salouh på kafé de luxe
”Oj, vad mycket folk det blev. Trots allt”. Frontman och sångare
Viktor Axelsson ser ut över ett sånär som fullt källarutrymme.
Det är dagen efter årets största festdag och inne på Kafé de luxe
glider det omkring nästan lika många kaffedrickare som öl-
sörplare. Av förklarliga skäl. Relativt många har ändå kämpat
sig hit genom minusgraderna – trots allt. Atmosfären är även
den avslagen, avslappnad, något bakis. Men rätt så mysig.
Ungefär som Salouhs framträdande snart kommer kunna sam-
manfattas.
Åttamannabandet står med fötterna djupt och tryggt i reggaen
och ikväll lirar de på hemmaplan. Självförtroendet är större, medlemmarna är fler och låtmaterialet är utökat. Vi bjuds till och med på en låt så ny att den inte ens fått ett namn. Det är samhällskritik och livsåskådning på svenska, det är baktakt och blås. Allra bäst blir det när Salouh vågar ta små avstickare till andra genrelandskap – ett valstaktsparti här, ett underbart litet jazzsolo av pianisten Rasmus Snögren där. Lekfullheten och experimenterandet är det som gör bandet till inte bara ännu ett svenskt reggaeband. Stans alldeles egen Idol-Sabina (ursäkta prefixet) på kör tillåts också vid ett tillfälle att verkligen waila loss, ett lyckat drag – särskilt att döma av publikens bifall. Mer sånt, om man får be.
Såhär glimtar 
Salouh stundvis till,
men utöver det så lyfter det aldrig
riktigt. Den där extra växeln, ex-
plosiviteten somde visat prov på tid-
igare, bland annat på en grym konsert
på Säljerydfestivalen i somras, ute-
blir helt enkelt. Kanske kan man sky-
lla på det förhållandevis låga tempot
i låtarna, hade mer up-tempomaterial
inkluderats, eller hade tempot höjts
i de låtar som spelades, hade de luxe
nog dansat lika mycket som det
gungade. För det blir mest mysigt och
liksom försiktigt gungande. Och det
kan man ju tycka vara tillräckligt,
men när man vet att det skulle ku-
nna bli så mycket mer känns det mest
tråkigt. Nervositeten märks även av
hos medlemmarna, som gärna vänder
sig mot varandra istället för publiken.
Kanske är det gårdagens sviter som ger sig tillkänna även uppe på scen och inte bara bland kaffedrickarna. I vilket fall gör gänget ungefär vad de förväntas göra och inte så mycket mer – men för det är det inte dåligt. Och det är lätt att konstatera: De drar folk. Växjö gillar Salouh, även när det är nyårsdag och femton minusgrader tortyr utomhus.
Publicerat i Smp 4/1 2010
