag "nu känner jag
i alla fall att jag lever". Sen tänker jag "vad fan nu det ska vara bra
för". På lektionerna orkar jag inte ens lyfta handen för att anteckna.

När jag går i stan plockar lyftkranar ner istappar från hustaken och
skyltar med texten "Varning för ras" är utsatta på en sidogata. Ett
stort snösjok landar en meter till vänster om mig utanför Systemet.
Vid Harrys halkar jag landar på svanskotan.

Men i morse när jag gick genom meterhög snö och blått mörker hör-
de jag för första gången - tyst, försiktigt, sprött - fågelsång.


Vår.